• Islamisternas första offer under kriget i Algeriet var en flicka som vägrade bära slöja, Katia Bengana. Hon försvarade sitt val till och med när hon stod inför exekutionsplutonen. 1994 vaknade algerierna en morgon och upptäckte att väggarna under natten täckts av affischer där man aviserade att kvinnor utan slöja kommer att avrättas.

  • I april 1947 höll prinsessan Lalla Aisha ett tal i Tanger och folk lyssnade häpet på den obeslöjade flickan. Inom några veckor hade kvinnor över hela landet börjat vägra slöjan. I dag är Marocko ett av arabvärldens friaste länder.

  • I mitten av 1980-talet implementerades sharialag i många länder och kvinnor i Mellanöstern placerades i ett portabelt fängelse. I Europa tog kvinnorna på slöjan för att återta sin "identitet", vilket innebar att de vägrade assimilera sig till västerländska värderingar och att islamiseringen av många europeiska städer kom igång på allvar.

  • Först tvingade man på kvinnorna slöja, sedan började islamisterna sin jihad mot Väst.

Laurence Rossignol, Frankrikes Familje-, barn- och kvinnorättsminister, utlöste en våg av raseri när hon jämförde slöjbeklädda kvinnor med "amerikanska svarta som accepterade slaveriet." I samma veva gick dessutom en av Frankrikes mest kända feminister, Elisabeth Badinter, ut och krävde bojkott av Europas modehus, till exempel Uniqlo och Dolce & Gabbana, för att dessa nu tar fram islamiskt korrekta kläder (2013 la muslimer 266 miljarder dollar, en bra bit över 2000 miljarder kronor, på kläder, en siffra som väntas stiga till 484 miljarder dollar 2019).

En ny trend är också under uppsegling i västerländsk populärkultur, ett fenomen som var i det närmaste okänt i media för tio år sedan; slöjbeklädda kvinnor syns nu i olika teveprogram, som till exempel MasterChef.

Att täcka över kvinnor har blivit "normalt" i mainstreamkulturen. Nyligen försökte Air France kräva att deras kvinnliga personal skulle bära slöja i Iran. Italiens regering täckte över nakenskulpturer på de Kapitolinska museerna i Rom då Irans president Hassan Rouhani kom på besök, av "respekt" för hans känslor.

Men i den arabiska islamiska världen var slöjklädda kvinnor länge ett undantag.

Det är i dag svårt att tro att fram till det tidiga 1990-talet var majoriteten av kvinnorna i Algeriet inte beslöjade. Den 13 maj 1958, på Place du Gouvernement i Alger, slet dussintals kvinnor av sig slöjan. Minikjolar började dominera gatubilden.

Revolutionen i Iran vände denna trend: Den första huvudduken dök upp i början av 1980-talet, då islamiströrelsen växte sig stark på algeriska universitet och i fattiga områden. Hijaber (huvuddukar) distribuerades av den iranska ambassaden i Alger.

1990 stod Algeriet på tröskeln till en lång period av död och skräck – ett inbördeskrig som förde med sig islamistspökets genombrott och 100 000 döda. Folk visste att något fruktansvärt var på väg att hända då de såg antalet slöjor öka på gatorna.

Islamisternas första offer under kriget i Algeriet var en flicka som vägrade bära slöja, Katia Bengana. Hon försvarade sitt val till och med när hon stod inför exekutionsplutonen. 1994 vaknade algerierna en morgon och upptäckte att väggarna under natten täckts av affischer där man aviserade att kvinnor utan slöja kommer att avrättas. I dag är det få kvinnor som vågar lämna hemmet utan att bära hijab eller chador (en längre, kappliknande slöja).

Se på fotografier från Kabul tagna på 1960-, 1970- och 1980-talen, och du kommer att se många kvinnor utan slöja. Sedan kom talibanerna och täckte dem. Kvinnoemancipationen i Marocko startades av prinsessan Lalla Aisha, dotter till sultan Mohamed Ben Youssef, som tog sig titeln kung när landet förklarade sig självständigt. I april 1947 höll prinsessan Lalla ett tal i Tanger och folk lyssnade häpet på den obeslöjade flickan. Inom några veckor hade kvinnor över hela landet börjat vägra slöjan. I dag är Marocko ett av arabvärldens friaste länder.

Se på fotografier från Kabul tagna på 1960-, 1970- och 1980-talen, och du kommer att se många kvinnor utan slöja. Sedan kom talibanerna och täckte dem.

I Egypten på 1950-talet använde president Gamal Abdel Nasser televisionen för att driva med Muslimska brödraskapets krav på beslöjade kvinnor. Hans egen fru, Tahia, bar aldrig slöja, inte ens på officiella bilder. I dag är 80 procent av de egyptiska kvinnorna beslöjade, enligt forskaren Mona Abaza. Det var först på 1990-talet som den strikta wahhabitiska versionen av islam kom till Egypten, genom att miljoner egyptier reste till Saudiarabien och andra gulfstater för att arbeta. Samtidigt vann de islamistiska politiska rörelserna mark. Och då började egyptiska kvinnor använda slöja.

I Iran intog den traditionella svarta klädedräkt som täcker iranska kvinnor från huvud till fot landet under Ayatollah Khomeini. Han slog fast att chador är "revolutionens fana" och tvingade alla kvinnor att bära den.

50 år tidigare, 1926, gav Reza Shah polisbeskydd åt alla kvinnor som valde att inte bära slöja. 7 januari 1936 beordrade shahen att alla lärare, ministerfruar och fruar till statliga tjänstemän skulle bära "europeiska kläder". Shahen bad sin fru och döttrar att gå obeslöjade offentligt. Dessa och andra västerländska reformer stöddes också av shah Muhammad Reza Pahlavi, som efterträdde sin far i september 1941, och införde slöjförbud på offentliga platser.

I Turkiet förmanade Mustafa Kemal Atatürk kvinnor att föregå med gott exempel: Att ta av slöjan betydde att man påskyndade ett nödvändigt närmande mellan Turkiet och den västerländska civilisationen. I 50 år vägrade Turkiet slöjan – fram till 1997, då regeringen med islamisten Necmettin Erbakan i spetsen avskaffade slöjförbudet på allmänna platser.

Turkiets nuvarande president Erdogan har använt slöjan för att uppmuntra den skenande islamiseringen i samhället.

Det står i bjärt kontrast mot Tunisiens förste president (1957-1987) Habib Bourguiba, som förbjöd hijab i skolor och offentliga inrättningar. Han kallade slöjan "en motbjudande trasa" och ville lyfta fram sitt land som ett av de mest upplysta arabländerna.

Men det var inte bara det att man länge tog avstånd från denna symbol i den muslimska världen. Innan radikal islam började spridas kunde man också se minikjolen, en symbol för västerländsk kultur, över hela Mellanöstern. Det finns många fotografier som påminner oss om hur det såg ut under denna långa period: Obeslöjade flygvärdinnor i kjolar på afghanska flygbolag (så ironiskt att Air France i dag vill sätta på dem slöja), skönhetstävlingen som kung Hussein av Jordanien arrangerade på Hotel Philadelphia, det irakiska damlaget i fotboll, den syriska kvinnliga idrottaren Silvana Shaheen, obeslöjade libyska kvinnor som marscherar på gatorna, kvinnliga studenter på det palestinska Birzeituniversitetet och egyptiska flickor på stranden (på den tiden skulle burkini ha betraktats som en bur).

Sedan, plötsligt, förändrades allt i mitten av 1980-talet: Sharialag implementerades i många länder och kvinnor i Mellanöstern placerades i ett portabelt fängelse. I Europa tog kvinnorna på slöjan för att återta sin "identitet", vilket innebar att de vägrade assimilera sig till västerländska värderingar och att islamiseringen av många europeiska städer kom igång på allvar.

Först tvingade man på kvinnorna slöja, sedan började islamisterna sin jihad mot Väst.

Först förrådde vi dessa kvinnor genom att acceptera deras slaveri som "befrielse", sedan började Air France beslöja kvinnor i Iran som ett sätt att visa "respekt". Hyckleriet bland västerländska feminister är här uppenbart – man är alltid snabb att fördöma de "homofobiska" kristna och "sexismen" i USA, men vad gäller radikal islams sexbrott är det knäpptyst. För att citera feministen Rebecca Brink Vipond: "Jag tänker inte nappa på det nedlåtande betet att feminister ska åsidosätta sina mål i USA och i stället lyfta problem i muslimska teokratier." Detta är samma feminister som övergav Ayaan Hirsi Ali, den modiga holländsk-somaliska islamdissidenten, och lämnade henne åt sitt öde även efter att hon fått en fristad i USA – de hindrade henne från att tala på Brandeis University.

Hur länge kommer vi att upprätthålla vårt förbud mot kvinnlig könsstympning? En studie som just publicerats i USA framkastar att om man tillåter vissa "mildare" former av könsstympning, en sedvänja som drabbar 200 miljoner kvinnor världen över, så vore det mer "kulturellt lyhört" än att helt förbjuda utövandet, och att ett rituellt "hack" i flickors vagina skulle kunna förhindra mer radikala vanställningsprocedurer. Förslaget kom alltså inte från Tariq Ramadan eller någon islamisk domstol i Sudan, utan från två amerikanska gynekologer, Kavita Shah Arora och Allan J. Jacobs, som publicerat sin studie i en av de viktigaste vetenskapliga tidskrifterna, Journal of Medical Ethics.

Detta vittnar om de avgrunder som kan nås genom det som den franske "nye filosofen" Pascal Bruckner kallade "vita människors tårar", med allt vad det innebär av masochism, feghet och cynisk relativism. Varför inte också rättfärdiga islamisk stening av kvinnor som påstås ha begått otrohet? Det är som om vi inte kan kapitulera snabbt nog.

Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är italiensk journalist och författare.

Tidigare artiklar av
få det senaste via mejl: prenumerera från det fria gatestone institutes mejlinglista.

sv