 År 1988 publicerades Satansverserna, skriven av Salman Rushdie (vänster), en brittisk medborgare. Irans "högste ledare", Ayatollah Ruhollah Khomeini (höger) dömde år 1989 Rushdie till döden för att ha skrivit boken. Rushdieaffären verkar ha format det brittiska samhället starkt. (Bildkällor: Rushdie – Andrew H. Walker/Getty Images; Khomeini – Mohammad Sayyad/Wikimedia Commons) |
För tre år sedan fattade den italienska regeringen ett skamligt beslut. Den täckte över sina antika romerska statyer för att undvika att förolämpa Irans president Hassan Rouhani under hans besök i landet. Nakna statyer förpackades i vita lådor. Ett år tidigare, i Florens, täcktes en annan staty över, föreställande en naken man i grekisk-romersk stil, under kronprinsen av Abu Dhabis besök. Nu har ett av de mest berömda brittiska konstgallerierna täckt över två målningar, efter muslimska klagomål om att de skulle vara "hädiska".
På Saatchigalleriet i London föranledde två verk, återigen med nakna motiv, denna gång övertäckta med arabisk skrift, klagomål av två muslimska besökare, som hade begärt att få målningarna avlägsnade från utställningen Rainbow Scenes. I slutändan blev målningarna övertäckta med lakan. "Saatchi beter sig som Saudiarabien genom att dölja konstverk som enligt islam anses hädiska", kommenterade Brendan O'Neill på Spiked. En expert beskrev målningarna som "de nya Satansverserna". Referensen syftade till boken som publicerades år 1988 av Salman Rushdie, en brittisk medborgare. Irans "högste ledare", Ayatollah Ruhollah Khomeini dömde Rushdie till döden år 1989 för att ha skrivit boken. Priset på Rushdies huvud steg till 4 miljoner dollar år 2016 när en grupp iranier lade på 600 000 dollar på "belöningen" – utan protest från Storbritannien.
Det var efter Rushdies Satansverserna som många västerländska bokförlag började vika sig för islamistiska hot. Christian Bourgois, ett franskt förlag som hade köpt rättigheterna, vägrade att publicera Satansverserna. Det var första gången som en författare i islams namn fördömdes till att försvinna från jordens yta då han riskerade att bli lönnmördad.
Rushdie lever än idag, men mordet på Theo van Gogh år 2004 för att ha producerat och regisserat en film, "Underkastelse" om islamistiskt våld mot kvinnor; dödsfallen som drabbat så många arabisk-islamska intellektuella som skrivit fritt, de danska kravallerna efter Muhammedkarikatyrerna och de många rättegångarna (här och här till exempel) och mordförsöken (här och här, till exempel), slakten på den franska satirtidningen Charlie Hebdo, attackerna efter påve Benedicts tal i Regensburg, böckerna och manusen som blivit indragna, avbilderna av Muhammed som plockats undan från museum och de ökande hoten och bestraffningarna, inklusive misshandel, av otaliga journalister och skribenter såsom Saudiarabiens Raif Badawi, borde fungera som en varningsklocka – inte få oss att falla på knä.
Som Saatchigalleriets kapitulering visar är yttrandefriheten i Europa nu utmattad och svag. Än så länge har vi gett efter för islamistiska extremister och västerländska blidkare. Det är läxan av Rushdiefallet 30 år senare: Ingen författare skulle våga skriva Satansverserna idag; inget stort förlag såsom Penguin skulle publicera den; medieattackerna mot "islamofoberna" skulle bli ännu kraftigare, och det skulle även det bottenlösa sveket av västerländska diplomater. Idag skulle författare, tack vare sociala medier som fungerar som ett censurens vapen, inte ha lika tur som Rushdie hade för 30 år sedan. Sedan dess har vi inte gjort några framsteg. Istället har vi börjat se jihad mot Satansverserna om och om igen.
"Ingen idag skulle våga skriva Satansverserna, för att inte tala om att publicera den", sa författaren Hanif Kureishi. "Skrivande är nu oroligt, eftersom författarna är livrädda."
Enligt författaren Kenan Malik, 2008:
"Det vi talar om här är inte ett system för formell censur, under vilket staten bannlyser verk som anses stötande. Det som har utvecklats är istället en kultur av självcensur i vilken det har börjat ses som moraliskt oacceptabelt att väcka anstöt. Under de 20 åren som gått sedan publiceringen av Satansverserna har fatwan i princip blivit internaliserad."
Rushdieaffären verkar också ha format det brittiska samhället kraftigt. Saatchigalleriets kapitulering i London är inte unik. Tate Britain-galleriet stuvade undan en skulptur, "Gud är Stor", av John Latham, föreställande Koranen, Bibeln och Talmud inbäddade i glas. Christopher Marlowes "Tamburlaine the Great" censurerades på Barbican Centre. Pjäsen innehöll en referens till islams profet som "inte var värdig tilldyrkan" samt en scen under vilken Koranen bränns. Whitechapel Art Gallery i London rensade bland en utställning som innehöll nakna dockor som hade kunnat göra den muslimska befolkningen upprörd. På Mall Galleries i London censurerades en målning, "ISIS Threaten Sylvania", av konstnören Mimsy, för att den visade en leksak föreställande en terrorist som var på väg att slakta gosedjur som hade picknick.
På Royal Court Theatre i London tvingades Richard Bean att censurera sig själv för en tolkning av "Lysistrata", den grekiska komedin i vilken kvinnorna börjar sexstrejka för att stoppa männen som vill dra ut i krig. I Beans version strejkar islamistiska oskulder för att stoppa självmordsbombare.
Tyvärr verkar det brittiska etablissemanget, i bekämpningen av "islamofobins" namn, ge efter för den påträngande sharian genom att censurera sig själva.
På senare tid har ett antal framstående konservativa intellektuella fått sparken i Storbritannien. En av dem är den oförlikneliga filosofen Roger Scruton, som fick sparken från en regeringskommitté för att ha sagt att ordet "islamofobi" har uppfunnits av Muslimska Brödraskapet för att "förhindra diskussion om ett stort problem".
Sedan kom turen till det den framstående kanadensiske psykologen Jordan Peterson, vars gäststipendium vid Cambridge University upphävdes för att han hade poserat med en man som bar en t-shirt med trycket "Jag är en stolt islamofob". Professor Peterson hävdade senare att ordet "islamofobi" har "delvis konstruerats av folk som ägnar sig åt islamistisk extremism, för att se till att islam inte kritiseras som struktur".
Exemplen med Scruton och Peterson bekräftar bara den sanna betydelsen av "islamofobi", ett ord som uppfunnits för att tysta all kritik av islam som framförs, eller som Salman Rushdie kommenterade, "ett ord som skapats för att se till att de blinda förblir blinda". Var är motreaktionen på detta?
År 2008 citerade Tim Walker från The Telegraph den berömde manusförfattaren Simon Gray som menade att Nicholas Hytner, chef för Londons nationalteater mellan 2003 och 2015 "gärna har förolämpat kristna", men "är betänksam inför att tillåta allt som skulle kunna göra muslimer upprörda". De senaste som gjorde det var journalisterna på den franska satirtidningen Charlie Hebdo. De betalade med sina liv. Genom att vägra att konfrontera yttrandepolisen, eller stötta uttrycksfriheten för Salman Rushdie, Roger Scruton, Jordan Peterson, Charlie Hebdo och Jyllands-Posten – toppen av ett enormt isberg – har vi gett oss ut på en väg av underkastelse till sharialag och tyranni. Vi alla har dolt vår förment "hädiska" kultur med burka för att undvika att förolämpa folk som inte verkar ha något emot att förolämpa oss.
Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är en italiensk journalist och författare.