 Det internationella samhället har länge ignorerat Libanons brott och människorättskränkningar mot palestinier. Det finns flera anledningar till att libaneserna inte vill ha palestinierna. En anledning är att palestinierna sedan 1970-talet har tagit in krig och förstörelse i Libanon och förvandlat flyktingläger till baser för terrorgrupper. På bilden: Palestinier i Ain el-Hilweh, Libanons största palestinska flyktingläger, protest den 31 januari 2020. (Foto av Mahmoud Zayyat/AFP via Getty Images) |
Problemet med den arabiska apartheiden och diskrimineringen kom nyligen upp till ytan igen efter att en libanesisk minister meddelat att hans land bestämt sig för att låta palestinier arbeta i fler sektorer som hittills enbart varit reserverade för libanesiska medborgare.
Meddelandet av Mostafa Byram, Libanons arbetsminister, kom som en överraskning för många palestinier som i fyra årtionden varit bannlysta från många yrken.
Palestinierna hoppas att beslutet skulle avsluta flera årtionden av diskriminering och marginalisering av ett arabland – Libanon.
En del libaneser uttryckte dock ett starkt motstånd till Bayrams beslut om att lätta på arbetsrestriktionerna som införts mot palestinierna. Dessa libaneser verkar rädda att palestinierna antingen kommer att ta deras jobb eller bli libanesiska medborgare.
Den 8 december publicerade Bayram, som har kopplingar till den Iran-backade terrorgruppen Hezbollah, en förordning som tillät palestinier att arbeta inom fackligt reglerade yrken.
Förordningen anger att palestinier som är födda på libanesiskt territorium och officiellt registrerade på inrikesministeriet får arbeta inom yrken som kräver fackmedlemskap, något de tidigare varit förbjudna att göra.
Dessa fackligt reglerade jobb inkluderar medicinska, juridiska och ingenjörsmässiga yrken, samt arbeten inom offentlig transport och turism.
Detta betyder dock inte att Libanon har bestämt sig för att helt avbryta diskriminerande åtgärder mot palestinier.
"Inte alla yrken kommer att vara öppna för palestinier under den nya förordningen, eftersom vissa kräver juridiska förändringar i fackföreningarnas reglementen för att icke-libanesiska arbetare ska släppas in i yrkeskåren", enligt L'Orient Today, som beskriver sig själv som en självständig plattform som syftar till att undersöka det libanesiska systemets brister.
"Historien av palestinska flyktingars interaktioner med restriktiv anställningspolitik i Libanon går tillbaka till perioden innan det libanesiska inbördeskriget", enligt en studie av palestinsk anställning i Libanon.
Studien noterade att departementet för arbete och sociala frågor som år 1964 föreslog att man skulle reglera utländska medborgares deltagande i den libanesiska arbetsmarknaden. Efter detta klassades palestinier som utländska medborgare som behövde arbetsvisum.
År 1982 begränsade de libanesiska myndigheterna ytterligare listan över yrken som var öppna för palestinierna. De förhindrades att jobba inom 70 kommersiella och administrative yrken.
Studien noterade också att restriktionerna mildrades något år 1995, med introduktionen av ett nytt tillägg i ministerdekretet. Detta gjorde undantag för utländska medborgare som var födda i Libanon, födda till libanesiska mammor eller gifta med libanesiska kvinnor.
Enligt UNRWA (United Nations Relief and Work Agency for Palestine Refugees):
"[Palestinska flyktingar i Libanon] är socialt marginaliserade, har mycket begränsade civila, sociala, politiska och ekonomiska rättigheter, inklusive begränsad åtkomst till Libanons regerings offentliga hälso-, utbildnings och sociala tjänster och står inför betydande restriktioner vad gäller deras rätt att arbeta och rätt att äga fastigheter."
UNRWA noterade dessutom att palestinska flyktingar fortfarande förbjuds utöva 39 yrken, främst på grund av ett förhandsvillkor som kräver att de ska vara libanesiska medborgare och erhålla ett arbetstillstånd. Bland yrkena finns sektorer som sjukvård, juridik, transport, ingenjörskonst och turism.
Den senaste förordningen av den libanesiska arbetsministern mottogs med blandade känslor.
Medan en del palestinier och libaneser välkomnade det som ett positivt steg mot att sätta punkt för diskrimineringen och apartheiden så sa andra att det var otillräckligt och att det saknades tydliga mekanismer för genomdrivande. Enligt den högt uppsatta PLO-tjänstemannen Ahmad Tamimi:
"Förordningen representerar en viktig vändpunkt i de palestinska flyktingarna i Libanons liv, eftersom den utgör ett slut på deras svårigheter och en viktig utveckling i förändringen av deras levnadsstandard mot ett drägligt och normalt liv."
Tamimi sa också att det libanesiska beslutet "hade en positiv effekt på palestiniernas hjärtan generellt och flyktingarna i Libanon i synnerhet."
Kritikerna är dock mindre entusiastiska över utsikterna att få ett slut på apartheidsystemet och diskrimineringen i Libanon.
"Precis som alla andra är jag kritisk och misstänksam mot detta beslut", skrev en social medieanvändare med namnet Islam-#GoldStrike.
"En av de allra första och stora bristerna är att det är ett beslut som fattats av ministern själv, så det är knutet till att han befinner sig i denna position, vilket betyder att det enkelt kan hävas av nästa minister."
Vissa libaneser verkar särskilt oroade över att palestinierna ska ta över jobben från libanesiska medborgare i ett land där arbetslösheten uppskattas till mer än 40 %.
Dessa libaneser verkar oroliga för att beslutet skulle bana väg för en permanent bosättning av palestinier i Libanon. Det finns flera anledningar till att libaneserna inte vill ha palestinierna.
En anledning är att palestinierna sedan 1970-talet har tagit in krig och förstörelse i Libanon och förvandlat flyktingläger till baser för terrorgrupper.
Libaneserna är rädda för att den fortsatta närvaron av palestinier i Libanon skulle få ekonomiska och demografiska konsekvenser i Libanon. De hävdar att Libanon står inför en akut ekonomisk kris och har inte råd att ta emot icke-libanesiska medborgare, inklusive palestinier, som redan lever under svåra förhållanden i flera flyktingläger.
Libaneserna är också rädda för tawteen ("återbosättning"). Vissa misstänker att det finns araber och andra internationella partier, som skulle vilja se Libanon bli ett hemland för palestinierna. Det är därför dessa libaneser ser palestinierna som "utlänningar".
Libaneserna menar, kort sagt, att palestinierna inte är välkomna att stanna i Libanon.
Cheferna för Libanons fackföreningar för läkare och farmaceuter som är emot minskade restriktioner mot palestinierna, uttryckte "chock" över ministerns beslut.
De påpekade att deras fackföreningars lagar anger att ingen läkare har rätt att utöva medicin på libanesiskt territorium såvida inte denne accepteras som medlem i fackföreningarna.
Det libanesiska partiet Kataeb, ett kristet politiskt parti, varnade för att beslutet att låta palestinier arbeta inom fler sektorer skulle få allvarliga följder för den politiska och ekonomiska situationen i Libanon.
"Att öppna dörren för flyktingar i Libanon och ge dem rätten art utöva ett tiotal yrken är ett angrepp mot libanesernas rättigheter, och ett stärkande av deras permanenta närvaro i Libanon medan libaneserna emigrerar ... Detta steg kommer att bidra till att sänka lönerna för de omnämnda yrkena i linje med utbud och efterfrågan. Det kommer också att kräva att institutionerna och arbetsgivarna registrerar [palestinska] anställda för social trygghet, vilket kommer att resultera i ohållbara bördor som kommer att leda till bankrutt."
Det libanesiska partiet varnade också för att beslutet har "dolda och uppsåtliga avsikter", såsom att permanent bosätta palestinier i Libanon.
Trots dessa tydliga palestinierfientliga åsikter hos araber finns det ändå en del libaneser som inte är rädda för att uttrycka sin skam för Libanons dåliga behandling av, och diskriminerande åtgärder mot, palestinierna.
"Det är dags att sätta punkt för denna historia av diskriminering och systematisk segregering", skrev den erfarna libanesiska journalisten Sawssan Abou-Zahr.
"Kvalificerade palestinier borde tillåtas utöva sina yrken, särskilt inom de områden där de behövs mest. Jag vågar säga att det är dags att ge palestinierna någon slags representation i kommunerna, åtminstone. Mycket få libaneser skulle dela mina åsikter. En del skulle kanske anklaga mig för landsförräderi; många skulle vägra överväga detta förslag, antingen av rasistiska skäl eller av rädsla för att flyktingarnas levnadsvillkor skulle få dem att bosätta sig permanent i landet."
Det är inte uppenbart i detta stadie om den Hezbollah-anslutna ministerns beslut faktiskt kommer att sätta punkt för Libanons långvariga apartheidpolitik och lagstiftning mot palestinier. Det som dock är tydligt är att det internationella samhället länge har ignorerat brotten och människorättskränkningarna av ett arabland mot palestinierna.
Journalister som täcker Mellanöstern har generellt sett ignorerat palestiniernas svåra situation i arabländerna, inklusive Libanon. För dem är Libanons åtgärder och politik mot palestinierna inget som är värt att ta upp.
Demoniseringen av Israel av så många journalister, tjänstemän och så kallade människorättsgrupper lämnar inte mycket tid till att ställa frågan om varför en palestinier i Libanon inte tillåts utöva medicin när en betydande del av sjukvårdspersonalen på israeliska sjukhus består av arabiska läkare och sjuksköterskor.
Tänk dig vilket tumult som skulle ha brutit ut vid FN:s institutioner eller på universitetscampus i USA eller Kanada om sådana åtgärder hade vidtagits av Israel. Men när ett arabland utsätter palestinier för djupt rotad diskriminering och kränker deras grundläggande mänskliga rättigheter är tystnaden öronbedövande
Khaled Abu Toameh är en prisbelönt journalist som är baserad i Jerusalem.