I över tjugo år har rädslan redan slukat upp viktiga delar av västerländsk kultur och journalism. Samtliga försvann i en kuslig självcensurerande handling: serietecknarna i en dansk tidning, ett "South Park"-avsnitt, målningar i Londons Tate Gallery, en bok som publicerats av Yale University Press; Mozarts Idomeneo, den holländska filmen "Submission", namnet och ansiktet på den amerikanska serietecknaren Molly Norris, ett bokomslag av Art Spiegelman och Sherry Jones roman "Medinas juvel", för att bara nämna ett fåtal. De flesta av dem har blivit spöken som gömt sig på något lantställe eller dragit sig tillbaka i det privata; offer för en förståelig men tragisk självcensur.
Endast det franska satirmagasinet Charlie Hebdo saknades från denna ledsamma, långa lista. Fram tills nu.
Besvikelsen över vad Charlie Hebdo har blivit reflekteras i den franska journalisten Marika Brets ord: "Från Italien fick vi många hot." Referensen är inte till någon italiensk jihadistcell utan till ett septemberomslag av Charlie Hebdo som hånade offren av ett jordskalv i Italien. Det verkar som att det satiriska veckomagasinet som nästan förstördes av franska islamister för två år sedan har "normaliserats".
Ta några av Charlies senaste omslag till exempel. Mot terrorister? Nej. Mot de som kallade dem "rasister"? Nej. Det var mot Éric Zemmour, den modiga franska journalisten på Le Figaro som har drivit på en offentlig debatt om den franska identiteten. "Islam är oförenligt med sekularisering, oförenligt med demokrati och oförenligt med en republikansk regering, skrev Zemmour.
Laurent Sourisseau, även känd som "Riss", den nuvarande chefredaktören och majoritetsägaren av Charlie, sköts under attacken mot tidningen år 2015, och lever under skydd av polisen. Han avbildade Zemmour på omslaget med en explosiv väst och jämförde honom därigenom med en terrorist.
Charlie Hebdo satiriserade också nyligen Nadine Morano, en kritiker av islam, och avbildade henne som en bebis med Down Syndrom.
Riss publicerade också nyligen en serietidning där en annan enkel måltavla för undergivna konformister attackerades, med titeln " Marine Le Pens Mörka Sida.". Le Pen är partiledare för Nationella fronten, med en plattform som kämpar för nationell suveränitet och Europas judisk-kristna identitet. I Charlie är partiledaren för den franska "högern" klädd som Marilyn Monroe.
Vid den första årsdagen för massakern på Charlie Hebdo-kontoret släppte Riss ett omslag som inte föreställde Muhammed utan en mordisk judisk-kristen Gud, som om Riss kollegor inte hade slaktats av islamister utan av katoliker. Faktum är att Riss tidigare hade meddelat att tidningen "inte längre kommer att avbilda Muhammed".
Den första personen att kapitulera var "Luz", en välkänd serietecknare. Han gav upp och meddelade: "jag kommer inte längre att avbilda Muhammed".
"Den transplantation som fungerar sämst", sade Jeannette Bougrab, den avlidna Charlie-redaktören Stéphane Charbonniers livskamrat, "är transplantation av pungkulor". Bougrab åtalade attackens överlevare för att ha vikt sig för terrorism och hot genom att svika det arv av yttrandefrihet för vilket dessa sanningsenliga män mördades.
Efter massakern den 7e januari 2015 grät tecknaren " Luz" framför kamerorna efter att ha presenterat ett omslag som föreställde överlevarna, med Muhammed som sade "Allt är förlåtet". Senare dök Luz upp i Le Grand Journal tillsammans med Madonna, och i en gest av sorgsen voyeurism visade han upp sitt könsorgan som täcktes av loggan "Je suis Charlie".
Charlies "normalisering" reflekterades också i det nyligen fattade beslutet om att avbryta tidningens relation med en annan överlevare, den fransk-tunisiska intellektuella och journalisten Zineb el Rhazoui, som nu också lever under skydd av polisen på grund av hennes kritik mot islamistiska extremister.
Tidningen är inte längre densamma, Charlie utsätts nu för en konstnärlig och redaktionell kvävning", sade hon till Le Monde. Rhazoui är författaren av en ny bok, "Détruire le Fascisme Islamique ("Att Förstöra Islamisk Fascism").
"Vi måste fortsätta med att avbilda Muhammed och Charlie; att inte göra det innebär att det inte längre finns någon Charlie", sade Patrick Pelloux, en annan tecknare som har lämnat magasinet.
Det fanns sju serietecknare på Charlie Hebdo. Fem av dem dödades den 7e januari 2015: Charb, Cabu, Honoré, Tignous och Wolinski. De andra två; Luz och Pelloux, sade upp sig efter massakern. Rubriken från den månatliga Causeur fångade atmosfären: "Charlie Hebdo Begår Hara-Kiri", en ordlek med den japanska självmordsformen och Charlies tidigare namn (som var "Hara-Kiri"). Mellan morden, övergivandet och självcensureringen får Charlies historia nästan ett slut.
Vad är det som pågår? Ledsamt nog fungerar islamisternas hot och attacker. En liknande kris drabbade Jyllands-Posten, den danska dagstidning som först publicerade 12 serier med Muhammed, som Charlie Hebdo omedelbart återskapade för att visa solidaritet. "Frankrikes ära räddades av Charlie Hebdo", skrev Bernard-Henri Lévy när tidningen ompublicerade de danska serierna, medan många "högertänkande" medier fördömde dessa karikatyrers "islamofobi".
"Sanningen är att det hade varit totalt oansvarigt av oss att publicera serierna idag", säger chefredaktören för Jyllands-Posten, Jørn Mikkelsen, för att rättfärdiga sin självcensurering. "Jyllands-Posten har ett ansvar mot sig själv och mot sina anställda." En av dessa är Kurt Westergaard, skapare av karikatyren av Muhammed med en bomb i sin turban, som nu bor i ett hus/fort, med kameror, säkerhetsfönster och maskingevärsbärande vakter utanför.
En ideologisk krock inom Charlie Hebdo skedde långt före terrorattacken. Zineb el Rhazoui kom till veckomagasinet genom redaktören Stéphane Charbonnier, "Charb", den modiga journalisten som drev en kamp mot islamistisk skrämsel i Europa. Till och med från hans grav skrev han ett " Öppet Brev till Islamofobins Bluffmakare som Ger Efter för Rasister". Men, som Libération skriver, "Riss motsatte sig Charb; han är mindre politiskt identifierad, mer introvert än honom."
Charbonnier tillhörde generationen av de libertarianska journalisterna som var beslutsamma att kritisera Islam, Philippe Val och Caroline Fourest, som mellan 1992 och 2009 formade veckotidningen.
"Charb? Var är Charb?", skrek terroristerna på Charlie Hebdos kontor, för att försäkra sig om att de fann de journalister som de höll ansvariga för kontroversen med Muhammedteckningarna.
Pilippe Val, som ställdes inför rätta i Paris som före detta redaktör på Charlie Hebdo för att ha tryckt dessa serieteckningar, publicerade boken " Malaise dans l'inculture" ("Sjukdom i Bristen på Kultur"), som attackerar "den ideologiska Berlinmuren" har höjts av vänstern.
År 2011, efter en bombning som förstörde Charlies kontor, meddelade en vädjan från skrämda, avskräckta journalister deras vägran att stötta tidningens ställningstagande till islam. Två år senare åtalade en av undertecknarna, Olivier Cyran, en före detta redaktör på Charlie Hebdo, tidningen för att vara "besatta av muslimerna". Det gjorde även en före detta Charlie-journalist, Philippe Corcuff, som anklagade sina kollegor på magasinet för att uppmuntra "en krock mellan civilisationer".
Attackerna fortsatte med ännu en före detta serietecknare på Charlie Hebdo, Delfeil de Ton, som i Le Nouvel Observateur, efter massakern år 2015, skamfullt anklagade Charb för att dra in redaktionen i slakten genom att fortsätta att satirisera Muhammed.
Efter att Kouachibröderna slaktade Charlie Hebdos redaktion sprang de ut på gatorna och skrek: "Vi har tagit hämnd för Muhammed. Vi dödade Charlie Hebdo". Två år senare verkar det som att de har vunnit. De lyckades tysta ned det sista europeiska magasinet som fortfarande var redo att försvara yttrandefriheten mot Islamismen. Och de skickade en särskild varning till de andra. För efter Charlie Hebdo blir den som skriver artiklar som är kritiska mot islam, eller ritar en serieteckning, en måltavla för mordförsök och skrämselkampanjer.
Feministen och filosofen Elisabeth Badinter, som vittnade i rätten för de franska serietecknarna i dokumentären " Je suis Charlie" sade: "Om våra kollegor i den offentliga debatten inte tar sin del av risken har barbarerna vunnit".
Tidningen Paris Match frågade Philippe Val om han kunde föreställa sig försvinnandet av Charlie Hebdo. Val svarade: "Detta hade varit slutet på en värld och början av Michel Houellebecqs 'Submission'". Efter attacker kommer självcensurering: underkastelse. Om Charlie Hebdo är trötta och flyr från ansvaret, vem kan klandra dem? Men de andra, resten?
Giulio Meotti, Kulturredaktör på Il Foglio, är en italiensk journalist och författare.