"Du är dömd till döden. Det är bara en tidsfråga." Så löd meddelandet, på arabiska, som
skickades av islamister till Laurence Marchand-Taillade, partisekreterare i Parti Radical de Gauche (Radikala vänsterpartiet). Nu lever hon under polisbeskydd.
Upprinnelsen till det hela var att Marchand-Taillade, med draghjälp av franska inrikesministeriet, tvingade Muslimska brödraskapet att dra tillbaka en inbjudan till en konferens i Lille, som skickats till tre islamiska fundamentalister. Islamisterna ifråga var syriern Mohamed Rateb al Nabulsi, marockanen Abouzaid al Mokrie och saudiern Abdullah Salah Sana'an, som samtliga anser att homosexualitet bör bestraffas med döden, att den internationella koalitionen mot Islamiska staten är "otrogna", att judar "förgör nationerna" och att endast religiös musik bör tillåtas.
Laurence Marchand-Taillade publicerade en artikel i tidningen Le Figaro där hon krävde att islamisterna skulle stoppas, på grund av deras "antisemitiska och pro-jihadistiska budskap".
Kort därefter publicerade hon ytterligare en artikel, tillsammans med den fransk-algeriske journalisten Mohamed Sifaoui i nyhetsmagasinet Marianne. I artikeln krävde duon att ledarna för Observatoire de la laïcité (Observationsorganet för sekularism) ska avgå.
"Jag är ordförande för en organisation som stödjer sekularism i Val-d'Oise" sa Marchand-Taillade till mig i en intervju, "och under flera år har jag sett att Observationsorganet gjort helt orimliga offer och kompromisser. Det har uppmuntrat de radikala när man har deltagit i forum som 'Nous Sommes Unis' (Vi är enade) med rapparen Médine, som sagt att man ska 'korsfästa alla sekularister', och 'Collectif contre l'islamophobie' (Samling mot islamofobi) med Nabil Ennasri, en Muslimska brödraskapet-medlem från Qatar. Observationsorganets president Jean Louis Bianco har gett legitimitet åt dessa salafistorganisationer trots att de står i direkt konflikt med våra värderingar.
"Strax efter nyår 2014 började jag också rapportera till myndigheterna om imamer som Nader Abou Anas, som rättfärdigar våldtäkt inom äktenskapet, och Hatim Abu Abdillah, som utlovar 'grymma straff' för kvinnor. Sedan åkte jag till Lille 6 och 7 februari, där Tariq Ramadan var i full gång med att indoktrinera våra ungdomar."
Efter detta har Laurence Marchand-Taillades liv inte varit sig likt.
Hur reagerade hon på dödsdomen?
"Efter några ögonblicks rädsla, tänkte jag att dessa hot beror på att min kamp stoppade Muslimska brödraskapets planer genom att dra fram dem i ljuset. Då bestämde jag mig för att inte ge upp. Islamisterna har påbörjat en lång process med att infiltrera alla sektorer av civilsamhället. Konceptet bygger doktriner författade av [Muslimska brödraskapets grundare] Hassan al-Banna, [Tariq] Ramadans farfar. På deras flagga finns två svärd och Koranen; indoktrinering och våld är de metoder man använder för att skaffa sig makt. Att man valt Frankrike beror på flera saker: landet har en stor nordafrikansk befolkning, det är ett sekulärt land där man kan använda demokratiska frihetsrättigheter som ett vapen, och det har svag lagstiftning. Det enda sättet att stoppa hotet är att på nytt bekräfta sekularismen och absolut samvetsfrihet. Vi kan inte tillåta att stora delar av Frankrikes befolkning börjar hata landet de fötts i, framförallt inte med tanke på att landet ser dem som en del av nationen. Det är ett civilisationsval, där det pågår ett försök att förstöra två seklers framgångar för mänskligheten."
Att Laurence Marchand-Taillade nu lever med polisbeskydd 24 timmar om dygnet för att hon utnyttjade sin grundlagsfästa yttrandefrihet, säger oss en del om Frankrike, ett land där dussintals akademiker, intellektuella, författare och journalister nu måste leva under polisbeskydd bara för att de kritiserat islam.
Det gäller alltså inte bara politiker som Nationella frontens ledare Marine Le Pen och Marseilles borgmästare Samia Ghali, och inte bara domare som Albert Lévy, som presiderat över flera rättsaker mot islamiska fundamentalister.
Det mest kända fallet är författaren Michel Houellebecq, som skrivit den islamkritiska, satiriska romanen Underkastelse. Han lever under gendarmeriets ständiga beskydd sedan den publicerades 2015. Det råder också haute protection ("hög skyddsgrad") för Éric Zemmour, författare till Le Suicide Français. Två poliser följer honom vart han än går – även till domstolen, där han nyligen fick försvara sig mot anklagelser om "islamofobi" då muslimska organisationer försökte svärta ner och tysta honom.
Charlie Hebdo's chefredaktör, "Riss," och de överlevande satirtecknarna lever med ständigt polisbeskydd, och deras nya redaktionslokaler finns på hemlig plats. Min vän Robert Redeker, professor i filosofi som fick en islamistisk dödsdom på sig 2006 på grund av en artikel han skrivit i tidningen Le Figaro, lever fortfarande som en flykting, som en politisk fånge i sitt eget land. Hans föreläsningar och kurser har ställts in, hans hus sålts, hans fars begravning omgavs av hemlighetsmakeri och hans dotters bröllop arrangerades av polisen.
Mohammed Sifaoui, som infiltrerade en fransk al-Qaidacell, har skrivit en chockerande bok, Combattre le terrorisme islamiste ("Bekämpa islamistisk terrorism"), och även han lever under polisbeskydd. Hans namn och bild finns på jihadistiska webbsajter med ordet murtad ("avfälling") som rubrik.
Den franske filosofen och essäisten Michel Onfray valde nyligen att dra tillbaka en planerad publicering av en islamkritisk uppsats. Han menar att "ingen debatt är möjlig" i landet efter 13 november-attackerna i Paris.
Frédéric Haziza, radiojournalist och skribent för magasinet Le Canard Enchaîné, har blivit måltavla för hot från islamister och lever skyddat, liksom Philippe Val, före detta chef på Charlie Hebdo och France Inter som valde att publicera Muhammedteckningar 2006. Den fransk-algeriske journalisten Zineb Rhazaoui flankeras alltid av sex poliser, liksom den modige imamen Hassen Chalgoumi, som skyddas på samma nivå som en regeringschef.
I Storbritannien eliminerade 1989 års fatwa mot författaren Salman Rushdie alla tvivel bland journalister och akademiker kring om det var lämpligt att kritisera islam eller ej. I Nederländerna räckte det att Theo Van Gogh gjorde filmen Submission, om en kvinna som misshandlas i ett tvångsäktenskap, för att regissören skulle bli ihjälskjuten. Holländske parlamentsledamoten Geert Wilders tvingades debattera iförd skottsäker väst, och Ayaan Hirsi Ali, som skrev manus till Submission, tvingades fly landet och söka asyl i USA. I Sverige lever konstnären Lars Vilks nu ett skuggliv. I Danmark omges Jyllands-Posten, som först publicerade Muhammedteckningarna, av ett två meter högt och en kilometer långt taggtrådsstängsel. Det ser ut som en amerikansk ambassad i Mellanöstern. I Frankrike är jaktsäsongen fortfarande i full gång vad gäller islamkritiker, även efter att Charlie Hebdos modiga tecknare decimerat antalet. Frågan är hur länge?
Giulio Meotti, Kulturchef på Il Foglio, är italiensk journalist och författare.