Det borde inte ha blivit så här. 1995 undertecknade ett antal EU-länder Schengenavtalet, som sedermera gjordes till EU-lag 1999. Undertecknarna lovade att överge sitt inre gränsskydd i utbyte mot att EU skulle skydda unionens yttre gränser. Det som sedan har hänt är att EUs styrande krävt att Schengenländerna fortsätter hålla gränserna öppna – medan de själva svikit sin del av avtalet. Det råder inget tvivel om att EU packat ihop, lagt ner och lämnat Europas befolkningar åt sitt öde.
Sorgligt nog har denna politik lett till motsatsen mot vad de sagt sig kämpa för. I stället för tolerans har vi sett splittring och oförsonlig antagonism mellan kulturer och etniska grupper, vilka ofta har lite gemensamt förutom en önskan att mjölka de statliga kassakistorna på så mycket som möjligt. I stället för "integration" har Europa upplevt exklusion, lågintensiv krigföring, terror, no go-zoner, våldtäktsepidemier, mord och förödelse.
Regeringar, politiska majoriteter, tongivande akademiker, medier och kultureliten kan inte ha undgått att notera att deras multikulturella, islamofila satsning inte fick det resultat de lovat sin intet ont anande publik. Trots detta framhärdar de flesta av dem än i denna dag i påståendet att obegränsad migration från den muslimska världen och Afrika är en odiskutabel tillgång för Europa.
På sistone, i den så kallade "flyktingkrisens" spår, har några av dessa dignitärer kastat manus och uttryckt oro för att invandringen har spårat ur. Europeiska regeringar låter fortfarande miljoner så kallade flyktingar korsa alla gränser och slå sig ner var som helst. Enligt EU-myndigheten Frontex, som har till uppdrag att skydda Europas yttre gränser, har över en och en halv miljon människor tagit sig in i Europa olagligt mellan januari och november 2015.
Just nu öppnar sig en avgrund mellan de styrande och folket. På ett möte i danska Tryckfrihetssällskapets regi nyligen apropå tioårsdagen av de (ö)kända Muhammedteckningarna, noterade den brittiske samhällsdebattören Douglas Murray att européerna nu reagerar på årtionden av lögner och bedrägeri genom att rösta på partier som tills helt nyligen svartmålades som "rasistiska" och "fascistiska". Nationella Frontens ledare Marine le Pen framstår plötsligt som en stark kandidat inför det franska presidentvalet 2017.
Kanske den mest betydelsefulla politiska jordbävningen i Europa var den 180-graderssväng danska socialdemokraterna nyligen gjorde. För bara några år sedan var partiet en hängiven förespråkare för muslimsk invandring, och bankade ner alla som vågade ifrågasätta den "kulturberikning" som påstods spridas av islam.
Danska socialdemokraternas gruppledare i Folketinget, Henrik Sass Larsen, skrev 18 december:
"Den massiva migration och flyktingström som nu kommer till Europa och Danmark är av en magnitud som utmanar vårt samhälles grundpremisser i en näraliggande framtid... Enligt vår analys kommer de faktiska ekonomiska konsekvenserna av det nuvarande antalet flyktingar och migranter att uppsluka allt svängrum i de offentliga finanserna inom de närmaste åren. Icke-västliga migranter har historiskt sett varit svåra att integrera på arbetsmarknaden; detsamma gäller de syrier som anländer nu. Ju fler, ju svårare, ju dyrare ... Slutligen, det är vår analys givet tidigare erfarenhet av att integrera icke-västliga personer i vårt samhälle, att vi står inför en social katastrof när det gäller att hantera tiotusentals som snart kommer att slussas in i vårt samhälle. Alla små framgångar som uppnåtts vad gäller integration kommer att nollställas. ... Vår slutsats är därför klar: Vi kommer att göra allt vi kan för att begränsa antalet icke-västliga flyktingar och migranter som kommer till vårt land. Det är därför vi har gått långt – mycket längre än vi drömt om att gå ... Vi gör detta för att vi inte vill offra vårt välfärdssamhälle i humanitetens namn. För välfärdssamhället ... är det socialdemokratiska partiets projekt. Det är ett samhälle som bygger på principerna om frihet, jämlikhet och solidaritet. Massinvandring – som vi till exempel har sett i Sverige – kommer att underminera ... vårt välfärdssamhälle."
Tydligtvis har de danska socialdemokraterna – som skapade det moderna Danmark som vi känner det – förstått att här finns ett politiskt kapital som måste försvaras. Det verkar som om man till slut har insett att man inte kan fortsätta karva bort det man har åstadkommit om man vill behålla sin krympande andel av rösterna.
Man kan spekulera i om socialdemokraterna menar vad de säger, och huruvida det kan påverka socialdemokratiska och socialistiska partier i övriga Europa. Men, som Douglas Murray påpekade, västerlänningar lider av uppfattningen att oavsett hur många jihadister, mördare och terrorister som säger att deras handlingar motiveras av deras kärlek till Allah, så kan de inte mena allvar.
Det måste finnas någon underliggande "grundorsak" som våldsmännen inte är medvetna om, men som välmenande västerlänningar kan upplysa dem om: Gammal västerländsk imperialism, århundraden av förnedring, rasism, Israel, korstågen, fattigdom, utanförskap, Muhammedteckningarna och så vidare. Och, givetvis, allt är Västs fel!
Så länge vi i Väst inte är beredda att ta muslimer på orden när de säger att de utför blodig jihad för att det är deras religiösa plikt, har vi ingen chans att slå tillbaka det pågående angreppet på Västvärlden.
Det senaste tecknet på förändring kom nu i veckan, i form av en resolution i amerikanska Representanthuset , H. Res. 569, som vill införa censur i ett av de få länder som har kvar yttrandefriheten. Resolutionen, som harmonierar bra med Organization of Islamic Cooperations (OIC) tioårsplan, förespråkar en global kriminalisering av all kritik mot islam.
Så länge myndigheterna inte vill skydda sina egna befolkningar från att översvämmas av utlänningar, av vilka många verkar vilja dem illa, är det sannolikt att ursprungsbefolkningen kommer att ta lagen i egna händer. 16 december till exempel, utbröt en våldsam protest i den lilla holländska staden Geldermalsen, då myndigheterna försökte smyga igång ett asylboende bakom ryggen på lokalbefolkningen. Myndigheterna blev utan tvekan häpna över aktivismen.
Västerländska samhällen bygger på ett underförstått kontrakt mellan statsöverhuvudet och folket: Överhuvudet – kungen, presidenten, regeringen – lovar att upprätthålla lag och ordning, skydda folket från våld och invasioner och att gripa och lagföra brottslingar. I utbyte lovar medborgarna att inte ta lagen i egna händer. Det säger sig självt att när staten misslyckas med att upprätthålla sin del av kontraktet, så återgår rätten – skyldigheten, till och med – att skydda sig själv, sin familj, sina grannar och sitt samhälle till medborgarna.
Sedan har vi den senaste tidens bränder på asylboenden i Sverige. Enligt den dansk-svenska webbsajten Snaphanen har 40 incidenter inträffat det senaste halvåret, där tilltänkta asylboenden mystiskt bränts ner – dock utan att någon skadats eller dödats. Ingen förövare har gripits, ingen har tagit på sig ansvaret. Det hela verkar mycket välorganiserat.
Kommer medborgaraktivism att rädda Europa? Antagligen inte. Stora områden är alltför långt gångna för att räddas. Sverige är bortom all räddning, vilket Ingrid Carlqvist påtalat i ett antal artiklar på Gatestone. År 2020 kommer Tyskland att ha 20 miljoner muslimska invånare.
Vi är troligtvis förbi stadiet där riktiga förändringar kan uppnås genom politik i traditionell mening, av den enkla anledningen att centrala myndigheter inte är starka nog att implementera lagar runtom i länderna. Detta kommer att betyda slutet för Europa som vi känner det, och de som inte har möjlighet att emigrera, eller som väljer att stanna och kämpa, kommer att vara helt utlämnade åt sig själva – och kanske helt nya sorters sociala strukturer.
Det första som kommer att ryka är välfärdsstaterna. Krympande inhemska befolkningar kan inte generera tillräckligt med skattekraft för att försörja stora massor av invandrare med så lite kunskaper att de är de facto oanställningsbara, alternativt inte har lust att bidra till "otrogna" samhällen. Hur kommer det post-europeiska Europa att se ut? Tänk på Nordirland under konflikten, eller ex-Jugoslavien under inbördeskriget på 1990-talet.
När stater bryter samman är människors främsta intresse säkerhet – vem kan och vill beskydda mig och min familj?
Under lång tid har man i Europa talat om "parallellsamhällen" – i vilka staten har upphört att fungera som den styrande makten – på grund av ett kulturellt, religiöst och politiskt-juridiskt avskiljande av icke-muslimer och muslimer i oförenliga och antagonistiska enklaver.
Det verkar finnas en gryende insikt bland danska demografer att migranter från tredje världen och deras ättlingar, med eller utan medborgarskap, kommer att utgöra en majoritet av den danska befolkningen före seklets slut. [1] En ansenlig del av denna tredje världen-befolkning kommer att vara muslimsk, och gott och väl före mitten av detta sekel kommer antalet muslimer i Danmark att vara så många att de för all framtid ändrat landets sammansättning och karaktär.
Kommer muslimsk icke-integration att innebära slutet på den sekulära staten som vi känner den? Antagligen. Religion – eller rättare sagt islamisk ideologi, som inte känner någon skillnad mellan religion och politik – är på uppåtgående som samhällsprincip bland danska muslimer. Och då muslimska institutioner växer sig starkare, kommer den islamiska lagen att bli allt mer inflytelserik vad gäller strukturen i de muslimska parallellsamhällena.
Hur kommer den danska, förment kristna, befolkningen att reagera på denna metamorfos? I stor utsträckning kommer det att bero på vilken organisationsprincip som kommer att råda i det danska parallellsamhället. Två möjligheter ter sig sannolika:
"Danskhet" och "Kristenhet". "Danskhet" skulle troligen innebära ett samhälle grundat på en nationalistisk eller etnisk myt, medan "Kristenhet" kanske skulle vara mer etniskt inkluderande och mer trycka på samhällets judisk-kristna och humanistiska rötter.
I vilket fall är det svårt att se hur den sekulära staten skulle kunna överleva, eftersom parallellsamhällena inte kan definiera sig själva eller slå fast sina egna politiska system eller styrelseformer. De kommer ständigt att tvingas manövrera i förhållande till "den andres" långsiktiga mål och omedelbara handlingar – som vi har sett i till exempel Bosnien, Kosovo, Libanon, Nordirland och de baskiska provinserna.
Under dessa premisser är det sannolikt att det moderna systemet med självständiga nationalstater kollapsar. Vi kan bara gissa vad som kommer att ersätta det.
Lars Hedegaard är dansk historiker, journalist och författare, och grundade det danska Tryckfrihetssällskapet 2004.
[1] Se till exempel beräkningar gjorda av Hans Oluf Hansen, demograf vid Köpenhamns universitet, Berlingske Tidende, 21 augusti 2005.