Går man igenom listan över påve Franciskus apostoliska resor – Brasilien, Sydkorea, Albanien, Turkiet, Sri Lanka, Ecuador, Kuba, USA, Mexiko, Kenya, Uganda, Filippinerna – kan man snabbt konstatera att Europa inte precis ligger i topp på hans prioriteringslista.
Hans två närmaste företrädare slogs båda för kristendomens vagga. Påve Johannes Paulus II utmanade kommunismen och hjälpte till att störta Berlinmuren och Järnridån. Benedictus XVI tog sig an "relativismens diktatur" (föreställningen att sanningen vilar i betraktarens öga) och satsade allt på att återkristna Europa genom att resa runt (han var bland annat i Spanien tre gånger) och hålla magnifika tal. I Regensburg talade han öppenhjärtigt om hotet från islam, och i den tyska Förbundsdagen (parlamentet) varnade han de församlade politikerna för minskande religiositet och att "offra sina egna ideal för att få mer makt".
Påve Franciskus, å sin sida, ignorerar Europa totalt – som om han redan gett slaget förlorat. Den före detta argentinske kardinalen, en representant för den "globala söderns" kristendom, har gjort spektakulära resor till migrantöarna Lampedusa (Italien) och Lesbos (Grekland), men har inte besökt den gamla kontinentens kärna. Franciskus har också försvårat för anglikaner att konvertera till katolska kyrkan, genom att strypa dialogen med dem.
Men viktigast av allt – i det tal han höll 6 maj i samband med utdelandet av Karlspriset, kritiserade påven Europa för hur man hanterat migrantströmmen och bad de närvarande europeiska ledarna att vara mer generösa. Sedan lade han in en revolutionerande idé i debatten: "Europas identitet är, och har alltid varit, en multikulturell identitet". Detta är ett högst tvivelaktigt påstående.
Multikulturalism är en särskild politik, påkommen på 1970-talet, som helt saknades i Schumans och Adenauers vokabulär, två av Europas grundare. Nu har den åkallats av påven, som också talat om behovet av sammansmältning. Vad handlar detta om?
I dag framstår kristendomen som marginell och irrelevant i Europa. Religionen står inför en islamisk demografisk och ideologisk utmaning, medan Auschwitz arvingar inom den judiska gruppen flyr från den nya antisemitismen. Under dessa omständigheter skulle en sammansmältning av den gamla kontinenten och islam vara en walk-over vad gäller Europas anspråk på framtiden.
"Multikulturalism" är moskén som står på en kyrkas ruiner. Det är inte den sammansmältning påve Franciskus vill ha. Det är vägen till utplåning.
Att begära att Europa ska vara "multikulturellt" på samma gång som det genomgår en dramatisk avkristning är extremt riskabelt. I Tyskland konstaterade en färsk rapport att "Tyskland har demografiskt blivit ett multireligiöst land". I Storbritannien gav en stor utredning nyligen vid handen att "Storbritannien är inte längre ett kristet land". Även i Frankrike håller islam på att gå om kristendomen som största religion. Samma trend syns överallt, från det protestantiska Skandinavien till det katolska Belgien. Detta är anledningen till att påve Benedictus var övertygad om att Europa måste "återkristnas". Påve Franciskus försöker inte ens återkristna eller återerövra Europa. Istället verkar han fullt och fast tro att kristendomens framtid finns på Filippinerna, i Brasilien och Afrika.
Detta är troligen anledningen till att påven lägger mindre tid och energi på att ta avstånd från det fruktansvärda öde som drabbat de kristna i Mellanöstern.
Sandro Magister, Italiens tyngste Vatikanbevakare, kastar ljus på påvens tystnad:
"Han förblev tyst vad gällde de hundratals skolflickor som kidnappades av Boko Haram. Han var tyst vad gällde den sudanesiska mamman Meriam, som dömdes till döden enbart för att hon var kristen och till sist frigavs tack vare andra krafter. Han är fortsatt tyst vad gäller den pakistanska fembarnsmamman Asia Bibi, som suttit i dödscell i fem år, för att hon är 'otrogen', och han har inte ens svarat på de två förkrossande brev hon skrivit till honom i år, före och efter att hennes dom slogs fast."
2006 sa påve Benedictus XVI något i sitt tal i Regensburg som ingen annan påve vågat säga – att det finns en koppling mellan våld och islam. Tio år senare kallar påve Franciskus aldrig de som bär ansvaret för våld mot kristna vid namn och nämner aldrig ordet "islam". Påve Franciskus erkände också nyligen "Staten Palestina", innan den ens existerar – en symbolisk gest utan motstycke. Påven kan också komma att överge kyrkans princip om "rättfärdigt krig", alltså krig som anses moraliskt och teologiskt försvarbart. Påven talar alltid om "Europas folk", men aldrig om "Europas nationer". Han förespråkar välkomnande av migranter och tvättar deras fötter, medan han blundar för att dessa okontrollerade demografiska flodvågor bit för bit förvandlar Europa till en islamisk stat.
 2006 sa påve Benedictus XVI (t v) något som ingen annan påve vågat säga – att det finns en koppling mellan våld och islam. Tio år senare kallar påve Franciskus aldrig de som bär ansvaret för våld mot kristna vid namn och nämner aldrig ordet "islam". (Bildkälla: Benedictus: Flickr/Catholic Church of England | Franciskus: Wikimedia Commons/korea.net) |
Detta är innebörden av påve Franciskus resor till öarna Lampedusa, Italien, och Lesbos, Grekland – båda symboliserar en dramatisk geografisk och civilisationsmässig gräns. Det är också innebörden av påvens tal i samband med utdelningen av Karlspriset.
Har kristendomens galjonsfigur gett upp hoppet om Europa som kristet?
Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är italiensk journalist och författare.