 Polisen bråkar med en demonstrant från Gula västarna den 18 december, 2918, i Biarritz, Frankrike. (Foto av Gari Garaialde/Getty Images) |
Lördagen den 26 januari 2019. De "Gula västarnas" protester anordnades i Frankrikes storstäder. Mobiliseringen avtog inte. Stödet från befolkningen hade minskat något men var fortfarande enormt (60-79 %, enligt opinionsundersökningar). Slagorden har varit desamma sedan den 17 november 2018: "Macron måste avgå". I december lades ytterligare slagord till: "Medborgarinitierad folkomröstning".
Regeringen och den franska presidenten Emmanuel Macron har gjort allt de har kunnat för att krossa rörelsen. De har försökt med förolämpningar, förtal och de har sagt att demonstranterna var både "upproriska människor" som ville störta institutionerna och fascistiska "bruna tröjor". Den 31 december beskrev Macron dem som "hatiska folkhoper". Närvaron av ett fåtal antisemiter ledde till att en regeringstalesperson (inkorrekt) beskrev hela rörelsen som "antisemitisk".
Inrikesminister Christophe Castaner beordrade polisen att ta till en grad av våld som inte setts sedan kriget med Algeriet (1954-62). Under de senaste två årtiondena i Frankrike har andra kravaller ägt rum många gånger. År 2005, till exempel, när hela landet blev utsatt för anlagda bränder i flera veckor, förblev antalet skadade demonstranter lågt. Men våld har konsekvenser. Under bara de senaste veckorna har 1 700 demonstranter blivit skadade, varav en del allvarligt. Nitton personer har förlorat ett öga; fyra har förlorat en hand. Trots att Frankrikes poliser inte använder dödliga vapen så använder de gummikulor som de ofta skjuter i demonstranternas ansikten – ett mål som förbjudits av de nuvarande insatsreglerna. Den franska polisen är också den enda polisstyrkan i Europa som använder Sting-Ball-granater.
Macron har aldrig behandlat demonstranterna som människor med rimliga krav, så han har aldrig brytt sig om dem. Han har bara gått med på att dra in den ytterligare bränsleskatten, som skulle ha trätt i kraft i januari, och på att tillåta en liten ökning av minimumlönen – något han gjorde bara några veckor efter att protesterna inletts.
Journalisterna säger att Macron trodde att rörelsen skulle rinna ut i sanden efter årsskiftet; att polisvåldet och desperationen skulle få demonstranterna att acceptera sina öden, och att stödet från allmänheten skulle försvinna. Inget av detta har hänt.
Det är tydligt att Macron inte vill rätta sig efter demonstranternas krav; att han inte tänker avgå och att han vägrar acceptera en medborgarinitierad folkomröstning. Han har tydligen bestämt sig för att om han löste upp nationalförsamlingen och uppmanade till lagstiftande val för att få slut på krisen – som president Charles de Gaulle gjorde för att få slut på ett uppror i maj 1968 enligt den franska grundlagens tillåtelse – så skulle han få uthärda en svidande förlust. Han förstår att en överväldigande majoritet av det franska folket skulle rata honom, så han är tydligen fast besluten att hitta en utväg:
Macron uppmanade till en "stor nationell debatt" för att adressera landets problem. Det blev dock snart tydligt att den "stora debatten" minst sagt skulle bli okonventionell.
Macron skrev ett brev till alla franska medborgare i vilket han erbjöd dem att "delta" samtidigt som han uttryckligen framförde att "debatten" inte skulle förändra något, att regeringen skulle fortsätta i precis samma riktning ("jag har inte glömt att jag valdes på projektbasis, på grund av stora inriktningar vilka jag är fortsatt trogen") och att allt som gjorts av regeringen sedan juni 2017 skulle förbli oförändrat ("vi kommer inte ställa in de åtgärder vi vidtagit").
Sedan lade han ansvaret över att anordna "debatten" och skissa på dess slutsatser på två parlamentsledamöter, och begärde att ett "register över klagomål" skulle bli tillgängligt för allmänheten i alla stadshus.
Macron sjösatte sedan "debatten" genom att träffa borgmästare från många städer, men inte offentligt. Han verkar ha varit orolig för att omedelbart bli jagad av folkhoper om han arrangerade möten som var öppna för allmänheten.
De första två mötena ägde rum på små orter (med 2 000-3 000 invånare) och med borgmästare som arrangörerna - som valts av Macron – tillät medverka. Arrangörerna valde också vilka frågor som skulle ställas och skickade dem sedan till Macron för att sedan besvaras vid mötet.
Dagen innan varje möte sattes den utvalda staden under administration av legioner av poliser. Alla vägar som gav åtkomst till staden spärrades av, och den som bar en gul väst eller hade en i sin bil fick böter. Alla demonstrationer i staden förbjöds. Polisen såg till att vägarna som användes av Macrons konvoj för att nå staden var fria från all mänsklig närvaro i flera timmar innan konvojen anlände.
Tv-kanalerna ombads att sända hela mötena, som varade i sex till sju timmar. Bara ett fåtal journalister, även de valda av Macron, fick tillstånd att närvara.
En del kommentatorer påpekade att termen "klagomålsregister" inte har använts sedan den absoluta monarkins tid, att borgmästare utnyttjas samt att metoden med att försätta städerna som Macron besöker under belägring är ovärdigt en demokrati.
En fransk ekonom, Nicolas Lecaussin, som växte upp i Rumänien, skrev att dessa möten påminde honom om hur det var i Rumänien under kommunismens tid.
Författaren Éric Zemmour sa att Macron är desperat i sina försök att rädda sitt presidentskap men att försöket kommer att vara lönlöst:
"Macron har förlorat all trovärdighet. Hans presidentskap är dött... I tre månader stannade landet upp ekonomiskt sett; och Emmanuel Macron, för att försöka rädda sitt presidentskap, utsätter landet för två månader av ytterligare ekonomisk stagnation, och ytterligare två månader av demonstration. När folk förstår att de har blivit lurade skulle ilskan kunna öka... Frankrike är redan ett land i mycket dåligt skick."
Faktum är att den franska ekonomin är sklerotisk. Index of Economic Freedom som skapats av Heritage Foundation och Wall Street Journal lägger den på plats 71 i världen (35 bland de 44 länderna i Europaregionen) och noterar att "regeringen står för över hälften av den totala inhemska produktionen". Indexet avslöjar också att "budgeten har haft ett kroniskt underskott"; att "korruption förblir ett problem" och att "arbetsmarknaden är belastad av stränga regleringar" vilket leder till en hög arbetslöshet.
Frankrike har förlorat nästan alla sina fabriker (industriella jobb står för bara 9,6 % av den totala arbetsmarknaden). Landets jordbruk är i spillror, trots enorma europeiska subventioneringar: 30 % av de franska bönderna tjänar under 350 euro per månad och ett tiotal begår självmord varje år. I high-tech-sektorn är Frankrike i stort sett frånvarande.
En kompetensflykt har inletts och det finns inga tecken på att den kommer upphöra.
Samtidigt kommer 200 000 invandrare från Afrika och arabvärlden, ofta utan färdigheter. De flesta är muslimer och har bidragit till Frankrikes islamisering.
När en programledare nyligen frågade Zemmour varför Macron inte prioriterar landets intressen mer genom att ha verkligheten i åtanke så svarade författaren:
"Macron är teknokrat. Han tror att han alltid har rätt. Han är programmerad till att göra det han gör. För honom räknas varken Frankrike eller det franska folket. Han tjänar teknokratin. Han kommer att göra allt som krävs av teknokratin och en högre klass, [som är] totalt avskärmad från den större delen av befolkningen... Den som vill förstå måste läsa Christophe Guilluy."
Guilluy, en geograf, publicerade två böcker: La France périphérique ("Frankrike i periferin") år 2014, och bara några veckor innan upprorets utbrott, No society. La fin de la classe moyenne occidentale ("Inget samhälle. Slutet för den västerländska medelklassen"). I dem förklarar han att den franska befolkningen idag är indelad i tre grupper. Den första är en regerande överklass, fullkomligt integrerad i globaliseringen, bestående av teknokrater, politiker, högt uppsatta statstjänstemän, chefer för multinationella företag och journalister som jobbar för mainstreammedierna. Medlemmarna i denna klass bor i Paris och i Frankrikes större städer.
Den andra gruppen bor i förorterna till de större städerna och i no-go-zoner. Den består främst av invandrare. Den franska överklassen – den som styr – rekryterar folk för att tjäna dem direkt eller indirekt. De får dåligt betalt men subventioneras kraftigt av regeringen och lever allt mer enligt sina egna kulturer och normer.
Den tredje gruppen är extremt stor: den utgörs av den resterande befolkningen. Det är denna grupp som kallas för "Frankrikes periferi". Dess medlemmar består av lågt rankade statstjänstemän, industriarbetare och före detta industriarbetare, anställda i allmänhet, hantverkare, entreprenörer, butiksbiträden, bönder och arbetslösa.
För den regerande överklassen är de värdelösa. Den regerande överklassen behandlar dem som en belastning och förväntar sig inget annat än tystnad och underkastelse av dem.
Medlemmar i det "periferala Frankrike" har drivits ut ur förorterna av de allt fler invandrarna och uppkomsten av no-go-zoner. Dessa "periferala" bor ofta minst 30 kilometer från de stora städerna. De förstår att överklassen förkastar dem. De har ofta svårt att få ekonomin att gå ihop. De betalar skatt som används till subventioneringar av samma människor som drev ut dem ur deras hem i förorterna. När Macron sänkte skatterna för de rikaste men ökade skatterna för de "i periferin" med hjälp av bränsleskatt så ansågs det vara droppen – i tillägg till hans arroganta nedlåtenhet.
I en färsk intervju med den brittiska webbtidningen Spiked sa Guilluy att "gula västarnas" rörelse är ett desperat uppvaknande bland "Frankrikes periferi". Han förutspådde att trots Macrons försök att förtränga problemet så kommer uppvaknandet att hålla i sig, och att antingen kommer Macron "erkänna dessa människors existens, eller så får han välja en mild totalitarianism".
För närvarande verkar Macron inte ens vilja erkänna att dessa människor ens finns.
Enligt François Martin, en journalist vid den månatliga tidningen Causeur, har Macron försatt sig i ett dödläge:
"Han måste fatta beslut och det kan han inte längre göra utan att göra saker och ting mycket värre... Macron borde gå med på att avgå, men tänker inte göra det, och han skulle hellre fortsätta ända in i kaklet... De kommande tre åren kommer att bli ett helvete för de gula västarna och för fransmännen."
I slutet av protesterna i Paris den 26 januari hade tusentals "gula västar" planerat att samlas på stadens huvudtorg, Place de la République, för en fredlig "debatt" och för att svara på den "debatt" som arrangerats av Macron. Polisen beordrades att skingra dem på ett brutalt sätt; återigen använde de gummikulor och Sting-Ball-granater i just detta ändamål.
En av de "gula västarnas" ledare, Jerome Rodrigues, blev skjuten i ansiktet medan han filmade poliser på ett närliggande torg, Place de la Bastille. Han förlorade ett öga och lades in på sjukhus i flera dagar. Andra demonstranter skadades.
Under våren 2016 hade vänsteranhängare arrangerat debatter på samma ställen och de tilläts att stanna där i tre månader utan polisingripande.
I en artikel som beskrev händelserna den 26 januari skrev krönikören Ivan Rioufol i Le Figaro: "Undertryckande verkar vara det enda argumentet för den styrande kasten när de går en storskalig protest till mötes som inte kommer att avta."
Anledningen till att dagens händelser är särskilt otäcka, enligt Xavier Lemoine, borgmästare i Montfermeil, en stad i Paris östra förorter där upproren år 2005 var särskilt förödande, är att:
"År 2005 var polisen upprorsmakarnas tydliga måltavlor, och de utövade avhållsamhet i sitt bruk av våld för att minska skador. Idag attackerar de flesta av de som demonstrerar inte polisen. Men istället för att minska våldet får poliserna order som uppmuntrar dem att vara mycket våldsamma. Jag klandrar inte polisen. Jag klandrar de som ger dem order."
Dagen därpå, söndagen den 27 januari, arrangerades en demonstration av Macrons anhängare, som kallade sig själva för "de röda halsdukarna". Demonstrationen skulle visa att ett imponerande antal människor fortfarande stod på Macrons sida. Arrangörerna sade att tiotusentals människor kom. Men filmerna visar att antalet verkar ha varit mycket lägre.
Dr. Guy Millière, professor vid Paris universitet, är författare av 27 böcker om Frankrike och Europa.