När den dåvarande kandidaten Donald Trump i januari 2016 noterade att Bryssel, tack vare invandringen, höll på att förvandlas till ett helvete, visade belgiska och europeiska politiker upp en enad front i (medie-)barrikaderna: Hur vågar han säga något sådant? Bryssel, EU:s huvudstad, kärnan i den postmoderna världen, i framkant för den nya "globala civilisationen", ett helvete? Självklart är det inte alltid enkelt att assimilera nykomlingar, och det kan förekomma en del friktion då och då. Men strunt i det, sa de: Trump är en buffel, och han har ändå noll chanser att bli vald. Så gick tankarna hos New York Times internationella utgåvas ivriga läsare och CNN Internationals tittare.
Men Donald Trump, med sin omisskännliga, fräcka stil, hade helt enkelt rätt: Bryssel håller snabbt på att gå ned sig i kaos och anarki. Exakt två månader efter den där dramatiska Trumpismen drabbades Bryssel av en fruktansvärd islamistisk terrorattack med 32 dödsoffer. Och det var bara toppen av det monstruösa isberget som byggts upp över tre årtionden av massinvandring och socialistisk galenskap.
Bara förra månaden förekom det tre separata utbrott av storskaliga kravaller och plundring i Bryssel.
Först var det kvalificeringen av det marockanska laget till fotbolls-VM: mellan 300 och 500 "ungdomar" av utländskt ursprung gav sig ut på Bryssels gator för att "fira" händelsen på deras eget sätt genom att plundra ett dussintal butiker i Bryssels historiska centrum. Detta orsakade kaos på de övergivna avenyerna i "civilisationens huvudstad", och under kravallerna skadades 22 poliser.
 Kravallpolisen försöker med hjälp av en vattenkanon trycka tillbaka upprorsmakare i Bryssels centrum, Belgien, den 12 november. Hundratals "ungdomar" av utländskt ursprung "firade" det marockanska fotbollslagets kvalificering till VM genom att skada 22 poliser. (Bildkälla: videoskärmdump från Ruptly) |
Tre dagar senare bestämde sig en rapartist på sociala medier med smeknamnet "Vargass 92", som är en fransk medborgare av utländsk härkomst, för att organisera ytterligare en icke auktoriserad "högtid" i Bryssels centrum, som snabbt urartade i ytterligare kravaller. Återigen förstördes butiker och folk blev antastade endast för att de befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Korta videoklipp av händelsen strömmade ut i sociala medier och visade för världen (och belgierna) Bryssels sanna ansikte utan politikernas fasad. Inte undra på att den europeiska politiska eliten avskyr sociala medier från botten av deras hjärtan; de föredrar den sanitära (och både i Frankrike och fransktalande delen av Belgien, kraftigt subventionerade) traditionella pressen.
Till slut, den 25 november, kom de socialistiska myndigheterna som bestämmer över Bryssel stad på den fantastiska idén att man skulle godkänna en demonstration mot slaveriet i Libyen, vilken snabbt övergick till ytterligare kravaller: butiker förstördes, bilar tändes eld på, 71 personer greps.
Denna laglöshet, som helt saknar politiskt berättigande, är den nya normen i Bryssel. Politikerna kanske inte tycker om detta faktum, som är resultatet av deras bedrövliga misslyckanden, men det är icke desto mindre ett enormt och oundvikligt faktum. Det nya Bryssel karaktäriseras av kravaller och plundring utförd av personer med utländsk bakgrund, såväl som den pågående, tungt beväpnade militära närvaron på Bryssels gator, som funnits på plats sedan 22 mars 2016, dagen så europeiska islamister mördade 32 och skadade 340 personer i den värsta attacken någonsin i Bryssel.
Man kan undra varför dessa utomordentliga belgiska soldater patrullerar längs gatorna och inte gör något för att stoppa upprorsmakarna. Den enkla förklaringen är att detta ligger utanför deras makt; om en soldat faktiskt skulle skada en plundrare så skulle han förmodligen bli offentligt angripen, ställd vid skampålen av media, dragen iför rätta och avskedad.
Det hade varit humoristiskt om det inte hade varit så allvarligt. Efter de första två kravallerna arrangerade den statliga televisionen (RTBF) en debatt med politiker och förståsigpåare från Bryssel. Bland deltagarna var senator Alain Destexhe, från den borgerliga reformrörelsen (Belgiens premiärministers parti).
Destexhe är en intressant figur inom belgisk politik. I det fransktalande Belgien har han varit bland de få som offentligt sagt att massinvandringen som Belgierna utsätter sig själva för är ohållbar, att islam kanske inte är någon särskilt fredlig religion, och att skolklasser där 90 % av barnen är av utländskt ursprung, som inte talar franska eller holländska hemma, inte är särskilt framgångsrika. Detta kanske är självklart i en stor del av västvärlden, men i den fransktalande delen av Belgien, som påverkas mycket av den franska världssynen, ansågs han vara högervriden, om inte extremistisk, och andra sådana trevligheter som vänstern ofta yttrar sig om.
När Destexhe under denna debatt försökte framföra sin poäng – att det finns ett samband mellan icke-integreringen hos många av utländskt ursprung i Bryssel och den flera årtionden långa traditionen av kraftig invandring – då skrek moderatorn bokstavligen talat mot honom att "migration är inte ämnet, monsieur Destexhe! MIGRATION ÄR INTE ÄMNET, SLUTA!", innan han gav ordet åt en "poet", en ung kvinna som förklarade att problemet var att kvinnor som bär den islamiska slöjan (inklusive hon själv) inte känner sig välkomna i Bryssel. Publiken instruerades då att applådera henne. På plats fanns även politiker från miljöpartiet som bekräftade att "ingen känner till upprorsmakarnas ursprung". En ledtråd: de firade, på sitt eget idiosynkratiska sätt Marockos seger. Ett ögonblick av belgisk surrealism? Nej, bara en typisk politisk "debatt" i det fransktalande Belgien, förutom att Destexhe oftast inte brukar bli inbjuden.
Bilden skulle inte vara komplett om man inte nämnde att under samma natt som de första kravallerna inleddes, den 11 november, publicerade en förening vid namn MRAX (Mouvement contre le racisme, l'antisémitisme et la xénophobie) på sin Facebooksida en uppmaning till att man skulle anmäla alla fall av "polisprovokation" eller "polisvåld". Resultatet av kravallerna? 22 skadade poliser, noll gripanden. MRAX är inte bara en skara vänstervridna islamistsympatisörer, utan de är också kraftigt finansierade av skattebetalarna. Finansieras även högerorienterade rörelser av skattebetalarna? Kort sagt: Nej. I Bryssel är arbetslöshetssiffran svindlande 16,9 %,otroliga 90 % av de som går på socialbidrag har utländskt ursprung, och trots att skatten är bland de högsta i världen blir de som betalar den lidande. Detta är en ledsam bild av ännu ett socialistiskt misslyckande.
Men det finns hopp. Bryssel är inte bara Molenbeek och kravaller, utan det har även en stadig tradition av entreprenörskap, och Belgiens federala regering, särskilt den flamländska komponenten, är extremt medveten om utmaningarna man behöver gå till mötes. Men inget kommer att förändras om folk inte erkänner att Bryssel i många avseenden har förvandlats, från den konservativa och borgerliga staden den var för 25 år sedan, till ett helvete.
Ironiskt nog är det Bryssel uppenbarligen behöver nu ytterligare en Donald Trump.
Drieu Godefridi, en klassisk-liberal belgisk författare, är grundare av l'Institut Hayek i Bryssel. Han blev doktorand i filosofi vid Sorbonne i Paris och leder investeringar i europeiska företag.