 Det turkiska flygvapnet kränkte det grekiska luftrummet 90 gånger den 15 april, och flög tre gånger över bebodda grekiska öar, enligt grekisk media. Faktum är att turkiska flygplan har tagit sig in i det grekiska luftrummet nästan oavbrutet sedan början av året. Turkiet har i åratal öppet hotat att inta grekiska öar i Egeiska havet. På bilden: Ett turkiskt F-16-plan över Eskisehir, Turkiet, den 13 september 2020. (Foto av Adem Altan via Getty Images) |
Medan världen har distraherats av Rysslands invasion av Ukraina har Turkiet, en medlem i NATO-alliansen, varit upptaget med att trakassera en annan NATO-medlem; dess västerländska granne, Grekland.
Det turkiska flygvapnet tog sig in i det grekiska luftrummet 90 gånger på en dag, den 15 april, och flög tre gånger över bebodda grekiska öar, enligt grekisk media.
Faktum är att turkiska flygplan har tagit sig in i det grekiska luftrummet nästan oavbrutet sedan början av året.
Enligt Greklands försvars generalstab kränkte Turkiet Greklands luftrum varje dag från den 11-13 april. Stridsflygplan av typen F-16 flög över de grekiska öarna Panagia, Oinousses och Farmakonisi. "De turkiska planen identifierades och kapades av grekiska stridsflygplan enligt internationell lag och praxis, rapporterade tidningen Kathimerini.
Under tiden, den 31 mars, presenterade den turkiska vapentillverkaren och försvarsföretaget Roketsan, ett dotterbolag till Turkish Armed Forces Foundation, sin nya missil med en film där man tog sikte på en grekisk ö i Egeiska havet.
Nyhetstidningen Nordic Monitor rapporterade:
"En simulationsvideo som producerats för att marknadsföra den nya missilen för med sig ett budskap till Grekland. Militärexperter som talat med Nordic Monitor konstaterar att stora vapenproducerande företag som Roketsan har haft globala kampanjer för sina internationella kunder, men att turkiska företag har producerat simulationer med Grekland och andra grannar som måltavla i åratal.
"Experter som analyserade bilderna åt Nordic Monitor sa att platsen där missilerna avfyras i filmen är kusten vid Çeşme i västra Turkiet och att satellitkartan i filmen har reproducerats med små ändringar."
"De konstaterar också att den riktiga holmen och klippiga bilderna som syns i filmen bekräftar att det är Çeşme. I detta fall är platsen som visas som fienden i filmen den grekiska ön Chios, som ligger 6,6 kilometer från den turkiska kusten."
"I filmen verkar den turkiska sidan vara en subliminalt vänskaplig styrka, eller enligt militärterminologi, blå styrkor, medan den andra sidan definieras av färgen röd, vilket betyder fienden."
"I detta fall är det definitivt ingen slump att missilerna avfyrades från öst till väst i filmen. I sådana filmer brukar missilsimuleringar gå från vänster till höger, men i ÇAKIR-filmen skjuts missilerna från höger till vänster och fiendens mål förstörs, vilket är ett underliggande budskap om att målet är Grekland."
Faktum är att Turkiet – både regeringen och den politiska oppositionen – i åratal öppet hotat med att överta grekiska öar i Egeiska havet. Och som Turkiets kränkningar av det grekiska luftrummet, Roketsan-filmen och uttalanden av turkiska tjänstemän visar verkar Rysslands invasion av Ukraina vara en läglig föregångare för att Turkiet ska öka sin militära aggression mot Grekland.
Turkiet hävdar att Grekland har brutit mot internationella avtal genom att stationera trupper och vapen på de östra öarna i Egeiska havet. Grekland har upprepade gånger avfärdat dessa anklagelser genom att svara att så länge det finns ett turkiskt militärt hot mot dessa öar så kommer de inte att demilitariseras.
Den juridiska statusen för de grekiska öarna i Egeiska havet är tydlig: Lusannefreden angav gränserna för Turkiet och Grekland, med undantag för de på den tiden italienskockuperade Dodekanisosöarna som återförenades med Grekland år 1947 efter underskrivandet av Parisfreden mellan Italien och de allierade från Andra världskriget.
Den grekiska suveräniteten över dessa öar föreskrivs av internationella konventioner: Lausannefreden från 1923, Montreuxkonventionen från 1936 och Parisfreden från 1947.
I juli 2021 lämnade Turkiet dock in ett klagomål till FN angående frågan. Brevet, som var adresserat till generalsekreterare Antonio Guterres och underskrivet av Feridun Sinirlioğlu, Turkiets permanenta representant till FN, angav:
"Enligt instruktioner från min regering vill jag än en gång uppmärksamma er på de fortsatta upprörande brotten av Grekland mot de uttryckliga fördragskraven i både Egeiska havet och Medelhavet angående de öar över vilka suveränitet avståtts till Grekland under det specifika och strikta villkoret att de skulle hålla sig demilitariserade ..."
"Greklands fortsatta avsiktliga och beständiga brott mot demilitariseringskraven från Lausanne- och Parisavtalen, som är nödvändiga för att uppfylla deras mål och syfte, utgör ett allvarligt hot mot Turkiets säkerhet."
Som svar skickade Greklands permanenta representant i FN, Maria Theofili, ett brev till FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, som bland annat konstaterade:
"Argumenten som framläggs i det ovanstående turkiska brevet om att suveränitet över de grekiska öarna i Egeiska havet och Medelhavet avståtts till Grekland via Lausannefreden från den 24 juli 1923 och Parisfreden från den 10 februari 1947 (...) under det specifika och strikta villkoret att de skulle hållas demilitariserade är inte bara uppenbart obekräftade och ogrundade, utan även juridiskt och historiskt felaktiga. Vi vill återigen lägga fram att suveränitet över öarna, holmarna och klipporna i Egeiska havet definitivt och ovillkorligt avstods till Grekland genom de ovanstående fördragen, och varje tolkning mot brevet eller andemening för dessa grundläggande fördrag skulle uppgå till otillåtna försök att ensidigt granska och göra ändringar i dem."
I januari publicerades en video i turkisk media som hävdar att turkiska studenter vid sjöfartsakademin lätt skulle kunna nå den grekiska ön Kastellorizo ("Meis" på turkiska) genom att simma dit från Turkiet. Videon publicerades på Turkiets försvarsdepartements officiella Twitterkonto. Den börjar med att Turkiets försvarsminister Hulusi Akar säger:
"Ön Meis ligger 1 950 meter från Turkiet. Standard för våra militärakademistudenter för simning är 2 000 meter. Så de kan ta sig dit genom att simma."
Filmen visar sedan några turkiska militärstudenter som simmar till ön Tuzla, som också ligger 1 950 meter från Istanbul, där de är baserade.
Om Turkiet inte har några militära eller aggressiva ambitioner mot dessa grekiska öar, varför är det så tvunget att det inte ska finnas någon grekisk militärnärvaro på öarna som ligger på grekiskt territorium enligt lag?
Tråkigt nog verkar Turkiet ha en expansionistisk agenda som har en flera hundra år lång historia och som den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdogan har gett uttryck för.
Grekland har ingen sådan agenda. Grekland har inte ägnat sig åt att invadera och hota sina grannar eller andra länder i Mellanöstern.
Turkiet invaderade däremot norra Cypern år 1974 och drev ut den grekiska kristna befolkningen där, och har manövrerat för att övervinna resten. År 2018 invaderade Turkiet också norra Syrien och har, med hjälp av jihadistiska paramilitära styrkor, ockuperat regionen ända sedan dess.
Allteftersom Turkiets ekonomi försvagas gör den turkiska allmänhetens stöd för regeringen också det. Enligt en undersökning av Yoneylem-gruppen från 2021 har 53 % av de turkiska medborgarna tappat förtroendet för den turkiska presidenten. Enligt företaget ORC:s opinionsundersökningar mellan februari 2021 och mars 2022 förlorade det turkiska Rättvise- och utvecklingspartiet röster varje månad under det senaste året. Är det möjligt då att den turkiska regeringen känner ett behov av en militär seger mot Grekland, för att öka Erdoğans röster i det kommande parlamentsvalet 2023?
Dessutom kommer 2023 att markera hundraårsjubileet för grundandet av Republiken Turkiet och underskrivandet av Lausannefreden. Erdoğan konstaterade att hans regering har satt upp en del mål för 2023. Med tanke på den turkiska regeringens handlingar och uttalanden kommer dessa mål troligtvis inkludera territoriell expansion. Den 19 oktober sa Erdoğan:
"[År 1914] var våra territorier så stora som 2,5 miljoner kvadratkilometer, och efter nio år vid tiden för Lausannefreden minskade de till 780 000 kvadratkilometer ... Att insistera på [1923 års gränser] är den största orättvisan man kan göra mot landet och nationen. Medan allt förändras i dagens värld kan vi inte se ett bevarande av vår status från 1923 som en framgång."
Den 22 oktober 2016 sa han:
"Vi accepterade inte våra gränser frivilligt ... Vid tiden [då de nuvarande gränserna ritades] kanske vi gick med på det, men det riktiga misstaget är att ge efter för den uppoffringen."
Månaden innan refererade Erdogan direkt till de egeiska öarna:
"Du ser Egeiska havet nu, eller hur? I Lausanne gav vi bort de öar där man kan höra ett rop härifrån [i Turkiet]. Är det en seger? Dessa platser brukade tillhöra oss."
I en intervju med den statliga kanalen TRT den 10 februari sa den turkiska utrikesministern Mevlüt Çavuşoğlu:
"Vi har skickat två brev till FN eftersom dessa öar gavs bort till Grekland under Lausannefreden från 1943 och Parisfreden från 1947 med villkoret att man inte skulle vapenrusta dem. Men Grekland började bryta mot det på 60-talet ... Dessa öar avstods med villkor. Om Grekland inte slutar kommer suveräniteten på dessa öar att ifrågasättas. Om nödvändigt kommer vi att utfärda en sista varning."
Som svar utfärdade EU:s talesperson för externa affärer, Peter Spano, ett uttalande som löd:
"Greklands suveränitet över dessa öar kan inte ifrågasättas. Turkiet bör respektera det, avstå från provokativa uttalanden och handlingar i denna fråga, engagera sig i goda grannrelationer och arbeta för att lösa alla dispyter på ett fredligt sätt. Internationella avtal måste respekteras."
De turkiska myndigheterna fortsätter dock att rikta in sig på de grekiska öarna. Den 18 februari sa Erdoğan:
"Det är inte möjligt för oss att förbli tysta om de militära aktiviteterna som utförs i brott mot avtalen om öarna med en avväpnad status. Faktum är att vi framförde frågan till FN:s agenda. Detta kommer också att vara på agendan under den kommande perioden."
Trots ett avtal om att respektera stora nationella och religiösa helgdagar mellan de två länderna kränkte Turkiet det grekiska luftrummet 37 gånger med F-16-plan och CN 235-transportplan den 6 januari, på uppenbarelsedagen, dagen då ortodoxa kristna firar manifestationen av Kristus. Den 7 februari kränkte Turkiet det grekiska luftrummet 60 gånger på en enda dag. Den 14 mars, en dag efter att Greklands och Turkiets ledare träffades i Istanbul och kom överens om att minska spänningarna i Egeiska havet avslöjade grekiska militära källor att det förekom 25 luftrumskränkningar av Turkiet.
Under tiden beskrev den grekiska utrikesministern Nikos Dendias Turkiets hållning gentemot Grekland som "sinnebilden av irrationalitet" och tillade:
"Turkiet har radat upp sig på våra öar som den största styrkan och flottan som landat i Medelhavet medan de kräver att vi ska demilitarisera våra öar – med andra ord, att vi ger upp vår erkända rätt till självförsvar, som förutsett i FN-stadgan."
Turkiets aggression mot de grekiska öarna och resten av Grekland borde analyseras inom sin historiska kontext som inkluderar turkiska erövringar, imperialism och islamisering genom århundradena. Turkarna, som ursprungligen kommer från Centralasien, invaderade Anatolien, som då låg inom gränserna för det grekiska Bysantinska riket, på 1000-talet och började övervinna och turkifiera det. De osmanska turkarna invaderade den dåvarande grekiska staden Konstantinopel (idag Istanbul) på 1400-talet och förstörde det Bysantinska riket. Efter nästan fyra århundraden av osmanskt förtryck vann grekerna självständighet som resultat av Självständighetskriget (1821–32) och blev det första av Osmanska rikets ockuperade folkslag som fick erkännande som suverän nation.
Från 1913 till 1923 utsattes de greker i Anatolien som var kvar under osmansk-turkiskt styre för folkmord, vilket nästan helt utplånade anatoliska kristna, inklusive armenier och assyrier. Den turkiska förföljelsen av greker och andra kristna fortsatte efter grundandet av republiken Turkiet år 1923 och kulminerade i den grekiskfientliga pogromen i Istanbul 1955 och utdrivandet av i princip alla kvarvarande etniska greker från Istanbul år 1964. Tio år senare invaderade Turkiet den norra delen av Republiken Cypern och har illegalt ockuperat 36 procent av landet under de senaste 48 åren.
Turkiets handlingar som riktas mot Grekland och Cypern handlar om Turkiets önskan om geostrategisk överlägsenhet i regionen på bekostnad av internationell lag, och om turkisk islamistisk jakt på expansion och suveränitet över grekerna och andra icke-turkar i regionen. Idag, som resultat av Turkiets våldsamma och fientliga politik mot grekerna, bor det bara runt 1 800 greker i Istanbul, en stad som byggdes av greker.
Turkiets aggression och grymheter har kostat otaliga liv och ett hemskt mänskligt lidande. Så länge Väst fortsätter att möjliggöra Turkiets systematiska brott mot mänskliga rättigheter och internationell lag kommer stabilitet och fred förbli en avlägsen dröm i regionen.
Uzay Bulut, en turkisk journalist, är Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute.