I går kväll mördades minst 84 människor i den franska staden Nice av en tunisiskfödd islamistisk terrorist. Dussintals skadades. Gärningsmannen körde en 19 tons lastbil rakt in i en folksamling av människor som var ute för att fira Frankrikes nationaldag, och mejade ner män, kvinnor och barn längs en två kilometer lång väg- och trottoarsträcka.
2 juli slaktades nio italienska medborgare av islamister i en attack mot en restaurang i Dhaka i Bangladesh. De torterades och mördades med "mycket vassa klingor", hanterade av leende terrorister, vilka skonade livet på dem som kunde recitera Koranen. Under nästan ett års tid har fattiga bangladeshier utsatts för liknande chockerande massakrer. Men då var offren inte rika icke-muslimska utlänningar – de var anonyma muslimska bloggare, anklagade för "hädelse" och mördade med "vassa klingor" – fem offer 2015, en juridikstudent och en hinduisk präst 2016.
Samma händelseförlopp inträffade i Syrien och Irak, där Islamiska statens bödlar först riktade in sig på västerländska journalister, därefter fördrev och mördade kristna i Mosul, för att till sist landa i Paris där man började massakrera västerländska civila.
För två veckor sedan knivhöggs en 13-årig israelisk flicka till döds medan hon sov i sin säng. Precis som i Bangladesh använde den arabiske palestinske terroristen kniv för att mörda Hallel Yaffa Ariel. Detta är inget vanligt mord. Det är en slakt som felaktigt jämställer byggandet av ett hus med mord på ett barn. Italienska tidningar berövade till och med offret hennes identitet. Italiens näst största tidning Il Corriere della Sera skrev: "Västbanken: 13-årig amerikanska mördad".
När fyra israeler mördades på restaurangen Max Brenner i Tel Aviv förra månaden, fylldes utländska medier än en gång av missvisande rubriker. Franska tidningar, från Le Monde till Libération, använde ordet "skjutning" i stället för terrorism. CNN rapporterade om "terroristerna" – med citationstecken. Italiens största tidning La Repubblica kallade de palestinska arabiska terroristerna för "angripare".
Vad betyder de här förvrängda rubrikerna? Att vi i Väst naivt tror att det finns två sorters terror: "Internationell terror" som riktar sig mot västerlänningar i Nice, Paris, Dhaka, Raqqa eller Tunisien, och "nationell" terror, mellan araber och Israel – på grund av vilken de israeliska judarna bör dra sig tillbaka och kapitulera. Det finns också "ansiktslös terror", som den i Orlando, där en afghansk-amerikansk muslim massakrerade 50 amerikaner och alla, som brukligt i Amerika, vägrade nämna ordet "islam".
Det är den undfallnes reaktion – "en som matar en krokodil i hopp om att den ska äta honom sist", enligt Winston Churchill. Problemet är att oavsett om det gäller pacifister eller krigshetsare, homo- eller heterosexuella, ateister eller kristna, kättare eller fromma, fransmän eller irakier – gör jihadistisk terror ingen åtskillnad. Varenda en av oss utgör ett mål: Islamistisk terror är en folkmordsideologi.
Trots fräsiga slogans som "Je Suis Charlie", var det mycket få i Väst som visade solidaritet med satirtecknarna på Charlie Hebdo. De flesta européer ansåg att de där journalisterna fiskade efter bråk och fick det. Eller ännu värre, som Financial Times redaktör uttryckte saken, att de var "korkade". Men 7 januari följdes av 13 november. Vid det laget hade folk slutat skylla Muhammedteckningar för terrorattackerna i Paris.
Medan Islamiska staten förslavade och våldtog hundratals yazidiska flickor var våra modiga feminister i Väst fullt upptagna med att slåss för en folkomröstning på Irland om homoäktenskap. De brydde sig tydligt inte ett skvatt om sina yazidiska och kurdiska "medsystrars" öden. De offren var ju undangömda i det fjärran och exotiska Öst, precis som de mördade sekulära muslimska bloggarna i Bangladesh.
Det är dags att minnas den berömda dikten av Martin Niemöller, en tysk kristen pastor som satt i koncentrationsläger i sju år under den nazistiska regimen:
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
På samma vis, när islamistiska terrorister riktar in sig på muslimska dissidentbloggare, yazidiska kvinnor och israeliska flickor långt borta, så borde det angå oss i Väst. Islamisterna vässar bara sina knivar på dem innan de ger sig på oss.
Om vi inte står upp i dag, kommer vi att straffas för vår lojhet i morgon.
Giulio Meotti, kulturredaktör för Il Foglio, är italiensk journalist och författare.