I 47 år har världen tvingats leva med en regim som konsekvent spridit terror, lidande och våld – både inom sina egna gränser och över hela världen. Den islamiska republiken Iran har sedan sitt tillkomstår 1979 byggt sin identitet på förtryck, brutalitet och export av radikal ideologi. Tiotusentals av dess egna medborgare har dödats, torterats eller fängslats enbart för att de har uttryckt avvikande åsikter eller krävt de grundläggande friheter som många av oss tar för givna. Regimen har slagit ner protester, tystat journalister och använt rädsla och hot för att behålla sitt grepp om makten. Hela generationer av iranier har levt under en statsapparat som behandlar mänskligt liv som förbrukningsbart. Ändå har det internationella samfundet i årtionden inte bara vänt bort blicken – det har dessutom aktivt finansierat och möjliggjort denna skräckföreställning som är ett halvt sekel lång. Detta är en regim som förkroppsligar terror på varje nivå, en regim vars brutalitet saknar motstycke i modern historia – och alldeles för länge har dess ondska fått fortgå utan att stoppas.
Utanför sina egna gränser har Iran obevekligt exporterat sin terrorideologi. Genom att skapa, finansiera och stödja grupper som Hizbollah, Hamas och Iranstödda miliser i Irak och Jemen har landet spridit död och instabilitet över hela Mellanöstern. Dessa grupper har genomfört massakrer, kidnappningar och attacker riktade mot såväl civila som militär personal. Massakern mot Israel i oktober, som krävde livet av amerikaner, israeler och otaliga andra oskyldiga människor, är bara ett exempel på den dödliga räckvidden hos denna regims ombud. Huthirörelsen i Jemen, uppmuntrad och beväpnad av Teheran, fortsätter att urskillningslöst angripa civila och infrastruktur. Iranska miliser i Irak, finansierade och tränade av Iran, har destabiliserat landet och hotat grannländerna.
I varje hörn av regionen har Iran sått kaos, våld och rädsla.
Globalt fortsätter landet att vara en källa till terrorism och förser nätverk med finansiering, underrättelser och styrning – nätverk som har utfört attacker långt utanför Mellanöstern. Dess inflytande är inte bara regionalt utan globalt, och dess hand kan skönjas bakom otaliga handlingar av ondska och förstörelse.
Regimens fientlighet mot USA, Israel och väst har varit tydlig ända sedan dess grundande. Från gisslantagandet av amerikanska medborgare under revolutionens tidiga år till mord på amerikansk personal och attacker mot amerikanska trupper i Irak och på andra håll har Iran aldrig gjort någon hemlighet av sitt mål att förgöra dem som det uppfattar som sina fiender. Amerikanska styrkor har länge varit måltavlor för Iran och dess ombud, och dödstalen har varit häpnadsväckande. I april 1983 dödades 63 människor i ett självmordsattentat med bilbomb mot USA:s ambassad i Beirut, en brutal demonstration av regimens vilja att angripa både diplomater och civila. Bara några månader senare, i oktober 1983, träffades marinkårens kasern i Beirut av ett förödande självmordsattentat som krävde 241 amerikanska soldaters liv – den dödligaste enskilda attacken mot amerikanska marinsoldater sedan slaget vid Iwo Jima under andra världskriget 1945. Dessa attacker var en del av en samordnad terrorkampanj orkestrerad av Iranstödda grupper och sände ett tydligt budskap om att USA och dess styrkor var primära mål. Amerikanska liv har tagits av dess nätverk av ombud, och dess agenter har planerat och genomfört attacker runt om i världen. Redan från början gjorde regimen parollerna "Död åt Amerika" och "Död åt Israel" till centrala inslag i sin ideologi. Dess konstitution fastslår exporten av revolutionen som ett statligt uppdrag, med syftet att införa ett islamiskt styrelsesystem över hela världen. Bevisen är tydliga: detta är inte en regim som är kapabel till reformer, kompromisser eller förhandlingar. Dess uppdrag är radikalt, dess metoder brutala och dess avsikter otvetydiga. Den strävar efter dominans, inte samexistens.
I årtionden försökte omvärlden med diplomati, förhandlingar och eftergifter. Avtal slöts, löften gavs och förhoppningar knöts till samtal som ofta sköt upp konfrontationen men aldrig förändrade beteendet. Kärnenergiavtalet från Obamatiden, till exempel, stärkte i stället regimen. Historien lär oss att eftergiftspolitik inte stoppar ondska; den uppmuntrar den, precis som Winston Churchill varnade: "Var och en hoppas att om han matar krokodilen tillräckligt, så kommer krokodilen att äta honom sist." I årtionden tvekade nationer, förhandlade och kompromissade i hopp om att regimen skulle agera annorlunda, men resultatet blev bara mer terror, mer aggression och mer mänskligt lidande.
Nu, för första gången på årtionden, har verkligt modigt ledarskap trätt fram i form av USA:s president Donald J. Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. De insåg att endast beslutsamma åtgärder kunde stoppa regimens obevekliga förstörelse. Militära operationer har riktats mot Irans militära infrastruktur, kärntekniska kapacitet och ledningscentra – ett nödvändigt slag mot en regim vars ideologi varken vill eller kan förändras. Detta är inte aggression för aggressionens egen skull; det är upprätthållandet av rättvisa gentemot en stat som länge har utgjort ett globalt hot. Medan andra länder förblir tysta, tveksamma eller medskyldiga genom passivitet har USA och Israel valt den enda väg som har en chans att återställa stabilitet, öppna dörren till frihet och skydda oskyldiga liv.
Iran arbetade aktivt för att skaffa kärnvapen för att förvandla en farlig regional makt till ett ostoppbart globalt hot. Irans regim drevs av ideologi och närdes av hat. Regimens grundläggande övertygelser har inte förändrats på nästan ett halvt sekel, och det finns ingen anledning att anta att de någonsin kommer att göra det. Detta är en regim som inte värdesätter människoliv utöver sin egen överlevnad och sina expansionistiska mål.
Konsekvenserna av att konfrontera denna ondska sträcker sig långt bortom Iran. Terroristgrupper i hela Mellanöstern skulle förlora en sponsor. Den största källan till konflikt, instabilitet och hot mot amerikanska och israeliska liv skulle undanröjas. Fred och stabilitet, som länge har varit svårfångade i regionen, skulle äntligen få en chans att slå rot. Att stå upp mot tyranni – inte uppskov, eftergiftspolitik eller mutor – tycks vara det enda sättet att skydda civilisationen. Ju tidigare man konfronterar tyranniet, desto mindre kostsamt blir det – både för de medborgare som hålls som gisslan av despotiska ledare och för dem som är fast beslutna att bevara ett fritt sätt att leva.
Europa och andra makter har historiskt sett sökt kompromisser eller neutralitet, ofta i den fega förhoppningen att fred kan uppnås utan konfrontation. Men historien har visat motsatsen: tystnad inför ondska är medskyldighet, och kompromisser kan stärka angripare. Det internationella samfundet behöver inse att stöd till USA och Israel i deras beslutsamma agerande inte är aggression; det är ett försvar av global stabilitet, civilisationen och mänskligt liv. Nationer måste sluta möjliggöra regimen genom tvekan, tystnad eller förhandlingar och i stället ansluta sig till de få modiga som har agerat beslutsamt.
I dag, när USA och Israel genomför operationer mot Irans tyranni, förtjänar de erkännande och stöd. De är de enda länderna som står mellan världen och en stat som i nästan ett halvt sekel har terroriserat sina egna medborgare och det internationella samfundet. Deras mod visar att fred och säkerhet kräver mod, beslutsamhet och moralisk klarhet. Tystnaden och passiviteten från så många nationer är inte längre acceptabel. Att stödja dessa insatser innebär att välja frihet framför despotism, mod framför rädsla och rättvisa framför medskyldighet.
Gud välsigne USA:s president Donald J. Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu – de enda modiga ledarna som står upp mot Irans terrorvälde. Den som bryr sig om frihet bör genast sluta upp bakom dem.
Dr. Majid Rafizadeh är statsvetare, Harvardutbildad analytiker och styrelseledamot i Harvard International Review. Han har författat flera böcker om USA:s utrikespolitik. Han kan nås på dr.rafizadeh@post.harvard.edu