USA:s president Donald J. Trumps föreslagna avtal med Saudiarabien om civil kärnkraft riskerar att bli ett av de farligaste strategiska misstagen i USA:s moderna Mellanösternpolitik. Även om förespråkarna framställer avtalet som ett fredligt energisamarbete som ska stärka relationerna med en viktig arabisk allierad kan de långsiktiga konsekvenserna bli förödande. Avtalet riskerar att undergräva flera decennier av amerikansk icke-spridningspolitik, utlösa en regional kapprustning, stärka USA:s motståndare och skapa säkerhetsrisker som framtida generationer kanske står maktlösa inför.
Kongressen och den amerikanska allmänheten bör säga nej till avtalet innan det skapar ett prejudikat som kan undergräva de globala insatserna för att förhindra spridningen av kärnvapen.
Den mest kontroversiella aspekten av det föreslagna avtalet är att det enligt uppgift tillåter Saudiarabien att utveckla en inhemsk kapacitet för anrikning av uran, med säkerhetskontroller som inte motsvarar de stränga krav som Washington tidigare har ställt. Låganrikat uran används visserligen som bränsle i civila kärnreaktorer, men samma teknik kan så småningom användas för att framställa höganrikat uran som lämpar sig för kärnvapen.
Faran är inte enbart teoretisk.
Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman klargjorde sina avsikter med all önskvärd tydlighet redan för flera år sedan. "Saudiarabien vill inte skaffa någon atombomb", sade han 2018. "Men om Iran utvecklar en atombomb kommer vi utan tvekan att följa efter så snart som möjligt."
Dessa ord borde ha satt punkt för alla diskussioner om att tillåta urananrikning på saudisk mark. De visar att Riyadh inte enbart betraktar civil kärnteknisk kapacitet som ett energiprojekt, utan även som en möjlig strategisk försäkring mot Iran.
Avtalets förespråkare hävdar att kungadömet fortfarande är en nära partner till USA och att avtalet innehåller tillräckliga säkerhetsgarantier. Historien lär oss dock något annat: regeringar byts ut, regimer faller, allianser splittras och dagens vän – även om landet är medlem i Abrahamavtalen – är kanske inte morgondagens allierade.
Saudiarabien har utsatts för upprepade terroristattacker utförda av al-Qaida och IS. Det är också Usama bin Ladins födelseland, och 15 av de 19 terrorister som genomförde attackerna den 11 september 2001 var saudiska medborgare. Även om den saudiska regeringen konsekvent har förnekat all inblandning i attackerna, tyder kungadömets historia på motsatsen.
Det ihållande hotet från islamistisk extremism kvarstår.
Mellan 2003 och 2006 bedrev al-Qaida ett dödligt uppror inne i kungadömet och angrep statliga institutioner, utländska medborgare och samhällsviktig infrastruktur. IS har tagit på sig ansvaret för attacker mot moskéer, säkerhetsstyrkor och civila i Saudiarabien.
Även om de saudiska myndigheterna i stort sett har lyckats undanröja dessa grupper, understryker deras existens en bestående realitet: extremistiska islamistiska organisationer fortsätter att betrakta kungadömet både som ett slagfält och som ett eftertraktat byte. Ingen kan förutse hur Saudiarabiens politiska landskap kommer att se ut om 20 eller 30 år. En framtida period av instabilitet, en tronföljdskris eller ett sammanbrott i regimen skulle kunna leda till att känsliga kärntekniska anläggningar, tekniker eller material hamnar i händerna på aktörer vars mål är fundamentalt fientliga mot USA och dess allierade.
Den största faran är därför inte kronprins Mohammed bin Salman eller den nuvarande saudiska ledningen. Den största faran är osäkerheten kring vem som kan komma att styra kungadömet flera decennier fram i tiden. Kärnteknik består långt längre än politiska regimer.
Ingen amerikansk president kan garantera att huset Saud kommer att styra för evigt. Politiska omvälvningar, intern instabilitet eller till och med ett våldsamt störtande av monarkin skulle en dag kunna leda till att anläggningar för urananrikning, kärnforskare, känslig teknik och material av vapenkvalitet hamnar i händerna på islamistiska terrorister.
När känslig kärnteknik väl har hamnat utanför statlig kontroll går den inte utan vidare att återta. Terroristorganisationer skulle kunna utnyttja kärnteknisk expertis eller kärnmaterial för egen del eller sälja det på den globala svarta marknaden till skurkstater eller icke-statliga aktörer. Ett sådant scenario skulle innebära en oåterkallelig mardröm för det internationella arbetet mot terrorism och spridning av kärnvapen.
Det föreslagna avtalet innebär också att man överger den "guldstandard" som har väglett USA:s civila kärnkraftssamarbeten i årtionden. Enligt kärnkraftsavtalet mellan USA och Förenade Arabemiraten från 2009 accepterade Abu Dhabi strikta villkor som förbjöd inhemsk urananrikning och upparbetning av använt kärnbränsle, samtidigt som landet gick med på omfattande internationell tillsyn. Dessa begränsningar minskade riskerna för kärnvapenspridning avsevärt.
Det saudiska avtalet uppges frångå många av dessa säkerhetsåtgärder. Enligt uppgift kräver det inte heller att Riyadh ansluter sig till Internationella atomenergiorganets tilläggsprotokoll, som ger inspektörer tillträde med kort varsel till icke-deklarerade anläggningar för att upptäcka hemlig kärnteknisk verksamhet.
Om Washington sänker sina egna krav för Saudiarabien kommer andra länder oundvikligen att kräva samma behandling.
Förenade Arabemiraten skulle sannolikt försöka omförhandla sitt eget avtal. Turkiet och Egypten skulle med största sannolikhet kräva liknande rättigheter. Ryssland och Kina skulle kunna hänvisa till det amerikanska prejudikatet för att motivera svagare säkerhetsåtgärder i sina egna kärnkraftssamarbeten i Mellanöstern och på andra håll.
I stället för att stärka det globala systemet för icke-spridning skulle USA försvaga det med egna händer.
Avtalet undergräver också Washingtons möjligheter att konfrontera Iran med anledning av landets kärntekniska ambitioner. I åratal har flera amerikanska regeringar i följd insisterat på att Iran aldrig får tillåtas anrika uran utan sträng internationell tillsyn, eftersom anrikning kan bana väg för kärnvapen. Om Saudiarabien beviljas samma kapacitet på mindre stränga villkor kommer Teheran omedelbart att anklaga Washington för att tillämpa dubbla måttstockar.
Iranska företrädare har mycket riktigt redan börjat föra fram just detta argument. Ali Zeinivand, talesperson för Irans inrikesministerium, förklarade nyligen att Iran skulle ha "större handlingsfrihet än någon annan" om en regional kapprustning inleddes. Samtidigt anklagade han USA för diskriminering genom att tillåta vissa länder att utveckla kärnteknisk kapacitet, medan andra förvägras samma rätt.
USA kan inte på ett trovärdigt sätt kräva att Iran avstår från kapacitet som det samtidigt är berett att ge Saudiarabien.
Avtalet riskerar också att utlösa en farlig regional kärnvapenkapprustning. Iran har vid upprepade tillfällen signalerat att landet skulle reagera på saudiska framsteg på kärnteknikområdet. Turkiet har redan varnat för att landet kan tvingas utveckla liknande kapacitet om Iran skaffar kärnvapen. Egypten skulle utan tvekan utsättas för påtryckningar att göra detsamma.
Den kanske mest oroande aspekten av avtalet är att det frikopplar det civila kärnkraftssamarbetet från bredare diplomatiska mål.
Trumpadministrationen betraktar bistånd till civil kärnkraft som ett påtryckningsmedel för att främja en normalisering av relationerna mellan Saudiarabien och Israel inom ramen för Abrahamavtalen.
Fred får dock aldrig köpas genom strategiska eftergifter som äventyrar den internationella säkerheten.
Fred med Israel är inte en belöning som delas ut av arabiska eller muslimska länder. Det är inte något som ska behöva köpas med amerikanska mutor i form av kärnteknik eller strategiska förmåner.
Fred ligger i Saudiarabiens eget intresse. Den bidrar till ökad stabilitet i regionen, stärker den ekonomiska utvecklingen, lockar utländska investeringar och förbättrar säkerheten för alla parter. Arabiska och muslimska stater bör sträva efter fred med Israel eftersom det gynnar deras egna befolkningar – inte för att Washington erbjuder dem farliga eftergifter.
När urananrikning väl har spridits i Mellanöstern blir den svår att begränsa. När regionala stormakter väl börjar konkurrera om kärnteknisk kapacitet finns det kanske ingen återvändo. USA bör inte bli arkitekten bakom nästa kärnvapenkapprustning i Mellanöstern.
Khaled Abu Toameh är en prisbelönt journalist baserad i Jerusalem.