Den 3 december godkände den franska nationalförsamlingen som antog International Holocaust Remembrance Alliances definition av antisemitism. Parlamentsledamoten Meyer Habib, som stöttade resolutionen, framförde ett passionerat och gripande tal i vilket han betonade omfattningen av det antisemitiska hotet i dagens Frankrike, och de nära kopplingarna mellan hat mot judar och hat mot Israel. På bilden: Frankrikes nationalförsamling i Paris. (Bildkälla: Daniel Vorndran/DXR/Wikimedia Commons) |
Den 3 december godkände den franska nationalförsamlingen International Holocaust Remembrance Alliances definition av antisemitism. Resolutionen underströk att definitionen "omfattar manifestationer av hat mot staten Israel som enbart rättfärdigas av uppfattningen av den senare som ett judiskt kollektiv." Parlamentsledamoten Meyer Habib, som stöttade resolutionen, framförde ett passionerat och gripande tal i vilket han betonade omfattningen av det antisemitiska hotet i dagens Frankrike, och de nära kopplingarna mellan hat mot judar och hat mot Israel:
"Sedan 2006 har tolv franska personer blivit mördade i Frankrike för att de var judar. Även om judar representerar under en procent av befolkningen är hälften av de rasistiska handlingar som begås i Frankrike riktade mot judar. Antisionism är en tvångsmässig demonisering av Israel och ett missbruk av antirasistisk och antikolonialistisk retorik för att beröva judarna sin identitet."
Han tillade att det var extremt svårt att få tillräckligt många röster för att godkänna resolutionen på grund av en brist på "politiskt mod" – tråkigt nog en kvalitet som ofta är frånvarande i Frankrike när det gäller antisemitism och Israel.
Franska politiska ledare hävdar ofta att det är av yttersta vikt att bekämpa antisemitism; de säger det varje gång en jude mördas i landet. Men den enda antisemitism de verkar beredda att bekämpa är dock den högerextrema antisemitismen. De verkar vägra se att alla de judar som blivit dödade eller överfallna i Frankrike sedan 2006 har varit offer för muslimska antisemiter – och franska politiska ledare yttrar aldrig ett ord om det. De verkar dölja den islamistiska antisemitismen – inbäddad i Koranen och hadither och förstärkt på 1930-talet av nazisternas vänskap med stormuftin i Jerusalem, Haj Amin al-Husseini – under ett muslimskt hat mot judar som baseras på ett förment "legitimt" muslimskt hat mot "sionistiska brott".
Franska politiska ledare verkar också vägra se en annan form av antisemitism som är på uppgång: vänstervriden antisemitism. Det är precis denna vänstervridna antisemitism som använder antisionismens makt för att sprida det antijudiska hatet.
Franska politiska ledare talar heller aldrig om hur fransk mainstreammedia talar om Israel, eller om konsekvenserna av dessa artiklar och rapporter. De beskriver konstant – och felaktigt – Israel som ett ondskefullt land vars soldater lättsamt dödar araber på daglig basis och vars medborgare "illegalt ockuperar" territorier (trots att de har funnits där i över 3 000 år) som ska tillhöra andra folkslag vilka de på ett grymt sätt fråntar allt.
Franska politiska ledare kritiserar inte Israelfientliga artiklar och rapporter: sättet på vilket de flesta av dem talar om Israel är precis lika Israelfientligt som de värsta Israelfientliga artiklarna. Regeringen är inte bättre den. När israeliska judar mördas i en terrorattack publicerar den franska regeringen ett uttalande som "beklagar" attacken och uppmanar Israel att "vara återhållsamma" och undvika att "starta en våldscykel". När en attack äger rum i den östra delen av Jerusalem eller på Västbanken "ockuperas palestinska territorier illegalt av Israel." Det är ett sätt att säga att judar inte borde vara där, att offren är de skyldiga och att de som attackerar dem hade en god anledning att göra det.
Den 12 november, när den amerikanska statssekreteraren Mike Pompeo sa att judiska samhällen i de bestridda områdena inte bryter mot internationell lag utfärdade den franska regeringen omedelbart ett uttalande i vilket man menade att "den israeliska policyn av kolonialisering i de palestinska ockuperade områdena är illegal under internationell lag, särskilt internationell humanitär lag".
Denna reaktion går i linje med ställningstagandena av den franska regeringen under senare år: när den amerikanska presidenten Donald J. Trump erkände Jerusalem som Israels huvudstad och flyttade USA:s ambassad dit sa Frankrikes president Emmanuel Macron att flytten var ett "allvarligt misstag" och underströk att den franska ambassaden skulle förbli i den påhittade israeliska huvudstaden, Tel Aviv. Ett officiellt uttalande tillade att Frankrike är "Palestinas vän" och stöttar "skapandet av en palestinsk stat, med Jerusalem som huvudstad". Frankrike erkänner inte Jerusalem som en del av Israels territorium: det franska konsulatet i Jerusalem beskrivs i officiella franska dokument som "det franska konsulatet i Jerusalem"; ordet "Israel" är uteslutet. När franska medborgare som bor i Israel röstar så räknas rösterna för de i Jerusalem separat från de som röstar från andra områden i Israel.
Institute of the Arab World, finansierat av den franska regeringen och arabiska länder, öppnade sina dörrar i centrum av Paris år 1987. Dess konferenser och utställningar genomsyras ofta av Israelfientligt hat. För närvarande kan besökare på en utställning vid namn "AlUla, marvel of Arabia" se en karta där hela landet Israel är täckt av orden "Palestinska territorier". När judiska organisationer protesterade lades ordet Israel till slut till bredvid "Palestinska territorier".
Nästan alla mord på judar i Frankrike har inte bara begåtts av muslimska antisemiter, utan av muslimer som felaktigt har identifierat franska judar med det "kriminella Israel". Muhammed Merah, som mördade judiska skolbarn i Toulouse, sa till en polis att han dödade judiska barn för att "judarna dödar palestinska barn" och att han såg "många rapporteringar på fransk tv som visade det". Det han sa fick inte den franska regeringen att be franska tv-kanaler vara mer försiktiga för att undvika det som kan ses som uppvigling till hat och mord.
För tillfället är borgmästare Habib nästan den enda franska parlamentsledamoten som fördömer antisemitism, antisionism, Israelfientlig partiskhet bland den franska regeringen och många politiker. Han får ofta antisemitiska dödshot; han måste leva med sin familj under konstant polisskydd. Han representerar franska medborgare som bor utomlands – i Israel, Italien och Turkiet; han skulle inte kunna bli vald någonstans på franskt territorium.
Habib har också sagt att resolutionen från den 3 december bara är en resolution. Bara en minoritet av parlamentsledamöterna röstade för den. Den enda anledningen till att den gick igenom överhuvudtaget är att många parlamentsledamöter valde att avstå från att rösta. Flera röstade emot den och meddelade återigen att de var stolta "antisionister". Hursomhelst så kommer resolutionen inte att bli en lag och har inga konsekvenser.
Fransk media, politiska ledare och regeringen kommer nästan helt säkert inte att förändra sin fientliga ställning mot Israel. Ingen fransk politisk ledare stöttar Meyer Habib eller vågar gå emot den franska regeringens uttalanden om Israel, förutom för att säga att den franska regeringen fortfarande är för Israelvänlig.
Medan en demografisk förändring snabbt äger rum i Frankrike beter sig landets media, politiska ledare och regering därefter. Judar har blivit en krympande del av befolkningen – 0,6 % - och har ingen politisk vikt. Den franska muslimska befolkningen växer snabbt – till över 12 % totalt. Det har i princip blivit omöjligt att vinna ett val i Frankrike utan att nu räkna med den muslimska rösten.
De fåtal människor som fortfarande kritiserar islam och muslimsk antisemitism i Frankrike trakasseras obarmhärtigt av islamistiska organisationer och fördöms ännu hårdare av domstolarna. För några dagar sedan, den 4 december, bad en åklagare rätten att döma Christine Tasin, ordförande för den antiislamistiska rörelsen Republican Resistance. I juni 2017 skrev hon en artikel som innehöll följande uttalanden: "Antimuslimska vredeshandlingar är oundvikliga på kort och medellång sikt i alla europeiska länder, inklusive Frankrike, som genomgår en muslimsk invasion" och "islam kan vara oförenlig med den västerländska civilisationen". Tasin anklagades av Kollektiv Mot Islamofobi i Frankrike (CCIF) för att ha uppviglat till "antimuslimsk terror". CCIF hade "helt rätt" och Tasin "behöver lära sig en läxa". Hon kan bli den första personen i Frankrike som hamnar i fängelse för att ha begått "brottet islamofobi".
Många deltagare i islamistiska och vänstervridna demonstrationer mot "islamofobi" i Paris den 10 november ropade ut uttryckligen antisionistiska slagord, såsom "mördaren Israel" och "Palestina ska vinna". Flera demonstranter bar palestinska flaggor och Hamasflaggor. I jämförelse förde en demonstration en vecka senare som fördömde islamistisk terrorism samman färre än 2 000 deltagare.
Den 30 oktober i Paris, när president Macron invigde det nya europeiska centrumet för judendom nämnde han alla judar som mördats på senare dagar i Frankrike. Han namngav dock inte mördarna. Istället fördömde han bara "de vidriga odjuren", ett uttryck som myntats av Bertolt Brecht och som nu ofta används i Frankrike för att anklaga nazistsympatisörer. Han nämnde hoten från "de som vill sprida hat och separation" och uttryckte sitt stöd för de muslimer som sårats i en misslyckad attack mot moskén i Bayonne, i sydvästra Frankrike. Han talade varmt om en tid då en stor del av Spanien var muslimsk, och sa att judarna där, i Andalusien, "trots sin dhimmi-status utvecklade en extraordinär kultur".
Författaren Barbara Lefebvre såg i dessa ord ett lovtal till judarna – en acceptans av dhimmitud [att styras under islam som en tredje klassens "tolererad" medborgare som ibland betalar en "skyddsskatt"] och den underkastelse som kommer med det. Hon skrev att "framkalla den bruna pesten och de mörka timmarna i vår historia för att väcka hotet som judar som bor i Frankrike står inför är en historisk, minnesmässig och politisk förolämpning" och att Macrons tal banade väg för att fördöma de franska judarna till att flytta ut ur landet eller låsa in sig i en samhällsmässig bubbla, som dhimmier i islams land".
I Europa är Frankrike inget undantag. Antisemitismen avancerar över kontinenten och är särskilt spridd bland befolkningen från Mellanöstern. Ändå så pratar myndigheterna bara om "högerextremistisk antisemitism".
I Tyskland gjorde Bundesamt für Verfassungsschutz en studie som analyserade muslimska attacker som begåtts mot judar där år 2017 – men man vägrade uttryckligen säga att dessa attacker var antisemitiska, och istället tillskrev man dem till "religiösa och kulturella övertygelser som muslimska invandrare tar med sig" till Tyskland.
Den tyska utrikesministern Heiko Maas tillade, som om det vore en ursäkt, att muslimer som kommer till Tyskland "kommer från länder i vilka makthavarna uppviglar till hat mot judar och Israel". En studie som gjorts i Storbritannien för Institute for Jewish Policy Research visade att antisemitism är mycket mer förekommande bland brittiska muslimer än andra medborgare i landet – men det rapporterades bara om studien i den brittiska judiska pressen.
Vänstervriden antisemitism är närvarande i hela Europa. Dess anhängare, som i Frankrike, gör sitt bästa för att dölja och skydda antisemitism från Mellanöstern.
I Storbritannien tog sig antisemiter in i Labour Party via vänstern. Labour Partys ledare, Jeremy Corbyn, anklagades nyligen för "anti-judisk rasism" av Storbritanniens högste rabbin, Ephraim Mirvis.
Större delen av Europas media är lika Israelfientlig som Frankrikes stora medier. I juli beskrev Josef Schuster, ordförande för judarnas centralråd i Tyskland, en artikel som publicerats av tidningen Spiegel som tillämpande av "antisemitiska klyschor" för att förtala Israel. Det är inte den enda artikeln av sitt slag i den tyska pressen. Shuli Davidovich, en israelisk pressattaché i London, sa för ett årtionde sedan:
"En del tidningar visar definitivt ingen tilltro till Israel ... för vissa människor, särskilt i tidningar som The Guardian, existerar inte israelernas mänskliga ansikte. Det är alltid hjälmen, geväret, angriparen, ockupanten."
Idag har inget förändrats. The Guardian publicerar ofta artiklar som stöttar den ekonomiska och kulturella bojkotten av Israel. Kommentatorn Manfred Gerstenfeld noterade det växande utbudet av antisemitiska serier som nu medföljer Israelfientliga artiklar i den europeiska pressen. Antisemitiska tecknade serier är vanliga i Norge, ett land med bara 700 judar, påpekade han. Många serier avbildar judar som "parasiter", sa han, precis som i de muslimska ländernas press.
De flesta av Europas politiska ledare är lika fientliga gentemot Israel som Frankrikes ledare är. EU försvarar envist idén om att Israel måste återgå till demarkationslinjen från 1949, som ofta omnämns som "1967 års gränser". EU hävdar att Israel illegalt ockuperar "palestinska territorier". Varje gång som Federica Mogherini, viceordförande vid Europeiska kommissionen fram till för en månad sedan, talar om Mellanöstern, så beskriver hon Israel som en "ockuperande makt". Hennes efterträdare, Joseph Borrell, förespråkar ett ensidigt erkännande av den palestinska staten. "Iran vill utplåna Israel", har han sagt. "Det är ingen nyhet. Det får man leva med." Nio av de 28 medlemsstaterna i EU – Sverige, Cypern, Malta, Ungern, Polen, Tjeckien, Slovaken, Bulgarien, Rumänien - erkänner "en palestinsk stat", men blundar inför att Palestinska myndigheten aldrig har avsagt sig planen att förinta Israel och ta dess plats, och inte heller slutat begå terrorhandlingar.
Den demografiska förvandlingen som äger rum i Frankrike sker också i hela Västeuropa, och den ökande underkastelsen till islam accepteras i tysthet av de regerande myndigheterna nästan överallt. Politiska partier som motsätter sig islamiseringen trängs undan. Vissa centraleuropeiska ledare – premiärminister Viktor Orbán i Ungern, premiärminister Mateusz Morawiecki i Polen och president Miloš Zeman i Tjeckien – är de enda som uttryckligen förkastar islamiseringen av deras länder och vidtar åtgärder för att hämma den muslimska invandringen. De fördöms ofta av västerländska ledare som vill tvinga dem att välkomna invandrare i tusental.
Rapporter visar, föga överraskande, att ökningen bland antalet muslimska invandrare har lett till en ännu större spridning av antisemitismen.
År 2018 tillfrågade EU:s byrå för grundläggande rättigheter judar i de 12 europeiska länderna med störst judisk befolkning. Rapporten drog slutsatsen att "28 % upplevde någon form av trakasserier för att de var judar", "47 % oroar sig för antisemitiska verbala förolämpningar eller trakasserier och 40 % för fysiska attacker", "38 % har funderat på att emigrera under de senaste fem åren på grund av säkerhetsskäl".
En annan studie av Tysklands Bielefelduniversitet från 2011 visade att 40 % av europeiska vuxna höll med om uttalandet "Israel beter sig mot palestinierna som nazisterna betedde sig mot judarna".
I en artikel med titeln "Judenrein Europe" skrev den amerikanska politiska kommentatorn Joel Kotkin att alla tillgängliga uppgifter visar att judefientligt hat och Israelfientliga fördomar kommer att fortsätta att spridas över hela Europa, och att det kan innebära slutet för den judiska närvaron på kontinenten:
"I flera millennier, efter förstörelsen av det andra templet och början av diasporan, var Europa hem till majoriteten av världens judar. Detta kapitel i historien är över. Medan judar fortsätter att fly från kontinenten kommer det enda som finns kvar vid slutet av århundradet vara en judisk gravplats."
Dr Guy Millière, professor vid Paris universitet, är författare av 27 böcker om Frankrike och Europa.