 Den franska domstolens inställning till mordet på 89-åriga René Hadjadjs är ungefär som för alla mord på judar i Frankrike under flera årtionden. Först säger alltid myndigheterna, så fort som möjligt, att mordet på juden inte alls motiverats av antisemitism. När bevis på motsatsen hopar sig och blir omöjliga att förneka kan det antisemitiska motivet motvilligt erkännas. På bilden: La Duchère-distriktet i Lyon, Frankrike, där Hadjadj mördades den 17 maj. (Bildkälla: Jeanne Menjoulet/Flickr) |
Lyon, Frankrike. Den 17 maj 2022. Ett distrikt som heter La Duchère. René Hadjadj, en 89-årig jude, kastades ut från en balkong på 17:e våningen – en handling som snabbt avslöjades som mord. Mördaren var Rachid Kheniche, en 51-årig muslimsk arab, med ett Twitterkonto som innehöll många antisemitiska budskap. Den allmänna åklagaren, som sedan dess delvis har ifrågasatt sin hållning förklarade omedelbart att mordet inte var något antisemitiskt brott. Mainstreammedierna rapporterade aldrig om mordet; endast judiska nyhetstidningar gjorde det. Hadjadjs familj, som bor i samma område, sa att de föredrar att förbli tysta.
Journalisterna har analyserat situationen med judar i distrikt som La Duchère. Responsen från familjer de träffat har alltid varit densamma: konstanta muslimska trakasserier och hot. Familjerna tillägger att kristna och icke-muslimers situation är ungefär densamma; icke-muslimer som har tillräckliga medel för att lämna flyr till tryggare distrikt. De som stannar är de som inte har råd att flytta. Judar är särskilt utsatta. En journalist, Noémie Halioua, gav nyligen ut en bok om ämnet, Les uns contre les autres ("Emot varandra").
La Duchère är ett av distrikten som av den franska regeringen definierats som en "Zone Urbaine Sensible" ("känslig urban zon"). Dessa distrikt bör egentligen kallas för "no-go-zoner", men de franska myndigheterna och de franska mainstreammedierna säger att "no-go-zoner", som finns utspridda över hela landet, inte existerar i Frankrike. Polisen har dock hittills identifierat 751 stycken.
Dessa är nästan enbart befolkade av arabiska och afrikanska muslimer som bor ihop och har sina egna regler och uppförandekoder. Muslimska gäng rånar till exempel inte andra muslimer där. Dessa "känsliga urbana zoner" är semi-självstyrande islamiska enklaver på franskt territorium. De styrs av muslimska gäng, och lagen som gäller där är i princip gängens och de radikala imamernas lagar.
Resten av landet är fortfarande Frankrike, men de som bor i resten av landet vet att de kan bli attackerade av folk från "känsliga urbana zoner", och att angriparna har goda chanser att förbli ostraffade. Rån, hänsynslösa övergrepp och mord ökar snabbt i alla franska städer och kan ibland vara barbariska. Den 10 maj satt till exempel läkaren Alban Gervaise på en bänk och väntade på sina barn framför en katolsk skola i Marseilles när han slaktades av en man som sa att han agerade "i Allahs namn". Andra människor där reagerade inte då de blev förlamade av rädsla: de beskrev bara vad de såg för polisen. Pressen nämnde knappt mordet. Brottsliga handlingar i detta slag sker allt oftare.
Polisen går nästan aldrig in i de "känsliga urbana zonerna", och den franska regeringen ber polisen att gå dit så sällan som möjligt. När gängmedlemmar i dessa distrikt begår brott och polisen jagar dem litar gängmedlemmarna på att polisen stannar vid distriktets gräns och undviker att gå in. De antar också att om en av gängmedlemmarna skadas eller dödas av polisen så kommer distriktet att brinna upp, och att om en av dem grips så blir han snart frigiven av en domare. Ända sedan kravallerna höll på att försätta Frankrike i inbördeskrig år 2005 erkänner efterföljande franska regeringar att "känsliga urbana zoner" snabbt kan explodera. Inte ens ett år har gått på senare tid utan att kravaller har ägt rum.
Det är inte många antisemitiska brott i "känsliga urbana zoner" som registreras av myndigheterna: mindre brott som begås mot judar där leder nästan aldrig till anmälningar. Folk som bor i detta område är med rätta rädda för att anmälningar ska leda till repressalier mot dem eller deras familjer. Hadjadj är den första franska juden som mördats i en "känslig urban zon", och den franska domstolens inställning mot hans mord är ungefär som den varit mot alla mord på judar i Frankrike under flera årtionden. Först säger alltid myndigheterna, så fort som möjligt, att mordet på juden inte alls motiverats av antisemitism. När bevis på motsatsen hopar sig och blir omöjliga att förneka kan det antisemitiska motivet motvilligt erkännas – som med kidnappningen, tortyren och mordet på Ilan Halimi år 2006; mordet på Sarah Halimi år 2017; och mordet på Mireille Knoll år 2018.
Att mördarna generellt sett är muslimer uppmuntrar den franska domstolen ytterligare att undvika att tala om antisemitism. Faktum är att det nästan är tabu att tala om muslimsk antisemitism i Frankrike: Muslimsk antisemitism existerar tydligen inte. Alla organisationer som ägnar sig åt att bekämpa antisemitism riktar bara in sig på den "extrema högern", trots att alla attacker och mord på judar har begåtts av muslimer.
De franska myndigheterna är extremt försiktiga när det gäller islam. De undviker att göra anmärkningar som skulle kunna tyckas kränkande mot muslimer. När ett antisemitiskt mord sker uttrycker myndigheterna sorg och ilska, och går sedan vidare. Den franska presidenten Emmanuel Macron reagerade inte på mordet på Sarah Halimi den 4 april 2017 förrän den 16 juli 2017, över tre månader senare. Han sa bara att rätten borde "klargöra frågan". Ett år senare, den 28 mars 2018, fem dagar efter att Mireille Knoll mördades, sa Macron att hon "dödades för att hon var judisk" och var "ett offer för barbarisk obskurantism". Senare samma dag samlades tusentals människor i Paris för att marschera mot antisemitism. Sedan gick de hem.
De franska myndigheterna säger inte att "känsliga urbana zoner" ofta styrs av muslimska gäng. Den 3 oktober 2018 sa den franska inrikesministern Gérard Collomb försiktigt: "Idag lever vi sida vid sida, jag är rädd att vi imorgon lever ansikte mot ansikte." Lite över två år senare, den 29 januari 2021, erkände hans efterträdare på inrikesdepartementet, Gérald Darmanin, att "fel" i "stadsplaneringen" och "placering av subventionerade bostäder" hade begåtts och förmodligen lett till en "islamistisk spridning". Han gjorde praktiskt taget ingenting för att förbättra situationen. Antalet "känsliga urbana zoner" är samma idag som när han talade. 751. År 2020 fanns det 540 islamistiska moskéer som predikade jihad i Frankrike; år 2021 stängdes bara 22 av dem ner.
Resultatet är att brottsligheten verkar öka markant i hela landet. Mellan 2020 och 2021 ökade sexuella övergrepp med 33 %; misshandel och överfall med 12 % och mord med 4 %.
De franska myndigheterna och mainstreammedierna beskriver brott, men förklarar inte dem – vilket betyder att brottsligheten ökar utan att bekämpas. I Frankrike är 70 % av fångarna muslimska, medan de officiellt sett bara utgör 8 % av befolkningen, och nästan alla muslimer i fängelse kommer från "känsliga urbana zoner". Dessa faktum skulle kunna hjälpa makthavarna att förstå problemet, men den franska regeringen har avböjt att dokumentera religion och ras för de som åtalas för brott. Även om det kanske finns goda avsikter bakom det så förhindrar det förståelse av det som äger rum och därigenom medel för att göra något åt det.
Resultatet är att Frankrike nu är religiöst, etniskt och geografiskt splittrat.
I mer än 20 år har de som valts för att styra Frankrike känt till situationen, men inte gjort något åt den. De har bara utökat de medvetet blinda åtgärderna som de måste ha hoppats skulle återupprätta ordningen men som bara förvärrat en redan urartande situation. De har lagt hundratals miljoner euro på de "känsliga urbana zonerna" för att subventionera ett flertal "kulturella föreningar" och renovera byggnader. Pengarna har ofta hamnat i fickorna på korrupta politiker och gängledare, som använt det för att betala ännu fler människor för att ägna sig åt de kriminella aktiviteter som gjort dem till gängmedlemmar. De renoverade byggnaderna har snabbt börjat förfalla igen.
Möjligheten att se politiska förändringar som skulle kunna låta Frankrike komma undan den "stora ersättningen" som hägrar på horisonten verkar nästan icke-existerande. Antalet muslimer som slår sig till ro i Frankrike och blir franska medborgare fortsätter att stiga (ungefär 400 000 invandrare från den muslimska världen kommer till Frankrike varje år, och födelsetalet för muslimer i Frankrike är högre än för icke-muslimer). De muslimska väljarna har fått en sådan tyngd att det nu nästan är omöjligt att bli vald till president utan dem; att främmandegöra muslimer skulle vara politiskt självmord, som det senaste franska presidentvalet återigen visade.
I oktober 2020 sa Macron att han ville bekämpa vad han kallade för "islamistisk separatism" och att en lag borde gå igenom för detta. Han var noga med att påpeka att han riktade in sig på islamism – som han definierade som en ideologi som var fullständigt separat från islam – och inte islam. Men som den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan förklarade år 2007:
"Dessa beskrivningar är avskyvärda, de är kränkande och en förolämpning mot vår religion. Det finns inget måttligt eller omåttligt islam. Islam är islam och så är det med den saken."
Macrons ord väckte föga överraskande vrede hos franska muslimska organisationer. Demonstrationer mot Frankrike hölls i flera länder i den muslimska världen. Macron skickade omedelbart utrikesministern Jean-Yves Le Drian till Egypten för att träffa imamen i al-Azhar i Kairo och högtidligt understryka Frankrikes djupa respekt för islam. I augusti 2021 gick lagen, som kallades för "lagen som bekräftar respekt för republikens principer", igenom. Alla referenser till islamism hade avlägsnats från texten. Under veckorna som ledde fram till presidentvalet i april 2022 utlovade Macron bidrag till flera muslimska organisationer och vann stöd av stora moskén i Paris, samt av Rally of Muslims of France, en av Frankrikes två stora muslimska organisationer.
Medan Macron fick en liten procentandel av de muslimska rösterna vann för första gången i Frankrike en kandidat enorma fördelar av muslimernas röster. Det var Jean-Luc Mélenchon, en marxist som upprepade gånger sagt att Frankrike måste vara fullkomligt öppet för islam. Mélenchon hade deltagit i en marsch mot islamofobi som slutade med utrop om "Allahu Akbar" ("Allah är störst)".
Mélenchon vann 69 % av de franska muslimska rösterna i första omgången av valet. I alla städer där muslimer är majoritet fick han över 50 % av rösterna.
En annan utmanare till Macron år 2022, Marine Le Pen, hade övergett sitt program från 2017 och till och med slutat prata om islam och invandring; trots det demoniserade Macron henne, precis som år 2017, och vann stort.
Journalisten och författaren Éric Zemmour var den enda presidentkandidaten som vågade tala om Frankrikes islamisering, muslimsk antisemitism och brottsligheten i "känsliga urbana zoner". I flera veckor drog han till sig så många oroliga väljare för att opinionsundersökningarna skulle förutspå att han skulle klara sig till andra omgången. Alla de andra kandidaterna, höger som vänster, smutskastade Zemmour, och en månad innan valet sjönk han kraftigt i opinionsundersökningarna. I första omgången fick han en procentenhet för lite för att kunna påverka debatten.
Macron fick röster av ett enormt antal väljare över 65 års ålder. Mélenchon fick, utöver de muslimska rösterna, enormt stöd från folk under 34. Det franska skolsystemet ligger i händerna på lärare som främst röstar på vänstern, och de har inflytande. Marine Le Pen fick röster av de fattiga vita, tidigare arbetarklassen som nu är dömda till arbetslöshet, och undre medelklassen som flytt från de områden som blivit "känsliga urbana områden" när de muslimska gängen började styra där.
Det nuvarande franska politiska landskapet ser ut som ett fält av ruiner. De två partier som styrt Frankrike i årtionden - François Hollandes Socialistiska partiet och Nicolas Sarkozys Republikanerna– är döda. Under valet 2022 fick Socialistiska partiet 1,75 % av rösterna och Republikanerna fick 4,78 %. Marine Le Pens Rassemblement national förblir präglat av det ledsamma faktum att Jean Marie Le Pen, hennes pappa och partiets grundare var, när det kallades för Front national, var öppet antisemitiska. Den del av väljarkåren som skulle ha röstat på henne minskar gradvis. Macrons väljarkår är till stor del gammal och gradvis försvinnande. Mélenchon, som ser att den muslimska väljarkåren kommer att fortsätta växa kan räkna med att han om fem år kommer att ha en chans.
Under de kommande åren kommer de "känsliga urbana zonerna" att växa. En känsla av offentlig osäkerhet, eftersom inget har gjorts för att stoppa den, kommer också att öka. För att anpassa sig till situationen utpekade Macron nyligen Pap Ndiaye, en man som leder kampen mot "vitt privilegium" och författare av en bok som prisar Black Lives Matter-rörelsen, till minister för nationell utbildning. Zemmour sa under valkampanjen att Frankrike snart kommer att dö. Om den nuvarande trenden håller i sig kan han ha rätt. Hadjadj kommer förmodligen inte bli det sista offret för en antisemitism som ökar i Frankrike och Europa och som nästan ingen verkar villig att bekämpa.
Dr Guy Millière, professor på Paris universitet, är författare av 27 böcker om Frankrike och Europa.