 Charlie Hebdo har modigt nog gjort det igen: publicerat teckningar av Muhammed. Kommer de som utropade "Je suis Charlie" stå vid deras sida nu? På bilden: Stéphane Charbonnier, som var Charlie Hebdos ansvarige utgivare tills han blev mördad i terrorattacken år 2015 på tidningens kontor i Paris, står utanför tidningens tidigare kontor den 2 november 2011, efter att det förstörts i en brandbombattack. (Bildkälla: Alexander Klein/AFP via Getty Images) |
Igår, en dag innan rättegången inleddes för de 14 svaranden som åtalas för inblandning i en rad terrorattacker i Frankrike, inklusive morden på journalisterna och serietecknarna den 7 januari 2015 på Pariskontoret, publicerade satirtidningen Charlie Hebdo återigen "Muhammedteckningarna" under titeln "Tout ça pour ça" ("Allt det där för det här"). "Vi ger aldrig upp", sa de.
Svaranden vid rättegången, varav vissa i frånvaro, "står inför ett urval av åtalspunkter relaterade till medhjälp till attackerna som krävde livet av 17 personer inom loppet av tre dagar i januari 2015". Utöver de 12 offer på och utanför Charlie Hebdo-kontoret mördades en polis på gatan och fyra personer mördades i en kosherbutik.
François Molins, dåvarande allmän åklagare i Paris, mindes när han kom till Charlie Hebdo-kontoret. Han möttes av "doften av blod och krut. På nyhetsredaktionen är det ett blodbad. Det är mer än en brottsplats, det är ett slagfält, med en skrämmande oreda av kroppar".
Charlie Hebdos redaktör, känd som Riss, har berättat om det tunga säkerhetspådraget kring veckotidningen sedan terrorattacken. Charlie Hebdo subventionerar nu en del av sitt eget skydd, vilket innebär utgifter på 1,5 miljoner euro per år. "När du tar 3 euro ur din ficka för att köpa ett exemplar av Charlie Hebdo så går 1,30 euro till distributören och de återstående 1,70 euro går till att betala för de anställda, hyran, serviceleverantörerna och säkerheten", sa han. Efter att ha betalat ett ännu högre pris i blod år 2015, och skyhöga kostnader för säkerhet så hade det varit förståeligt om Charlie Hebdos redaktörer hade slutat utnyttja sin yttrandefrihet och utsätta islam för kritik. Men de valde att inte göra det.
"Vi har ofta blivit ombedda att publicera fler teckningar av Muhammed", skrev de.
"Vi har alltid vägrat att göra det, inte för att det är förbjudet – lagen tillåter det – men för att vi behövde en god anledning att göra det, en anledning som känns rimlig och som skulle tillföra något till debatten."
Förra gången Charlie Hebdo publicerade en Muhammedteckning var för fem år sedan, på omslaget av numret som kom ut precis efter massakern, som sålde åtta miljoner exemplar. På det fanns profeten islam tillsammans med titeln "Allt är förlåtet".
"Vi måste fortsätta att porträttera Muhammed; att inte göra det betyder att det inte längre finns någon Charlie", sa Patrick Pelloux, en serietecknare som har lämnat tidningen. Är Charlie fortfarande Charlie, undrade många efter massakern? Idag, ja – men Frankrike börjar reflektera över den dramatiska minskningen i yttrandefriheten.
Philippe Lançon, som blev allvarligt skadad i attacken år 2015 av Kouachibröderna, höll fortfarande på att återhämta sig när han fick på en fest där han träffade författaren Michel Houellebecq. De två höll ett kort samtal; Houellebecq sammanfattade det genom att citera Matteusevangeliet: " ... de våldsamma tar det med våld".
"Charlie Hebdo, frihet eller död", skrev Le Figaro nyligen i en rubrik. Vid första anblick är striden förlorad, förklarar den franska nyhetstidningen. Det politiska islam, hand i hand med den kulturella vänstern, "avancerar under förevändningen mänskliga rättigheter och kampen mot diskriminering". En stor del av fransk media har välkomnat Charlie Hebdos rättegång med en känsla av reträtt och uppgivenhet. "Min olyckliga klient kommer att vara friheten och jag är rädd för att det på medellång sikt är ett hopplöst fall", sa Charlie Hebdos advokat Richard Malka till veckotidningen Le Point.
"Kouachibröderna och de som rustade dem vann, ja ... Vem skulle publicera Muhammedkarikatyrer idag? Vilken tidning? I vilken pjäs, i vilken film, i vilken bok vågar man kritisera islam?"
Under de senaste månaderna "har flera attacker avletts", sa Jean-François Ricard, Frankrikes åklagare mot terrorism. Frankrike befinner sig under ett allvarligt jihadistiskt hot. Den före detta inrikesministern Bernard Cazeneuve citerades i Le Parisien: "Våld har rotat sig i hjärtat av samhället", landet riskerar "en storbrand" och han definierar kommunitarism (ett system av små självstyrande samhällen) som "ett långsamt och dödligt gift". Journalisten Etienne Gernelle skrev i Le Point:
"Charlie Hebdo lever fortfarande under dödshot; vad den representerar, frihet, är under husarrest; Frankrike blir förlamat så fort ordet 'islam' dyker upp och den politiska världen och media hyllade Charlie för att sedan ta avstånd."
Den före detta Charlie Hebdo-journalisten Zineb El Rhazoui, författare av boken Détruire le Fascisme Islamique ("Att förstöra den islamistiska facismen"), får regelbundna dödshot. Hon pekade på de som anklagar tidningen för islamofobi. "Jag minns alla de som bidrog till Charlies isolering och nedfärd i helvetet", sa Rhazoui.
"De har ett moraliskt ansvar för Charlies öde. Är det normalt att det fem år efter detta fruktansvärda brott, detta fruktansvärda bakslag för yttrandefriheten och den franska kulturen, fortfarande finns ett 'kollektiv mot islamofobi' i Frankrike? Är det normalt att jag fem år efter denna attack fortfarande måste promenera i hjärtat av Paris skyddad av väpnade män?"
Veckotidningen Marianne ställde frågan: "Kan Kouachibröderna ståta med en postum seger? Ja." Sedan räknade de upp fem kapitulerande handlingar från de senaste fem åren:
Den första handlingen: Charlie Hebdos journalister hade precis blivit mördade när skribenten Virginie Despentes skrev i Les Inrockuptibles om terroristerna: "Jag har älskat dem i deras klumpighet, när jag såg dem, med vapen i handen, sprida terror och skrika 'vi har tagit hämnd för profeten'". Inte ett ord om Charlie Hebdos serietecknares, journalisters och anställdas öde som blev mördade för att de skojat om islam, eller de som mördades i en kosherbutik.
Den andra handlingen: Den 17 november 2015, fyra dagar efter terrorattackerna i Paris i vilka 130 offer blev mördade, skrev den franska journalisten Antoine Leiris, vars fru mördades i attacken på Bataclanteatern: "Ni kommer inte att få mitt hat". Marianne förklarade att det kommer att bli de "informella slagorden i progressiva cirklar. Leiris tro förhindrade inte bara upprördhet utan också en tydlig analys av situationen".
Den tredje handlingen: Redaktören för Mediapart, Edwy Plenel, höll ett möte i Paris förorter med den framstående islamisten Tariq Ramadan. Plenel anklagade Charlie Hebdo för att ägna sig åt ett "krig mot muslimer".
Den fjärde akten: År 2019, i Paris, gav sig 13 500 personer ut på en "marsch mot islamofobi". Slagorden från cirkeln av salafistiska religiösa associationer antogs av "nästan alla vänsterns politiska ledare", enligt Marianne. Under marschen ropade aktivisterna "Allahu akbar", samma ord som yttrats av terroristerna som slog till mot Charlie Hebdo.
Den femte akten: "Kan vi kritisera islam utan att vara rädda för vår egen säkerhet?" frågade Marianne. I januari 2020 reagerade en 16-årig tjej, Mila, på homofobiska förolämpningar (hon blev kallad för "smutsig lesbisk" av en muslim) på sitt Instagramkonto för att hon kritiserat islam. Mila, som hotades med döden, flydde från sin skola och sattes under polisbevakning. "Radiotystnad från vänstervridna partier, feministiska organisationer och LGTB-föreningar: När angriparna är muslimer gäller det tydligen att blunda och hålla för öronen."
Västerländska demokratier har betalat dyrt för rätten att uttrycka sig fritt, och om denna inte skyddas och utövas kan den försvinna över en natt.
Förebyggande självcensur och en "strategisk tillbakagång" när man ställs inför islamistiskt raseri framstår bara som en storslagen återgång. Med "Charlies anda" som retirerar i Frankrike och "cancel culture" som är på frammarsch i USA verkar det som att uttrycksfriheten dras inför rätta istället för dess mördare och deras användbara idioter. I januari sa författaren Pascal Bruckner på den femte årsdagen för Charlie Hebdo-massakern:
"Jag får känslan av att vårt immunförsvar har kollapsat och islamismen vinner. Dess huvudkrav har blivit tillgodosett: ingen vågar publicera Muhammedkarikatyrer längre."
Charlie Hebdo har modigt nog gjort det igen: publicerat teckningar av Muhammed. Det är fortfarande den sista och enda europeiska tidning som är beredd att försvara uttrycksfriheten. En fransk filosof, Elisabeth Badinter sa i dokumentären "Je suis Charlie": "Om våra kollegor i den offentliga debatten inte tar på sig en del av risken så har barbarerna vunnit." Kommer de som utropade "Je suis Charlie" stå vid deras sida nu?
Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är en italiensk journalist och författare.