I årtionden har det modiga folket i Iran rest sig upp om och om igen och krävt en framtid fri från förtryck och auktoritärt styre.
På senare år har iranier gjort uppror ett flertal gånger, varje gång med hopp och mod, bara för att mötas av våldsamt förtryck av regimen, och i stort sett likgiltighet från övriga länder. I varje våg av protester har säkerhetsstyrkor dödat tusentals demonstranter, och fängslat och torterat många fler. Dessa rörelser har varit bevis på det iranska folkets beslutsamhet, men trots deras nödrop om frihet, stöd från Väst – oftast bara verbala, om demokratins ideal – har Väst varit nedslående lågmält.
I många iraniers ögon står denna tystnad från västerländska nationer som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter i outhärdlig kontrast till deras principer och har flera gånger gjort att iranska demonstranter känner sig övergivna i sin kamp.
Under de landsomfattande demonstrationerna, som väckts av hijab-lagarna, gav sig många iranier, särskilt unga kvinnor, ut på gatorna för att demonstrera mot obligatoriskt bärande av slöja och andra förtryckande lagar. Rörelsen representerade inte bara en ansträngning mot strikta islamistiska regler om klädsel utan också ett bredare avvisande av regimens auktoritära styre. Även under tiden som tillslaget utvecklade sig – med regimen som grep, misshandlade och till och med mördade demonstranter – var reaktionerna från Väst i stort sett passiva, i stället för att man erbjöd robust stöttning. Iranier som riskerade sina liv ute på gatorna, stärkta av hoppet om internationell solidaritet, lämnades utan den backning som många hade förväntat sig från länder som säger sig stötta frihet och mänskliga rättigheter.
År 2009 hade den gröna rörelsen brutit ut i Iran efter ett tveksamt presidentval. Miljontals iranier fyllde gatorna, och de mässade slagord, viftade med banderoller och fördömde det som för många tycktes vara ett bedrägligt valresultat. Demonstranter sökte erkännande hos världsledare, särskilt från Obamaadministrationen i USA och från europeiska ledare, i hopp om att dessa demokratiska nationer skulle stötta deras krav på rättvisa valprocesser och ett slut på förtrycket.
Demonstranter mässade: "Obama, är du med oss eller mullorna?" – en direkt vädjan till den dåvarande presidenten Barack Obama att ta ställning. Men till många iraniers besvikelse förblev västerländska ledare i mångt och mycket tysta och valde att inte ingripa eller erbjuda något riktigt stöd. Obama erkände senare att hans administrations tystnad under denna avgörande period var ett "misstag", men till och med då gav han bara sitt verkningslösa, verbala stöd:
"I efterhand tror jag att det var ett misstag. Varje gång vi ser en skärva av hopp, av folk som längtar efter frihet, så tror jag vi måste påpeka det. Vi måste rikta strålkastarna mot det. Vi måste uttrycka solidaritet med det."
Medan de flesta demokratiska nationerna har varit tveksamma till att synligt ansluta sig till Irans demokratiska rörelser så har ett land stått ut som en orubblig allierad till det iranska folket: Israel. Trots den långvariga antagonismen mellan Israel och Irans regim har israeliska ledare djärvt stöttat det iranska folkets rätt till frihet och egenmakt. Den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu, som kallas för "Mellanösterns Churchill", har inte bara adresserat Irans kärnvapenhot – när USA inte underminerat Israel totalt genom att läcka planerna på förhand – utan också sträckt ut en hand direkt till iranierna via sociala medier och uppmuntrat dem att inte tappa hoppet. "Det finns en sak som Khameneis regim fruktar mer än Israel", förklarade Netanyahu i ett meddelande som delades på X. "Det är ni – Irans folk." Han tillade:
"De lägger så mycket tid och pengar på att försöka krossa ert hopp och tygla era drömmar. Låt inte era drömmar dö. Tappa inte hoppet, och vet att Israel och andra i den fria världen står på er sida."
Netanyahu gick ännu längre och föreställde sig en framtid där ett fritt Iran kunde utnyttja sin fulla potential. Han påpekade att Irans barn under en annan regering skulle kunna få tillgång till utbildning i världsklass, folket skulle kunna dra nytta av avancerad sjukvård, och landets infrastruktur skulle kunna återuppbyggas för att för att ge rent vatten och nödvändiga tjänster. Netanyahu utlovade också hjälp från Israel med att rekonstruera Irans bristande infrastruktur och gav Israels avancerade avsaltningsteknologi som referens.
"Sedan jag sist talade till er", fortsatte Netanyahu, "har Khameneiregimen skickat hundratals ballistiska missiler mot mitt land, Israel. Denna attack kostade 2,3 miljarder dollar." Dessa miljarder hade, i stället för att läggas på meningslösa attacker, kunnat riktas mot det iranska folkets behov, stärkt deras utbildnings- och sjukvårdssystem, eller förbättrat transport. Genom att rama in problemet i termer av bortkastade resurser belyste Netanyahu regimens vårdslösa spenderande på bekostnad av sina medborgare och betonade att Irans folk förtjänar bättre.
Sådana budskap har varit träffande för många iranier som i ett annat land ser en strimma av hopp och ett tecken på att de inte är helt ensamma i sin kamp mot regimens förtryck:
"Den 8 oktober, dagen efter Hamas attacker 2023 ... försökte en del anhängare till regeringen höja den palestinska flaggan från [fotbolls]läktarna. Motreaktionen var omedelbar. Tusentals supportrar utropade slagord som formulerats i den ostyriga ... tonen hos fotbollssupportrar överallt: 'Tryck upp den palestinska flaggan i er r...".
Israels ställningstagande står i skarp kontrast mot många västländers; särskilt de som ligger i Europa. Medan Israel, en nation som just nu är under attack på flera fronter, har stått stadigt på det iranska folkets sida så har många europeiska länder fortsatt att prioritera ekonomiska band med Tehran framför mänskliga rättigheter.
Europeiska regeringar har, i stället för att riskera konfrontation med Irans regim, föredragit att upprätthålla handelsrelationer och undvikit att ta ställning på ett sätt som kan göra mullorna upprörda. Dessa länder är medskyldiga till det iranska folkets lidande. Den oförmögna tystnaden stärker regimen i stället för att hålla den ansvarig.
Efter nästan fyra decennier av att upprätthålla diplomatiska relationer med den islamska republiken Iran är det verkligen dags för västerländska nationer att ta ställning ordentligt. Om dessa länder verkligen tror på principerna "demokrati" och "frihet" som de så ofta predikar så skulle de vara mycket mer trovärdiga om de på riktigt stöttade de iranier som längtar efter frihet.
Detta skulle innebära att klippa de diplomatiska banden med Iran, införa och verkställa seriösa primära och sekundära sanktioner mot regimen, lägga militära operationer på bordet och stötta Israel fullkomligt, och förhoppningsvis, med den kommande amerikanska administrationen, på riktigt sätta punkt för Irans kärnvapenprogram och dess brutala expansionistiska regim.
Bara då stämmer dessa nationers handlingar överens med deras suspekta retorik om "mänskliga rättigheter" och visar att de är villiga att på riktigt stötta de som riskerar sina liv för förändring i en av världens mest förtryckande stater.
Dr Majid Rafizadeh är en Harvard-utbildad vetenskapsman och politisk forskare. Han har författat flera böcker om amerikansk utrikespolitik och Islam. Han kan nås via Dr.Rafizadeh@Post.Harvard.Edu