Brittiska Labourpartiet stod en gång stolt i solidaritet med terrorns offer. Nu, under Jeremy Corbyns förmenta ledarskap, verkar partiet ha blivit en tillflyktsort för antisemiter, islamister och deras apologeter.
Det är svårt att ta till sig att partiet som en gång leddes av premiärminister Tony Blair, som hjälpte president Bush utkämpa kriget mot terror och expansionistiska islamiströrelser, nu käbblas om och leds av en man som röstade emot att klassa al-Qaida som en terrororganisation, några månader efter att 200 människor dödats i terrorattackerna mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar es Salaam 1998.
Jeremy Corbyn hävdar att hans grundprincip är att "Det finns ingen plats för antisemitism eller någon form av rasism i Labourpartiet, eller någonstans i samhället." Han säger också att Labour har vidtagit "beslutsamma åtgärder".
Trots Corbyns invändningar att han är en hängiven antirasist som fördömer islamism, och att han kontinuerligt fördömer antisemitism, så har den nuvarande partiledningen tolererat anti-israeliska och antisemitiska utspel, samt släppt in islamister i partiet. När Corbyn blev ombedd att göra mer för att motverka den tilltagande antisemitismen i samhället, som bland annat tagit sig uttryck i att parlamentsledamoten för Labour Louise Ellman utsatts för antisemitiska trakasserier, skrev hans bror Piers Corbyn på Twitter: "ABSURT! Alla i familjen Corbyn är hängivna antinazister. Sionister kan inte hantera folk som stödjer Palestinas rättigheter."
Kommentaren antyder att antisemitism är ett sentida påhitt, som tillkommit för att hjälpa sionister som varande en reaktion på Palestinarörelsen, snarare än en rörelse bland ett folk som bott i området – av vilket en stor del till och med heter Judéen – under nästan 3 000 år. Fram till 1948 existerade inte ens begreppet palestinier – förutom som benämning på de kristna araber och judar som bodde i området under det Brittiska Palestinamandatet (1923-1948), efter det Ottomanska rikets kollaps.
Corbyns följare verkar dock inte vara så pigga som han påstår på att fördöma den allt mer förhärskande antisemitiska mytkultur som torgförs av många av hans självutnämnda lärjungar.
Partiet, som påstår sig vara själva förkroppsligandet av antirasism, har de senaste månaderna med all rätt fått hård kritik i brittisk media för att man blundar för rasistiska uttryck – i det här fallet antisemitism. Dessa åsikter tycks dessutom ofta gå hand i hand med en apologetisk hållning till extremistisk islam och radikal islamisk terror.
John Tummon, tidigare medlem av Vänsterenhetspartiet (Left Unity) som tilläts ansluta till Labour i våras, krävde under Unitys kongress 2014 upprepade gånger att ett kalifat omfattande hela Mellanöstern bör upprättas. Han hävdade att ett kalifat med strikta sharialagar skulle vara en garant för att "mångfald och självstyre skyddas och uppmuntras, och att den stora massan har inflytande över de verkställande myndigheterna".
Det som brukar hända när man inför islamiska sharialagar är dock att kvinnors personliga, ekonomiska och politiska rättigheter går upp i rök. Religiösa minoriteter som yazidier, aleviter och baha'ier, samt medlemmar av HBTQ-gruppen och judar, skulle också utsättas för extrem förföljelse, vilket de sistnämnda redan fått erfara – ofta med krav på att de helt ska utrotas, uttryckt genom slagord som "Hamas, Hamas, Jews to the Gas" (ung. "Hamas, Hamas, skicka judar till gas").
Tanken att ett enda totalitärt kalifat skulle föra med sig ökad demokrati och stabilitet, eller för den delen medborgerliga och politiska rättigheter, i ett alltmer polariserat, korrupt och instabilt Mellanöstern, framstår snarast som en barnslig, ologisk fantasi.
Tummons förslag förkastar också sekulär politik genom ett antal nedsättande föreställningar – som exempelvis att rätten att utöva sin religion utan att bli förföljd och åtskillnad mellan kyrka och stat – är utslag av en "eurocentrisk form av sekularism", som han hävdar tvingar människor från Mellanöstern att överge sin religiösa tro.
Men vänta nu, är det inte vanligen sekulära samhällen som skyddar religiösa minoriteters rättigheter, inklusive muslimernas? Och som hindrar religiösa extremister från att dominera statens politik och påtvinga andra sin tro? De kristna i orangea overaller som fick sina halsar avskurna av IS, fick de utöva sin tro? Asia Bibi, en kristen kvinna i Pakistan som nu sitter i dödscell för att hon drack från samma brunn som muslimer och vägrade konvertera till islam – fick hon utöva sin tro?
Är det länder som Saudiarabien som Tummon har ambition att efterlikna; länder där sharialagar gör att det inte finns en enda helgedom för icke-muslimer? John Tummon har beskrivit Islamiska staten – en terrororganisation som försöker tvångskonvertera eller utplåna yazidier, kurder och kristna i Syrien och Irak – som en organisation med "utvecklingspotential".
"Utvecklingspotential"? Varför försvarar inte Tummon HBTQ-personers rättigheter i stället för att försvara en organisation som kastar homosexuella från hustak?
Varför försvarar inte Tummon kvinnors rättigheter i stället för att försvara en organisation som tvingar sina sexslavar att använda preventivmedel, så att de kan våldtas utan konsekvenser? (Enligt islam är det förbjudet att våldta gravida kvinnor.)
Vilken slags människa vill bli förknippad med ett parti vars medlemmar har sådana här åsikter?
Men Labours huvudvärk slutar inte med Tummons vurm för ett kalifat; han har också sagt: "... och jag förespråkade avgörande stöd för ISILs [IS] utveckling." Menar han att Storbritannien borde ge IS militärt stöd – en organisation som begår folkmord på de religiösa minoriteter Tummon hävdar att kalifatet skyddar?
Begrunda också fallet Gerry Downing, en person som var medlem i Labour fram till i mars, då han i brittisk direktsänd teve vägrade fördöma morden på de 2 996 människor som dödades i attackerna 11 september 2001. Han tillade att 11 september-attackerna "aldrig bör fördömas". Innebär detta att det finns någon del av 11 september-attackerna som han tycker var rimlig?
Downing återinsattes i Labour efter en periods avstängning, trots att hans kommentarer på diverse bloggar nu också kommit till partiets kännedom. Premiärminister David Cameron ställde i parlamentet en direkt fråga till Corbyn om Downings åsikter, men fick inget svar.
Corbyn verkar inte bara långsam i reaktionerna vad gäller antisemitism; han verkar inte särskilt solidarisk med offer för terror. Är det bra meriter för en Labourledare? Var det önskvärt eller ens moraliskt försvarbart att koppla Gerry Downing till Labourpartiet?
En annan Labourmedlem, Vicki Kirby, stängdes ursprungligen av från partiet 2014, efter att ha twittrat att "Hitler var en sionistisk gud" och "Vi uppfann Israel då vi räddade [judarna] från Hitler".
Kirbys åsikter säger mer om henne och möjligen en del andra som gått med i Corbyns Labourparti, än de gör om Israel eller judar.
Kirby verkar helt ha missförstått vad sionism går ut på, vilket inte är att beröva araberna deras rätt till territorium eller verka för en expansionistisk israelisk stat, utan att skydda judarna från attacker och slå vakt om deras rättigheter. Hon ventilerade också uppfattningen att "IS borde attackera Israel" – en åsikt som inte var särskilt grannkär. Dessutom missade hon inte chansen att förmedla den gamla klyschan om att "judarna har stora näsor", uppenbarligen helt i avsaknad av insikt om att det är det många italienare, araber och andra som också har.
I mitten av mars verkar det ha stått klart även för Corbyn att Kirby var en belastning. En "utredning" kring hennes kommentarer pågår fortfarande. Kirby är fortsatt avstängd.
Men vad har Corbyn sagt till Beinazir Lasharie, som påstod att "Många människor vet vilka som låg bakom 11 september och även vilka som ligger bakom IS. Jag har inget emot judar... vill bara förmedla informationen!" Den typen av kommentarer – som felaktigt pekar ut judar som ansvariga för islamiska terrorattacker – verkar syfta till att marginalisera brittiska judar, inte konstigt att de känner sig hotade.
Efter att först ha uteslutits ur Labourpartiet på grund av antisemitiska åsikter, släpptes Lasharie i all tysthet in i värmen igen i december.
Jag får inte glömma att nämna Tony Greenstein, som enligt uppgift har påstått att judarna stöttade Tredje rikets Nürnberglagar, vilka begränsade i princip alla aspekter av judarnas liv – politiskt engagemang, kläder, äktenskap, arbetsliv, och i slutändan hela deras existens. Man kan fråga sig hur det i så fall kan komma sig att det finns så många arabiska ledamöter i det israeliska parlamentet Knesset? Greenstein hävdar själv att han inte är antisemit.
Khadim Hussain, kommunpolitiker för Labour och före detta borgmästare i Bradford, verkar följa samma mönster. Han la upp en bild och påstod att: "[Det brittiska] skolsystemet berättar bara om Anne Frank och de sex miljoner sionister som dödades."
Inte nog med att han felaktigt blandar ihop judar och sionister; minst lika oroande är att hans kommentar antyder att utrotningen av sex miljoner människor är, eller borde vara, något man kan glömma. Underförstått är historien om den unga Anne Frank, som tvingades gömma sig och till slut hamnade i koncentrationsläger där hon dog på grund av "brottet" att hon tillhörde en viss religiös och etnisk grupp, en omständighet hon inte valt själv, något man inte behöver berätta om för barn.
Det är och har alltid varit absolut nödvändigt att upplysa barn om vad människor är kapabla att göra mot varandra när slakt sanktioneras officiellt.
Om det är sådana här människor som utgör Corbyns Labourparti – folk som försvarar 11 september, stödjer IS, marginaliserar judar och jämför Israel med Hitler – ska det verkligen få oss att vilja rusa till valurnorna och rösta på dem?
Jag var medlem av Labourpartiet, innan Corbyn kom. Jag känner inte alls för att hylla Hitler, förminska Förintelsen, sprida rasistiska myter om judar eller någon annan heller för den delen, eller påstå att islamism och sharia är "progressivt".
Jag är inte jude, och jag har inga kopplingar till judendomen. Men om det förolämpar antisemitiska rasister att vara jude, då kallar jag mig gärna det, och ställer mig sida vid sida med judarna som en minoritet som nu blir allt mer förföljda över hela Europa.
När jag var liten visade min farfar mig en bild:
 På detta berömda foto, taget 13 juni 1936, ses en ensam man, August Landmesser, demonstrativt vägra göra nazihälsningen mitt i folkmassan. |
"Var som den här killen", sa han, "oavsett det personliga priset, för man ska alltid göra det som är rätt". Min farfar hade rätt. Jag vill vara som killen på fotot som står upp mot den återkommande antisemitismen i Europa och säger att nu får det räcka. Jag önskar bara att det fanns fler människor i Labour som var hälften så imponerande och hade hälften av hans karaktärsstyrka.
Robbie Travers är politisk reporter och konsult, verkställande direktör för Agora, före detta medieansvarig på Human Security Centre, och studerar juridik vid University of Edinburgh.