Sedan 1992 och konferensen om miljö och utveckling i Rio har västvärlden levt som förhäxade "den akuta klimatsituationen" som hela tiden upprepas men aldrig har inträffat. Sedan dess har Väst – och bara Väst – satt upp huvudmålet att reducera koldioxidutsläppen (och andra växthusgaser som är underförstådda i resten av artikeln).
Det är nu 2023, dags för en granskning:
1. Koldioxidutsläppen har inte slutat att öka och kommer att fortsätta öka.
Sedan 1992 har de globala koldioxidutsläppen fortsatt att öka. Med Kina, som i genomsnitt öppnar två nya koleldade kraftverk i veckan och Indien som verkar mer fast beslutet än någonsin att fortsätta sin utvecklingskurva, precis som hela den icke-västerländska världen, kommer de globala koldioxidutsläppen fortsätta att öka under den överskådliga framtiden. Det finns ännu inget tillgängligt, billigt alternativ till fossila bränslen.
Denna ökning av globala koldioxidutsläpp skulle vara oundviklig även om Väst fortsätter att minska utsläppen: Västerländska minskningar blir – och kommer fortsätta bli – mer än neutraliserade av ökningen i utsläpp i resten av världen.
2. Kommer målet med Parisavtalet – "att begränsa temperaturökningen till 1,5°C över preindustriella nivåer" – någonsin att nås?
Ska man uppnå Parisavtalets mål så krävs det drastiska minskningar i koldioxidutsläpp. Detta har inte skett. Vi är inte på rätt väg. Denna globala minskning kommer inte att inträffa. Därför kommer Parisavtalets mål inte att uppnås. Detta är nu en säkerhet, eller, som FN:s klimatpanel (IPCC) uttrycker det, en prognos med mycket hög tillförlitlighet.
3. Kommer EU:s mål för "avkarbonisering 2050" att nås?
Ännu mer extremt än Parisavtalet är EU:s mål om avkarbonisering. Som tidigare angett, även om EU upphörde att existera så skulle koldioxidutsläppen fortsätta att öka. Utifrån detta perspektiv är det bara rimligt att reducera de europeiska utsläppen om det är en del i ett effektivt globalt ramverk, inte ett nationellt eller regionalt sådant. "Att föregå med exempel" för regimer och länder runtom i världen som ofta hatar Väst gör bara att dessa länder kan växa sig starkare, medan de länder som föregår med exempel försvagar sig själva genom att förbinda sig till allvarliga ekonomiska nackdelar, medan i princip ingen effekt på klimatet uppnås. Tror vi verkligen att Kina, Ryssland och Indien kommer att låta Väst diktera deras ekonomiska villkor och koldioxidutsläpp? Under tiden som de växer skulle de otvivelaktigt vara glada att se västvärlden stappla.
Frans Timmermans, EU-kommissionens första viceordförande, förmodligen den mest nitiska extremisten som kommit till makten i Europa sedan 1945 – vars kabinettschef är den före detta ledaren för Greenpeaces anti-kärnvapenkampanj – multiplicerar åtgärder, initiativ och deklarationer som riktas mot att drastiskt reducera de europeiska koldioxidutsläppen – även på bekostnad av Europas ekonomiska förgörelse, på bekostnad av frihet och på bekostnad av Europas ökade beroende av Kinas sällsynta jordmineraler.
Klimatet känner varken Europa eller Asien. Inget som Europa och Väst uppnår inom detta område har minsta betydelse om reduceringen av utsläpp inte är global.
4. Skulle de ekonomiska konsekvenserna för även de mest pessimistiska IPCC-scenario för global uppvärmning spela någon roll?
Låt oss nu titta på den ekonomiska inverkan av koldioxidutsläppen.
Klimatexperten och fysikern Steven Koonin, före detta undersekreterare i forskning under Obamaadministrationen, noterar i sin senaste bok, Unsettled, att även om IPCC:s mest pessimistiska uppvärmningsscenario skulle bli sant så skulle den globala ekonomiska inverkan vara försumbar (Unsettled: Dallas, BenBella Books, 2021, kapitel 9, 'Apocalypses that ain't', sidan 179.)
I sin femte och senaste (fullständiga) rapport uppskattar IPCC att en uppvärmning med 3 grader – dubbelt så mycket som Parisavtalets mål – skulle minska den globala ekonomiska tillväxten med 3 %. Tre procent per år? Nej, 3 % vid år 2100. Denna siffra representerar en minskning i den globala ekonomiska tillväxten på 0,04 % per år, en siffra som knappt är statistiskt mätbar. Detta enligt IPCC:s pessimistiska scenario. I de mer optimistiska scenarierna kommer uppvärmningens ekonomiska inverkan vara i princip icke existerande. IPCC, AR5, Working Group II, kapitel 10 anger:
"För de flesta ekonomiska sektorer kommer klimatförändringarnas inverkan vara liten i relativitet med andra faktorers inverkan ... Förändringar i befolkning, ålder, inkomst, teknologi, relativa priser ... och många andra aspekter av socioekonomisk utveckling kommer ha en inverkan på utbud och efterfrågan av ekonomiska varor och tjänster som i stort är relaterade till klimatförändringarnas inverkan."
Med andra ord, enligt IPCC:s egna uppgifter hotas den ekonomiska tillväxten och välståndet i Europa och USA mer av extremistisk och förvirrad miljöpolitik än av den globala uppvärmningen. Som Jean-Pierre Schaeken Willemaers från Thomas More Institute, ordförande i Energy, Climate and Environment Cluster, noterade den 22 februari:
"EU och dess medlemsstater har fokuserat på klimatpolitik, mobiliserat enorma ekonomiska och mänskliga resurser, därigenom reducerat de resurser som är nödvändiga för utvecklingen av dess industri och försvagat energitillförselns säkerhet."
Läxan för allt detta är enkel: Framtida generationer kommer att döma oss hårt för att vi låter den extremistiska miljöaktivismen försvaga oss i Väst, medan ett fientligt Öst – Kina, Ryssland, Nordkorea och Iran – fortsätter att avancera sina industriella och militära förmågor. I stället för att försöka bekämpa koldioxidutsläppen skulle det vara bättre om vi investerade i att forska fram sätt att tillverka pålitliga energikällor som både är renare och billigare så att alla kommer vilja använda dem.
Globala utsläpp och den ansamlade mängden koldioxid i atmosfären kommer tyvärr inte minska inom den närmaste framtiden, men det är ingen anledning att låta västvärldens globala ställning minska i stället.
Drieu Godefridi är en jurist (Saint-Louis University of Louvain), filosof (Saint-Louis University of Louvain) och doctor i allmän rättslära (Paris IV-Sorbonne). Han är författare av boken The Green Reich.