 En ny hemlig affär med Kina verkar ge Beijing betydande kontroll över Iran. De regerande mullorna säljer landet till Kina, precis som vissa afrikanska regeringar har gjort. Beijing verkar mer än villiga att göra affärer med diktatorer, strunta i människorättsöverträdelser och plundra deras nationer för att främja sina egna globala hegemoniska ambitioner. På bilden: Den iranske presidenten Hassan Rouhani (höger) och den kinesiska presidenten Xi Jinping träffas den 23 januari 2016 i Tehran, Iran. (Foto av STR/AFP via Getty Images) |
En slogan som Irans regerande mullor har varit stolta över sedan de kom till makten 1979 är: "Varken Öst eller Väst." Den iranska regimen har länge skrutit om sin självständighet från både västerländska och österländska makter. En ny hemlig affär med Kina verkar dock ge Beijing betydande kontroll över Iran.
Den hemliga 25-årsaffären, som ser ut som ett koloniavtal, ger Kina betydande rättigheter över nationens resurser. Läckt information avslöjar att ett av villkoren är att Kina ska investera nästan 400 miljarder dollar i Irans olja, gas och petrokemiska industrier. I gengäld kommer Kina att få prioritet i budgivningen för alla nya projekt som Iran är inblandat i inom dessa sektorer. Kina kommer också att få en rabatt på 12 % och kommer att kunna senarelägga betalningar med upp till två år. Kina kommer också att kunna betala med den valuta de föredrar. Det uppskattas också att Kina totalt kommer att få rabatter på nästan 32 %.
Ännu ett hemligt inslag i affären har en militärisk dimension: Kina kommer att gruppera 5 000 medlemmar i sina säkerhetsstyrkor på Iransk mark. Dessa eftergifter saknar tidigare motstycke i den islamska republikens historia. Affären är en tydlig seger för Kina; de 300 miljarder dollarna kommer att investeras över 25 års tid, vilket är en liten mängd pengar för världens andra största ekonomi. Kina kommer också att få fullständig kontroll över Irans öar, tillgång till Irans olja till kraftigt rabatterade priser och öka sitt inflytande och sin närvaro i nästan varje sektor av den iranska industrin, inklusive telekommunikation, energi, hamnar, järnvägar och bankväsendet. Kina råkar händelsevis vara världens största oljeimportör.
Till och med några av Irans politiker och statligt ägda nyhetstidningar har börjat kritisera affären. En rubrik i den iranska tidningen Arman-e Melli, till exempel, kritiserade överraskande nog regeringen: "Iran är inte Kenya eller Sri Lanka (som ska koloniseras av Kina)."
USA:s statssekreterare Mike Pompeo varnade länderna i ett tal till diplomater och affärsledare vid FN:s ekonomiska kommission för Afrika i den etiopiska huvudstaden Addis Abeba i februari 2020 att de "borde akta sig för diktatoriska regimer med tomma löften. De utgör en grogrund för korruption och beroendeställning." En artikel i den iranska nyhetstidningen Hamdeli, av den iranska journalisten Shirzad Abdollahi, publicerades med titeln "Kommer Iran att bli en kinesisk koloni?" Han varnade statstjänstemän:
"Kinesernas och ryssarnas leenden är lika skadliga och destruktiva för Iran som Trumps rynkade panna. Amerikanerna uttrycker sina åsikter öppet, men kineserna och ryssarna ser till sina egna intressen med diplomatiska komplimanger som täckmantel. Kina, Ryssland, USA, Europa och alla länder ser till sina egna intressen i relation till Iran, och romantiska eller fientliga relationer med Iran är meningslösa."
Mahmoud Ahmadi Bighash, en kompromisslös iransk parlamentsledamot, utfärdade en varning på den statliga tv-kanalen om att "lämna över full kontroll av iranska öar till Kina" skulle vara en del av den föreslagna affären.
Till och med den före detta iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad påvisade faran med affären:
"Det går inte att ingå ett hemligt avtal med utländska parter utan att tänka på den iranska nationens vilja och mot landets intressen, och den iranska nationen kommer inte att erkänna det."
Ahmadinejad sa till de regerande mullorna:
"Äger ni landet, auktionerar ni ut landet utan folkets vetskap? Vi genomförde en revolution så att ingen fråga skulle döljas för nationen, och ingen skulle se sig själva som ägare av nationen."
De ilskna reaktionerna på affären ekar över hela Iran. En del iranier jämför affären med Kina med de förnedrande koloniala affärerna som slöts innan den islamiska revolutionen. År 1872, till exempel, gav Irans regent Nasir Al-Din Shah den brittiska bankmannen Baron Julius de Reuter betydande kontroll över persiska vägar, fabriker, utvinnande av resurser, telegrafer, kvarnar och andra offentliga anläggningsarbeten i utbyte mot en del av vinsten i 20 år. Reuterkoncessionen var så omfattande att till och med berömda imperialister som Lord Curzon karaktäriserade det som "det mest omfattande överlämnandet av resurser av ett land till en utländsk part."
De regerade mullorna säljer landet till Kina, precis som vissa afrikanska regeringar har gjort. Beijing verkar mer än villiga att göra affärer med diktatorer, strunta i människorättsöverträdelser och plundra deras nationer för att främja sina egna globala hegemoniska ambitioner.
Dr Majid Rafizadeh är affärsstrateg och rådgivare, Harvardutbildad, politisk vetenskapsman, styrelsemedlem i Harvard International Review och ordförande för International American Council on the Middle East. Han har författat flera böcker om islam och amerikansk utrikespolitik. Han kan kontaktas via Dr.Rafizadeh@Post.Harvard.Edu