Det finns en fråga som Turkiets regerande Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) och huvudoppositionen, Republikanska folkpartiet (CHP) är helt överens om: Övertygelsen om att de grekiska öarna är ockuperat territorium som måste vinnas tillbaka. Beslutsamheten är så stark att ledarna av båda partierna öppet har hotat att invadera Egeiska havet.
Den enda konflikten i denna fråga mellan de två partierna är att de tävlar om vem som är mäktigast och mest patriotisk, och vem som har mod till att göra allvar av hotet mot Grekland. Medan CHP anklagar president Recep Tayyip Erdoğans parti AKP för att tillåta Grekland att ockupera turkisk mark så attackerar AKP CHP, Turkiets grundande parti, för att de låtit Grekland överta öarna genom Lausannefreden från 1924, konventionen mellan Turkiet och Italien, och Parisfördraget från 1947 som erkände länderna i Egeiska havet som grekiskt territorium.
År 2016 sa Erdoğan att Turkiet "gav bort" öarna som "hade varit våra" och som fortfarande ligger "inom hörhåll". "Våra moskéer och heliga platser ligger fortfarande kvar där", sa han och syftade på den osmanska ockupationen av öarna.
Två månader tidigare, vid "Konferensen för Turkiets nya säkerhetskoncept", förklarade Erdoğan: "Lausanne ... har aldrig varit en helig skrift. Vi kommer så klart diskutera det och kämpa för att få fram en bättre sådan." Därefter publicerade regeringsvänliga medieutlopp kartor och fotografier på öarna i Egeiska havet och kallade dem för territoriet som "Erdoğan säger att vi gav bort i Lausanne."
För att realisera det slutgiltiga målet att lämna efter sig ett arv som överträffar alla tidigare turkiska ledares har Erdoğan satt upp vissa mål för år 2023, det hundrade jubileet för etablerandet av den turkiska republiken, och för 2071, det tusende jubileet för slaget i Manzikert 1071, under vilket muslimska turkiska jihadister från Centralasien besegrade grekisk-kristna bysantinska styrkor på det armenska höglandet i Bysantinska riket.
Tanken bakom dessa mål är att skapa en nationalistisk sammanhållning som ska annektera mer mark åt Turkiet. För att justera Turkiets gränser måste Erdoğan dock ändra eller annullera Lausannefreden. Ironiskt nog sade Erdoğan innan sitt två dagar långa officiella besök i Grekland i december till grekiska journalister att Lausannefreden är i behov av en uppdatering – något som tolkades som ett tecken på en ny era i den turkisk-grekiska relationen. Under sin resa, som var det första besöket av ett turkiskt statsöverhuvud på 65 år, upprepade Erdoğan sitt mantra om att Lausannefreden måste ses över.
 Den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan har sagt att Turkiet "gav bort" de grekiska öarna som "tidigare varit våra" och ligger "inom hörhåll". "Våra moskéer och heliga platser ligger kvar där", sa han och syftade till den osmanska ockupationen av öarna. (Foto av Carsten Koall/Getty Images) |
Månaden därpå riktade Erdoğan in sig på CHP-ledaren Kemal Kılıçdaroğlu och anklagade återigen partiet som skrev under Lausannefreden för att ha gett bort öarna under förhandlingarna. "Vi kommer att berätta för vår nation om [det här]", sa Erdoğan. Vad detta uttalande betyder är att Erdoğan accepterar att öarna juridiskt sett tillhör Grekland. Men samtidigt kallar han det grekiska innehavet av området för "en invasion" – uppenbarligen för att öarna en gång låg inom Osmanska rikets gränser – och nu vill han ha dem tillbaka.
Under tiden har CHP varit lika aggressiva med sin retorik, med Kılıçdaroğlu som berättade för det turkiska parlamentet att Grekland har "ockuperat" 18 öar. Medan den grekiska försvarsministern Panos Kammenos beskrevs som "obekväm" med detta uttalande, svarade CHP:s vicechef för utrikesaffärer, Öztürk Yılmaz, att "Grekland inte borde utmana vårt tålamod". Yılmaz meddelade enligt uppgift också att "Turkiet är mycket mer än sin regering", och att den grekiska minister som provocerar Turkiet kommer att bli slagen med en slägga mot huvudet (...) om [Kammenos] ser till historien, kommer han se många exempel på det."
Faktum är att historien är fylld av exempel på turkar som utför mordiska attacker mot anatoliska greker. Folkmordsövergreppen mot grekiska och armeniska kristna i Izmir år 1922 underströks i ett tal inför parlamentet som framfördes av Devlet Bahceli, partiledare för Nationalistiska aktionspartiet (MHP):
"Om de [Grekerna] vill falla ned i havet igen – om de känner för att bli jagade igen – så varsågod. Den turkiska nationen är redo och känner tillräcklig tilltro för att göra det igen. Någon måste förklara för den grekiska regeringen vad som hände 1921 och 1922. Om det inte finns någon som kan förklara för dem så vet vi hur vi ska slå till som en kula mot Egeiska havet, regna från himlen som en välsignad seger och lära ut historien till kurirerna av ahl al-salib [korsets folk] på nytt."
Turkiska propagandister har också vridit på sanningen för att försöka porträttera Grekland som angripare. Ümit Yalım, den före detta generalsekreteraren vid försvarsdepartementet sa till exempel att "Grekland har förvandlat de grekiskt ockuperade öarna till arsenaler och militära utposter som Grekland kommer använda i sitt framtida militäringripande mot Turkiet".
Turkiska politiker verkar alla ha sina egna motiv för sin besatthet av öarna: Traditionell turkisk expansionism, turkifiering av hellenistiska marker, nyosmansim och islams flaggskepp för erövring: jihad. Det finns också strategiska anledningar till att invadera öarna, som blev tydliga i ett uttalande från vice premiärministern Tuğrul Türkeş om Turkiets kontroll över Cypern sedan 1974:
"Det finns felaktig information om att Turkiet är intresserat av Cypern för att det finns ett turkiskt samhälle där (...) Även om det inte bodde några turkar i Cypern skulle Turkiet ändå ha problem med Cypern, och det är omöjligt för Turkiet att ge upp det."
Samma attityd och mentalitet kan appliceras på de Egeiska öarna. Trots att Turkiet vet att öarna är juridiskt och historiskt sett grekiska vill myndigheterna ockupera och göra dem turkiska, förmodligen för att främja sin kampanj för att förinta grekerna som de gjorde i Anatolien från 1914 till 1923 och därefter. Förstörelsen av alla kvarlevor av grekisk kultur som fanns i Anatolien, som var grekiskt innan 1000-talets turkiska invasion, är nästan komplett. Det finns mindre än 2 000 greker kvar i Turkiet idag.
Med tanke på att Turkiet brutalt invaderade Cypern år 1974 bör landets nuvarande hot mot Grekland – från båda sidorna av Turkiets politiska spektrum – tas på stort allvar av Väst. Grekland är den västerländska civilisationens födelseplats och Europeiska Unionens gränsland. En attack mot Grekland bör behandlas som en attack mot Väst. Det är dags för Väst, som har förblivit tyst om de turkiska grymheterna, att stå upp mot Ankara.
Uzay Bulut är en turkisk journalist som är född och uppvuxen i Turkiet Hon är för närvarande baserad i Washington D.C.