 Varför fortsätter EU att tillämpa en eftergiftspolitik för Irans regering, som har en hemsk historia när det gäller mänskliga rättigheter? Enligt Amnesty International "kan flickor i Iran så unga som nio år dömas till avrättning; för pojkar är det 15. Minst 73 unga lagöverträdare avrättades mellan 2005 och 2015". (Bildkälla: iStock) |
Enligt en rapport som publicerats av Amnesty International den 26 februari har människorättssituationen i Iran "försämrats allvarligt". Varför fortsätter då EU att tillämpa eftergiftspolitik för en regim som har en hemsk historia när det gäller mänskliga rättigheter. Ledsamt nog verkar Europa – trots dess eviga moralförespråkande och självgodhet – ha blivit världens mest omoraliska aktör – om det inte redan var det. EU, till exempel, gör skillnad på och trakasserar det enda liberaliska, demokratiska landet som respekterar de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern: Israel. Inte Turkiet för att det har ockuperat norra Cypern, Kina för att de har utplånat Tibet eller Pakistan för ockupationen av Kashmir. Europa och det korrupta FN kröker inte ett hår på de riktiga förövarna som har begått brott mot de mänskliga rättigheterna, såsom Kina, Kuba, Ryssland, Turkiet, Nordkorea, Nigeria eller Sudan, bara för att nämna ett fåtal.
Stanken av Europas dubbelspel kan inte överskattas. Europa kastar ivrigt sanktioner mot ett land som har varit hem åt judar i över tre tusen år, och ändå försöker man hitta sätt att fortsätta bedriva handel med ett land som Iran som inte bara försöker etablera sitt herravälde i hela Mellanöstern – med hjälp av sina företrädare i Irak, Jemen, Syrien och Libanon – utan också flera gånger har brutit mot i princip varje mänsklig rättighet man kan tänka sig (här, här, här, och här). Den enda slutsatsen man kan dra är att Europa tydligen fortfarande vill döda judarna och gärna stoppar de som är villiga att döda dem. Hur mycket mer omoralisk kan man bli?
Listan över obeskrivbara människorättskränkningar som begåtts av Irans regim är lång; men den absolut mest stötande verkar vara den grymhet som utövas mot barn.
Enligt den Norgebaserade organisationen Iran Human Rights (IHR), som noggrant övervakar avrättningar i Iran:
"Trots att Iran stadfäster FN:s konvention om barns rättigheter, vilken förbjuder dödsstraff för brott som begåtts vid under 18 års ålder, så förblir Iran det land som avrättar flest ungdomsbrottslingar. Enligt rapporter av IHR har de iranska myndigheterna avrättat minst 40 ungdomsbrottslingar sedan 2018."
Dessa barn hålls i förvar och avrättas innan de nått vuxen ålder. Minst sex minderåriga, inklusive två barnbrudar, avrättades år 2018. Amnesty International kommenterar Irans tillämpande av dödsstraff på barn:
"Flickor så unga som nio år kan dömas till avrättning; för pojkar är det 15. Minst 73 unga lagöverträdare avrättades mellan 2005 och 2015. Och myndigheterna visar inget tecken på att sätta stopp för denna fruktansvärda sedvana.
"Vi har detaljer om 49 personer som väntar på avrättning i Iran som var under 18 vid tiden för det brott de påstås ha begått. FN menar att det finns minst 160 sådana människor som väntar på avrättning i landet. Faktum är att det troligtvis finns många fler unga förövare som väntar på avrättning, eftersom dödsstraff i Iran ofta utdelas i hemlighet."
Ta till exempel Zeinab Sekaanvand Lokran. I oktober 2016 avrättades den före detta barnbruden, som kom från en fattig minoritetsfamilj, dagen efter att hon fött ett dödfött barn. Under Irans islamistiska brottsbalk kan avrättningar utföras på fyra olika sätt: hängning, stening, pistolskott eller korsfästning.
Vaga anklagelser kan göras av den islamistiska republikens juridiska system eller revolutionsdomstolen, såsom "krigföring mot Gud", spridande av moharebeh ("korruption på jorden") såsom demonstrering eller hot mot landets säkerhet. Dessa åtalspunkter kan sträckas så långt som att handlingar som att kritisera ledaren blir brott, helt enkelt för att göra det möjligt att utföra en order om avrättning.
Irans islamistiska brottbalk gör att flickor så unga som nio år gamla kan bli avrättade. Allt detta tillåts förekomma medan det djupt cyniska EU fortsätter att stämpla den iranska presidenten Hassan Rouhani som "måttlig".
Det teokratiska etablissemanget är också känt för att ha tvingat fram bekännanden och sänt tortyr på tv, för att ingjuta rädsla i allmänheten. Som Iran Human Rights nyligen angav:
"År 2018 visade de iranska myndigheterna återigen upp sina systematiska brott mot rättssäkerheten och rättsstaten. Tv-sända bekännanden, orättvisa rättegångar och rapporter om tortyr är påminnelser om det faktum att hållbara förbättringar i statusen för de mänskliga rättigheterna och allvarliga steg mot avskaffande av dödsstraff inte är möjliga utan fundamentala ändringar i Irans rättssystem."
År 2018 avrättades minst 273 personer i Iran, enligt Iran Human Rights. Den iranska regeringen kommer på andra plats (Kina kommer på första) när det gäller det totala antalet människor som avrättas per capita. På grund av en brist på transparens i den iranska regimen tros det inofficiella antalet människor som avrättas vara ännu högre.
Användandet av grymma och inhumana straff blir också allt vanligare i Iran. Enligt Amnesty Internationals rapport har tillämpandet av olika former av tortyr såsom amputering och piskning ökat med en alarmerande takt.
I ett exempel hade en man blivit fastbunden i ett träd inför allmän beskådan i Razavi Khorasanprovinsen, och piskad 80 gånger. Hans brott? Att han hade druckit alkohol tio år tidigare, när han var 14 eller 15 år gammal.
I ett fall hade en man blivit anklagad för att stjäla boskap. Hans straff? Han fick sina händer kapade. Dessa straff är inte bara barbariska, utan man kan anta att ingen av dessa män, och inte heller de många andra som behandlats på likande vis, hade fått en rättvis rättegång eller något som kom i närheten av ett juridiskt försvar.
Iranska ledare har också slagit till hårdare mot hela befolkningen. Fångar har dött under misstänksamma omständigheter i fängelset, till exempel en 63-årig iransk-kanadensisk professor. Enligt Amnesty International:
"I februari [2018] dog den kanadensisk-iranska akademikern och miljöaktivisten Kavous Seyyed Emami i fängelset Evin efter hans godtyckliga gripande två veckor tidigare. Myndigheterna hävdade att han hade begått självmord och vägrade släppa hans kropp såvida inte hans familj gick med på en omedelbar begravning utan oberoende obduktion."
På grund av den senaste tidens demonstrationer i landet har det teokratiska etablissemanget också stramat åt censuren i media, satt stopp för utländska satellitkanaler på tv och tagit försvarare av de mänskliga rättigheterna i förvar. Människorättsförsvarare och framstående advokater, inklusive Nasrin Sotoudeh och hennes make Reza Khandan, som försvarade eller stöttade sociala rörelser såsom motståndet till obligatorisk hijab, har blivit orättvist åtalade och dömda till långa fängelsestraff.
Dessa alltmer hänsynslösa brott mot mänskliga rättigheter borde fungera som varningsklockor hos de europeiska regeringarna, som ständigt predikar för resten av världen om hur omtänksamma de är – till exempel genom att inte skicka tillbaka brottslingar till länder där de kan tänkas bli torterade. Det borde göra dem förfärade att de på något sätt gör det möjligt för denna regim att fortsätta begå dessa avskyvärda handlingar.
Nu är det dags för EU att sätta stopp för sin eftergiftspolitik för en regering som inte tvekar på att piska människor – offentligt, som ett budskap till andra – tortera vilken medborgare som helst, utdela grymma straff såsom amputering utan en rättvis rättegång, och avrätta barn som precis har påbörjat sina liv. Dessa handlingar borde fördömas – inte beklagas i ett bedrivande av eftergiftspolitik, moralisk depravation och ren girighet.
Dr Majid Rafizadeh är en affärsstrategiker och rådgivare, Harvardutbildad, statsvetare, styrelsemedlem i Harvard International Review och ordförande för International American Council on the Middle East. Han har författat flera böcker om Islam och USA:s utrikespolitik. Han kan nås via Dr.Rafizadeh@Post.Harvard.Edu