 I Frankrike, ett land som brukade stå för uttrycksfrihet, ökar självcensuren kraftigt fem år efter terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo. Den 7 januari 2015 mördade jihadisterna Chérif och Saïd Kouachi 12 personer och skadade 11 när de attackerade Charlie Hebdo-kontoret i Paris. På bilden: en beskjuten polisbil på platsen för attacken, den 7 januari 2015. (Foto av STR/AFP via Getty Images) |
"Fem år efter morden på Charlie Hebdo och Hyper Cacher har Frankrike lärt sig att leva med det islamistiska hotet", skrev Yves Thréard, biträdande chefredaktör på dagstidningen Le Figaro.
"Inte en månad passerar ... utan att en mordisk attack med rop om 'Allahu Akbar' äger rum i vårt land ... Men vad är poängen med att bekämpa islamismens effekter om vi inte tacklar ursprungen till denna dödsideologi? På denna front fortsätter dock förnekelsen att tävla med naivitet. Inget har förändrats de senaste fem åren. Tvärtom.
I mångfaldens, icke-diskrimineringen och mänskliga rättigheters namn har Frankrike accepterat ett antal attacker mot dess kultur och historia ... Islamisterna är en het potatis. De fortsätter kampen, som till och med utan vapen har civilisationskrigens alla lockelser. Är den berömda 'Charlieandan', som vissa trodde på efter attackerna i januari 2015, bara en illusion?"
Frankrike har hedrat den femte årsdagen av den dödliga jihadistattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo som ägde rum den 7 januari 2015. Förra månaden varnade den franska senatorn Nathalie Goulet för att fler attacker var troliga. "I Frankrike har vi ett allvarligt problem och vi måste göra mer för att hindra extremister från att agera. Som det ser ut nu så kommer fler attacker att inträffa", sa Goulet.
Man tror att det finns 12 000 radikala islamister på Frankrikes terrorlista, "men bara ett tiotal tros vara under övervakning dygnet runt."
Denna vecka kännetecknades av ännu en rad islamistiska terrorattacker: polisen skadade en knivdragande man på en gata i den nordöstra staden Metz, två dagar efter att en misstänkt islamistisk radikal person knivhögg en man till döds i Parisförorten Villejuif, en handling som åklagarna behandlar som en terrorattack. Vid båda tillfällena ropade förövarna "Allahu Akbar". Denna typ av attack stämplades som "vanligt jihad" i ett reportage i Le Figaro i veckan.
Den 7 januari 2015 föll serietecknarna och journalisterna Cabu, Charb, Honoré, Tignous och Wolinski, psykoanalytikern Elsa Cayat, ekonomen Bernard Maris och polisen Franck Brinsolaro under jihadistbröderna Chérif och Saïd Kouachis kulor. Charlie Hebdos jubileumsutgåva 2020 hedrade offren för massakern och tryckte till "det monolitiska tänkandets nya gurus" som försöker tvinga fram en politiskt korrekt censur.
Upprördheten bland det franska folket som samlades i Paris för en stor demonstration den 11 januari 2015 räckte inte för att väcka motståndsandan hos de franska ledarna och eliten mot islamismen och dess medlöpare. "Allvaret i det islamistiska politiska faktumet i Frankrike är kraftigt underskattat", säger advokaten Thibault de Montbrial, ordförande för Frankrikes centrum för interna säkerhetsstudier.
I ett land som brukade stå för uttrycksfrihet ökar självcensuren kraftigt. "För humoristerna i Frankrike är det alltid enkelt att håna påven och katolikerna, det är alltid enkelt att håna judarna, det är alltid enkelt att håna protestanterna", bekänner en veterankrönikör påCharlie Hebdo, Patrick Pelloux. Vad gäller islam är det inte enkelt. "Vi känner att denna religion är skrämmande. Ordet islam är skrämmande, och det har terroristerna vunnit på." Underkastelsen vinner.
Medan franska fängelser har blivit en grogrund för jihadister fortsätter islamiseringen av städernas förorter, banlieues, med full kraft. Veckotidningen Le Point ägnade nyligen ett omslagsreportage åt "territorierna som övervunnits av islamister". I många av dessa områden härjar våldet: 1 500 bilar blev satta i brand där på nyårsafton. I en nyligen publicerad bok, "Les territoires conquis de l'islamisme" ("Områden som övervunnits av Islamism") av Bernard Rougier, professor vid universitetet Sorbonne-Nouvelle och ordförande vid centrum för arabiska och orientaliska studier, förklarar han att islamismen är ett "hegemoniskt projekt" som splittrar arbetarklassområden. Dessa "ekosystem", konstaterar han, arbetar baserat på en "logik av ett bristande" i det franska samhället, dess värderingar och institutioner, och byggs på moskéer, bokhandlare, sportklubbar och halalrestauranger.
Hugo Micheron, forskare vid Ecole Normale Supérieure, föreslog att jihadister känner sig bekväma i "territoriell och samhällsmässig isolering". "Idag", sa ordföranden för utbildningsdepartementets Conseil supérieur des programmes, Souâd Ayada, "mättas synligheten av islam i Frankrike av slöjan och jihad".
Medan islamistiska predikanter och rekryter är ute på gatorna och letar efter de svaga sinnen som kommer att bilda frontlinjen för deras heliga krig bildar det politiska islam också vallistor i Frankrikes förorter. Den franska presidenten Emmanuel Macron var emot ett förbud av dessa politiska grupper. "Frankrike är en spirande islamisk republik", noterade den algeriska romanförfattaren Boualem Sansal. I dessa "territorier", menade han, lever många av de terrorister som attackerar Frankrike, från Charlie Hebdos Kouachibröderna till jihadisterna som mördade en massa människor på Bataclanteatern.
Två befolkningar som lever "sida vid sida" skulle snart stå ansikte mot ansikte", sa Gérard Collomb, en före detta inrikesminister. Han hade rätt. Islamisterna ryms också i de offentliga institutionerna.
Islamisterna har dessutom rekryterat tiotals franska soldater och före detta tjänstemän som har konverterat till islam. Många har kommit från kommandoenheter med expertis inom hanteringen av vapen och sprängämnen. Frankrike håller på att förvandlas till ett "samhälle av vaksamhet" i sin kamp mot "hydran" av islamistisk milis, som Macron sa.
På de fem åren som gått sedan massakern på Charlie Hebdo, som riktade in sig på uttrycksfriheten, har islamister kunnat begå illdåd mot måltavlor som en präst i en katolsk kyrka i Rouen; en nationell sekulär högtid (attacken på nationaldagen i Nice); judiska samfund (från Paris till Toulouse), och vanliga människor. I oktober förra året slog en islamist till mot en av Frankrikes säkraste byggnader: Parispolisens monumentala högkvarter i närheten av Notre Dame-katedralen, där han mördade fyra av sina kollegor. "Detta är en stor vändpunkt inom islamistisk terrorism", sa Gilles Kepel, expert på Mellanöstern och jihadism.
"Det är svårt att tro att det polisväsende vi förlitar oss på för skydd och som ska vara vår sista fästningsvall mot terrorism själv kan falla offer för terrorism, med halshuggningar mitt i den heligaste polisprefekturen av dem alla."
I attackens efterdyningar fick sju poliser "som misstänkts för radikalisering", sina skjutvapen konfiskerade.
"Jag får intrycket av att våra immunförsvar har kollapsat och att islamismen vinner", säger den franska skribenten Pascal Bruckner.
"Dess stora krav har blivit mött: ingen vågar publicera Muhammedkarikatyrer längre. Självcensuren vinner ... Hatet riktas mot de som står emot att dölja information istället för mot de som döljer den. För att inte tala om psykiatriseringen av terrorismen för att kunna frikänna islam. Om vi hade fått höra i början av 2000-talet att runt 20 franska serietecknare och intellektuella år 2020 skulle vara under polisskydd så skulle ingen tro på det. Tröskeln för slaveri har blivit högre."
Fem år efter terrorattacken på Charlie Hebdo är yttrandefriheten mindre fri i Frankrike. "Ingen skulle idag publicera Muhammedkarikatyrerna", sa Philippe Val, före detta redaktör på Charlie Hebdo, nyligen.
"Under de senaste fem åren har jag gått till polisstationen ungefär varje månad för att göra anmälningar om dödshot. Inte förolämpningar, utan dödshot", säger Marika Bret, journalist på Charlie Hebdo idag.
I Paris, fem år efter morden på Charlie Hebdo anordnades en stor marsch för att protestera, inte mot terrorism utan mot "islamofobi". "Voltaire bleknar inför Muhammed, och Upplysningen inför Underkastelsen", skrev författaren Éric Zemmour. Och Qatar finansierar fortfarande byggandet av franska moskéer fritt.
År 2017, två år efter att judar mördades i en terrorattack i en kosherbutik i Paris blev en judisk kvinna, Sarah Halimi, torterad och mördad i sin lägenhet i paris av sin granne, Kobili traoré, som ropade "Allahu Akbar". En appellationsdomstol beslutade nyligen att Traoré inte var "kriminellt ansvarig" för sina handlingar, eftersom han hade rökt cannabis. Som Frankrikes högste rabbin, Haim Korsia, sa är det en "licens för att döda judar".
"Antisemitismen idag är så påtaglig att det skulle vara svårt att dölja den utan att vara löjeväckande", sa historikern Georges Bensoussan. "Det som är tabu är antisemiterna" – alltså att det i Frankrike idag är tabu att säga att islamism är den viktigaste källan till antisemitism.
En vecka efter terrorattacken på Charlie Hebdo, i vilken nio av redaktionens anställda dödades och fyra skadades publicerade tidningen ett omslag med en avbild av islams profet med en tår på kinden som sa: "Tout est Pardonné" ("Allt är förlåtet"). Fem år senare verkade det faktiskt som att allt är förlåtet. Sedan sa många stolt "jag är Charlie". De flesta bevisade att de inte var det.
Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är en italiensk journalist och författare.