 Kinas president Xi Jinping har, med hänsynslös beslutsamhet, stängt den kinesiska marknaden för utlänningar med bland annat mycket diskriminerande regler och utövandet av skadliga lagar och regler. Xis kina har fortsatt att stjäla USA:s intellektuella tillhörigheter värd hundratals miljarder dollar per år. (Foto av Kevin Frayer/Getty Images) |
"Detta kommer inte att revolutionera USA:s och Kinas relation eller villkoren för handel mellan oss, men det visar att de två länderna kan arbeta tillsammans med ett viktigt problem", sa Clete Willems från Akin Gump till Bloomberg, i en referens till president Trumps "phase one deal" som meddelades den 11 oktober. "Att lära sig att göra det är avgörande för att undvika ett bredare förfall av alla aspekter av vår relation, vilket inte ligger i någons långsiktiga intresse."
Trots vad Willems så ligger det faktiskt nu i USA:s långsiktiga intresse att avbryta handelsavtalen med Folkrepubliken Kina.
Varför då? Fyra anledningar: För det första har det kommunistiska Kina aldrig accepterat begreppet komparativa fördelar, vilket ligger till grund för det globala handelssystemet. Ja, de merkantilistiska kineserna anser att vi bör köpa deras produkter, men de, mästarna av avgiftsfria gränser och andra former av predation har jobbat hårt för att hålla utländska varor borta från sin egen marknad. Hur kan USA handla med en stat som inte tror på handelns fördelar?
För det andra har det kommunistiska Kina faktiskt aldrig hedrat ett handelsavtal med USA. Beijing har under flera årtionden systematiskt brutit mot både Världshandelsorganisationens krav och sina förpliktelser mot USA under olika bilaterala avtal.
För det tredje är Kinas ekonomiska system inkompatibelt med USA:s. Xi Jinping, det kinesiska statsöverhuvudet, har på senare år låtit landet gå bakåt, "den stora återgången", som det nu kallas för.
Han har, med hänsynslös beslutsamhet, stängt den kinesiska marknaden för utlänningar med bland annat högst diskriminerande regler och utövandet av skadliga lagar och regleringar. Han har samtidigt återigen kombinerat redan stora statliga företag för att bli formella monopoler, för att omvända den delvisa privatiseringen från tidigare år genom att låta staten ta kontroll över privata företag, skyffla över fler statliga subventioner till favoriserade statliga marknadsdeltagare och bedriva utveckling genom tvivelaktig industripolitik såsom hans ökända Made in China 2025-initiativ för att dominera 11 avgörande teknologisektorer.
Som de nu säger i Kina gör den statliga sektorn snabba "framsteg" och både de privata och utländska sektorerna "retirerar". Det är för att Xi försöker få Kina att återgå till en modern form av Maoism.
För det fjärde är det särskilt svårt att handla med en tjuv, särskilt när tjuven ser kommersiell kontakt som en möjlighet att stjäla mer. Xis Kina har fortsatt att stjäla amerikansk intellektuell egendom till ett värde av hundratals miljarder dollar per år. Brottet är avgörande för att lyckas med det extremt ambitiösa Made in China 2025-initiativet.
Om allt detta inte vore illa nog är Xis framtidsplaner särskilt fördärvliga. Han är till exempel nu på väg att tillämpa 2016 års lag om cybersäkerhet för att göra användandet av virtuella privata nätverk och kryptering olagligt så att han ska kunna hämta alla uppgifter och kommunikationer från utländska företag som verkar i Kina. Kinesiska tjänstemän kommer säkerligen lämna över den information de kommer över till Kinas egna företag så att de då kommer att veta allt om sina utländska konkurrenter. Kina har redan använt stulna uppgifter och teknologi för att förstöra för utländska företag och driva vissa, som Nortel Networks i konkurs.
Vidare verkar det so matt Xi Jinping kommer att vara ännu mer djärv i sitt krav på att amerikanska företag som verkar i Kina ska svära lydnad till Beijing, för att driva Kommunistpartiet framåt och för att tillämpa dess policy där de verkar. Det är trots allt tydligt i det klandervärda beteendet hos National Basketball Association, Apple och ESPN, som alla har vikt sig för kinesiska trakasserier denna månad.
Men hur illa dessa amerikanska företagen än verkade – ingen av dem stod på sig för att försvara de amerikanska värderingarna – så kan de inte förväntas motstå ett angrepp av den mäktiga kommuniststaten. Därför måste nu amerikanerna göra ett val: ta de kinesiska pengarna eller behålla en fri marknadsplats för idéer.
De två ekonomiernas obundenhet är förstås olycklig, men den är nödvändig när Kina pressar amerikanerna och inte ger dem något val om de ska försvara friheter och suveränitet.
Allt detta för oss tillbaka tillpågående handelsdiskussioner. När det blev uppenbart att det skulle bli något slags handelsavtal började återförsäljare lägga stora beställningar inför kommande säsonger av kinesiska tillverkare. Om det hade verkat som att det inte skulle bli någon överenskommelse skulle många av beställningarna gå till fabriker på andra platser.
Den 11 oktober nyttjade Beijing ytterligare en stor förmån. Trump gick med på att skjuta upp avgiftsökningen som hade schemalagts till följande tisdag.
Eftersom man fick som man ville började Kina ta i med hårdhandskarna. Den 17 oktober förnekade Beijing att man hade lovat att köpa amerikanska jordbruksprodukter till ett värde av 40-50 miljarder dollar. President Trump sa vid sitt möte i Ovala rummet med Liu He, Kinas högste handelsförhandlare, att Beijing hade slutit ett sådant löfte som en del av handelsavtalet med USA.
Om Beijing inte hade gått med på ytterligare köp borde tidpunkten att säga det vara när Liu befann sig bredvid Trump och pratade om köpet. Genom sin tystnad lät Liu Trump tro att han hade en överenskommelse när faktum var att han inte hade det. Så Trump gjorde en stor eftergift – avgiftsuppskjutningen – för ett löfte som inte var något löfte.
Ännu ett brutet handelslöfte är en ytterligare anledning för amerikanerna att hålla med University of Pennsylvanias Arthur Waldron, som menar att "engagemanget" i Kina är Washingtons "största utrikespolitiska misslyckande". USA:s Kinalagstiftare förutspådde att Beijings beteende inom handel och andra områden skulle förbättras med tiden, men istället har det motsatta inträffat.
Engagemanget har, genom att inte lyckas införa kostnader för Beijings aggressiva agerande och andra anledningar, bidragit till en synlig förvärring av det kinesiska beteendet. Trump har börjat bryta med den misslyckade approachen som har dominerat den amerikanska politiken ända sedan Nixon reste till den kinesiska huvudstaden år 1972 för att träffa Mao.
I efterhand var det fel att åka till Beijing. Clete Willems har också fel. Att döma av Beijings brott mot ytterligare ett handelsavtal på senare tid är det uppenbart att kommunistregimen i Kina inte kan arbeta med USA – eller något annat land för den delen.
Så vi kan väl sluta handla med ett Kina som ljuger, bedrar och stjäl.
Gordon G. Chang är författare av The Coming Collapse of China och Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute.