 Kristendomen är på randen till utrotning i dess födelseområde, inklusive Betlehem (på bilden). Enligt advokaten och vetenskapsmannen Justus Reid Weiner: "Den systematiska förföljelsen av kristna araber som bor i Palestinska områden möts av nästan total tystnad av det internationella samhället. Människorättsaktivister, media och ickestatliga organisationer ... I ett samhälle där kristna araber inte har någon röst och inget skydd är det ingen överraskning att de tar sig därifrån." (Bildkälla: Daniel Case/Wikimedia Commons) |
I en tid då kristna över hela den muslimska världen lider av en utbredd förföljelse hör man sällan om palestinska kristnas svåra situation.
Den existerar. Open Doors, en människorättsgrupp som granskar förföljelse av kristna, noterar att palestinska kristna lider av en "hög" nivå av förföljelse, varav källan till det är, enligt deras egna ord, "islamistiskt förtryck".
"De som konverterar till kristendomen från islam möter dock den värsta kristna förföljelsen och det är svårt för dem att på ett säkert sätt delta i existerande kyrkor. På Västbanken hotas de och utsätts för stora påtryckningar, i Gaza är deras situation så farlig att de utövar sin kristna tro under ytterst hemliga förhållanden ... Den radikala islamismens inflytande ökar, och historiska kyrkor måste vara diplomatiska i sin approach mot muslimer."
Med det sagt, även om rapporter om förföljelse av kristna framkommer regelbundet från andra muslimdominerade religioner över hela världen – Pakistan, Egypten och Nigeria är tre exempel – så talas det inte mycket om de kristna som lever under Palestinska myndigheten.
Varför är det så? Är det för att de upplever mindre förföljelse än sina trosfränder i den muslimska världen? Eller är det på grund av deras unika situation – att leva på en hett omtvistad arena med mycket gnabb inom politiken och media?
"The Persecution of Christians in the Palestinian Authority", en ny rapport av dr Edy Cohen, som publicerats av Begin-Sadat Center for Strategic Studies den 27 maj, ger svar på en stor del av denna frågeställning.
Först dokumenterar den tre händelser från den senaste tiden som handlar om förföljelse av kristna. Ingen av dem har det rapporterats om i de så kallade "mainstreammedierna":
"Den 25 april blev livrädda invånare i den kristna byn Jifna i närheten av Ramallah ... attackerade av muslimska väpnade män ... efter att en kvinna från byn lämnat in en anmälan till polisen om att sonen till en framstående ledare med Fatahkopplingar hade attackerat hennes familj. Som svar kom ett tiotal väpnade män från Fatah och avfyrade hundratals skott i luften, kastade bensinbomber medan de skrek och svor samt orsakade stor skada på offentlig egendom. Det var ett mirakel att ingen dödades eller skadades ...
Den andra händelsen inträffade på kvällen den 13 maj. Vandaler bröt sig in i en maronitkyrka i Betlehem, vanhelgade den och stal dyrbar utrustning som tillhörde kyrkan, inklusive övervakningskamerorna.
Tre dagar senare var det den anglikanska kyrkan i staden Aboud, väster om Ramallah, som stod på tur. Vandalerna tog sig igenom stängslet, krossade kyrkans fönsterrutor och bröt sig in. De vanhelgade kyrkan, letade efter värdefulla föremål och stal en massa utrustning."
Enligt deras Facebooksida är det den sjätte gången som maronitkyrkan i Betlehem har blivit utsatt för vandalism och stöld, och även en anlagd brand år 2015 som orsakade betydande skada och tvingade kyrkan att stänga under en lång period."
Dessa tre attacker, som inträffade under tre veckor, passar in i mönstret för övergrepp som kristna i andra muslimdominerade regioner upplever vardagligen. Medan vanhelgande och plundring av kyrkor är allmänt förekommande så är även muslimska folkhoper som motsätter sig kristna minoriteter det, när den senare – som uppfattas som dhimmi, eller tredje klassens tolererade "medborgare" som ofta väntas vara tacksamma för att de tolereras överhuvudtaget – vågar stå upp för sina rättigheter, som i den kristna byn Jifna den 25 april:
"Upprorsmakarna uppmanade [de kristna] invånarna att betala jizya, en skatt som genom historien har krävts av ickemuslimska minoriteter under islamiskt styre. De senaste offren för jizya var de kristna samhällena i Irak och Syrien under IS-styre."
Vidare så avstod PM:s polis från att ingripa under timmarna av kaos, något som inte är ovanligt när muslimer attackerar kristna i islamiska länder, "trots [de kristna] invånarnas rop på hjälp" i Jifna. "Inte heller greps några misstänkta" vid de två attackerna mot kyrkorna.
Palestinska kristna utsätts kort sagt för samma mönster av förföljelse – inklusive kyrkoattacker, kidnappningar och påtvingad konvertering – precis som deras trosfränder i tiotals muslimska nationer. Skillnaden är dock att förföljelsen av palestinska kristna "inte har fått något utrymme i palestinska medier". Faktum är att "munkavle har föreskrivits i många fall", förklarar Cohen.
"Det enda som intresserar PM är att händelser som denna inte ska läckas till media. Fatah utövar regelbundet hårda påtryckningar på kristna för att de inte ska anmäla våldsbrott och vandalism som de ofta blir utsatta för, eftersom en sådan publicitet skulle skada Palestinska myndighetens image som en aktör som är kapabel att skydda den kristna minoritetens liv och egendomar under sitt styre. Ännu mindre vill PM framställas som en radikal enhet som förföljer religiösa minoriteter. Denna image skulle kunna få negativa konsekvenser för det massiva internationella, och särskilt europeiska, bistånd som PM mottar."
Ur en annan synvinkel verkar PM och dess anhängares (media och andra) levebröd vara att porträttera palestinierna som offer för omotiverad aggression och diskriminering från Israel. Detta narrativ skulle kunna riskeras om det internationella samhället fick veta att palestinierna själva förföljde andra palestinier – bara på grund av religion. Det kanske är svårare att frambringa sympati för ett förtryckt folk när man inser att de själva förtrycker minoriteterna mitt ibland sig själva.
PM:s tjänstemän, känsliga för denna potentiella svårighet, sätter press på lokala kristna för att de inte ska anmäla sådana händelser. Detta hotar att exponera Palestinska myndigheten som ännu en regim i Mellanöstern som sympatiserar med det radikala islam", skriver Cohen i en annan rapport.
"Mycket viktigare för Palestinska myndigheten än att gripa de som vandaliserar kristna platser är att hålla sådana incidenter utanför mainstreammedierna. Och de är mycket framgångsrika i detta avseende. Faktum är att bara en handfull mindre lokalmedier brydde sig om att rapportera om de senaste inbrotten. De internationella mainstreammedierna struntade i dem överlag"
Värt att notera är att en liknande dynamik ibland existerar när det gäller muslimska flyktingar. Trots att Västeuropas politiker och media framställer dem som förföljda och förtryckta, i behov av en välkomnande hand, så förföljer och förtrycker muslimska migranter själva minoriteterna mitt ibland dem – till exempel genom att terrorisera dem i flyktingläger eller dränka dem i Medelhavet.
Det ledsamma och enkla faktumet är att allt tyder på att kristendomen är på randen till utrotning i dess födelseområde, inklusive Betlehem. Som Justus Reid Weiner, en advokat och vetenskapsman som är väl bekant med regionen, förklarar:
"Den systematiska förföljelsen av kristna araber som bor i Palestinska områden möts av nästan total tystnad av det internationella samhället. Människorättsaktivister, media och ickestatliga organisationer ... I ett samhälle där kristna araber inte har någon röst och inget skydd är det ingen överraskning att de tar sig därifrån."
Raymond Ibrahim, författare av den nya boken Sword and Scimitar, Fourteen Centuries of War between Islam and the West, är en Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute och Judith Rosen Friedman Fellow vid Middle East Forum.