Alla tecken tyder på att palestinierna planerar att trappa upp sina ansträngningar för att tvinga Israel att gå med på deras krav. Men eftersom palestinierna inte är enade arbetar de nu på två fronter för att uppnå sitt mål.
En part, ledd av Palestinska myndigheten (PM) tror att de med hjälp av det internationella samfundet kan tvinga Israel att helt dra sig tillbaka till de gränser som gällde före 1967, inklusive östra Jerusalem, samt acceptera att miljoner flyktingar och deras ättlingar får "rätten att återvända" till sina tidigare hem i Israel.
Den andra parten som representeras av Hamas, Islamiska jihad och flera andra terrorgrupper fortsätter att säga nej till varje kompromiss, och insisterar på att den enda lösningen ligger i eliminering av Israel. Till skillnad från den första parten tror denna att direkta eller indirekta förhandlingar med den "sionistiske fienden" är slöseri med tiden och att terrorism är det enda medlet för palestinierna att nå sitt mål.
De två palestinska parterna, PM och Hamas, har legat i krig med varandra sedan 2007 när Hamas tog full kontroll över Gazaremsan och tvingade Palestinska myndigheten att fly till Västbanken.
Men samtidigt som de två parterna slåss med varandra, så arbetar de också var för sig för att övermanna Israel.
19 juni tog en Hamas-knuten grupp på sig ansvaret för den skottattack som dödade Danny Gonen, en 25-årig man som var på besök på Västbanken.
Hamas, Islamiska jihad och andra palestinska grupper överträffade varandra i "lyckönskningar" över dödandet av den unge israelen som för övrigt inte var någon "bosättare" utan invånare i den israeliska staden Lod, nära Ben Gurion-flygplatsen.
I olika uttalanden förklarade dessa terrorgrupper att attacken kom efter de palestinska ansträngningarna för att "bevara motståndet" mot Israel på Västbanken. De sa att sådana attacker var "lagliga medel" för att uppnå palestinska rättigheter och ambitioner.
Dessa grupper har gjort det oundvikligen klart att deras verkliga syfte inte är att "befria" Västbanken, utan att radera Israel från kartan. Som en av dem sa: "Vi kommer att fortsätta stödja alla motståndsaktioner i Palestinas land till dess det är befriat från (Medel-) havet till (Jordan-) floden, och rensat från alla sionistiska inkräktare."
Timmar efter attacken på Västbanken upprepade en hög Hamasledare, Musa Abu Marzouk, att hans rörelse vill ersätta Israel med en islamisk stat: "Hamas vill ha en stat inte bara på Gazaremsan utan i hela Palestina, och vi lägger inte ner våra vapen utan kommer att fortsätta slåss för att befria vårt land."
Marzouks kommentar motbevisar de påståenden som görs i en del arabiska och västerländska medier om att Hamas är på väg mot pragmatism och måtta, och alltså nu för första gången skulle vara beredda att erkänna Israels rätt att existera. Många i Väst förstår inte Hamas verkliga position eftersom de inte följer vad Hamas säger på arabiska – till sitt eget folk. På arabiska gör Hamas ingen hemlighet av att de kräver Israels förstörelse. Till Hamas försvar ska sägas att deras uttalanden ofta upprepas på engelska och andra språk.
Medan Hamas och deras allierade arbetar för att förstöra Israel genom terrorism, verkar Palestinska myndigheten mer övertygad än någonsin om att trappa upp sin världsomspännande kampanj för att illegitimera och isolera Israel med hjälp av olika internationella parter, såsom den antiisraeliska BDS-rörelsen (Boycott, Divestment and Sanctions).
En del högt uppsatta palestinska tjänstemän gillar att beskriva kampanjen som ett "diplomatiskt krig" mot Israel. De menar att detta krig hittills visat sig vara mycket mer "effektivt" än raketer och självmordsbombare. "När vi avfyrar raketer mot Israel får vi ingen sympati", förklarade en tjänsteman. "men alla i det internationella samfundet stödjer nu våra diplomatiska ansträngningar. Det är därför vi tror att det som Hamas gör just nu är skadligt för de palestinska intressena."
Kort innan den israeliske mannen sköts till döds på Västbanken avslöjade den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat sin plan på att samla hela världen mot Israel så att landet ska tvingas kapitulera för Palestinska myndighetens krav, framförallt kravet på ett totalt tillbakadragande till de gränser som gällde fram till 1967.
Erekats plan kräver ett mycket nära samarbete med EU-länder och medlemmar i FNs Säkerhetsråd, för att öka pressen på Israel att gå med på de palestinska kraven. Det kräver också att man skaffar sig internationellt stöd för erkännandet av den palestinska staten och att bana väg för landets anslutning till olika internationella organisationer och konventioner.
I denna plan varnar Erekat för att godkänna någon av Säkerhetsrådets resolutioner som erkänner Israel som en judisk stat, eller erbjuda eftergifter för flyktingarnas "rätt att återvända". Han upprepar också Palestinska myndighetens avfärdande av tanken på markbyten mellan den framtida palestinska staten och Israel. Dessutom understryker Erekat sitt motstånd mot tankarna på en demilitariserad palestinsk stat eller på att ge upp någon del av Jerusalem.
Palestinska myndighetens nuvarande strategi är att förhandla med det internationella samfundet och inte med Israel, om att uppnå fred i Mellanöstern. PM vet att de inte kommer att få allt de begär av Israel. Det är därför palestinska ledare har valt att förhandla med Frankrike, Storbritannien, Sverige och USA. Palestinierna hoppas att dessa länder ska ge dem det Israel varken kan eller vill erbjuda vid förhandlingsbordet.
Även om Israel hade varit berett att ge upp hundra procent av vad de vann 1967, så är verkligheten sådan att det inte går. Sedan 1967 har såväl judar som araber skapat oåterkalleliga "landfakta", såsom byggandet av tiotusentals bostäder åt både araber och judar.
Ett fullständigt tillbakadragande skulle betyda att tiotusentals judar och araber förlorar sina hem både på Västbanken och i Jerusalem.
Palestinska myndighetens slutgiltiga mål är att, med hjälp av det internationella samfundet, tvinga Israel ned på knä. För PM handlar samtalen med det internationella samfundet och Europa om att straffa och försvaga Israel, inte om att uppnå fred med landet. PM vill se Israel förnedrat, isolerat och förvandlat till en skurkstat. Det vill se Israel dras inför den Internationella brottmålsdomstolen och uteslutet från så många internationella organisationer som möjligt.
När man pratar med högt uppsatta PM-tjänstemän får man en känsla av att deras verkliga mål är att se att Israel kapitulerat och besegrat. Deras strategi handlar inte längre så mycket om en tvåstatslösning, utan mera om att tillfoga Israel smärta och lidande. Det handlar mer om hämnd mot Israel än om att få leva i en grannstat.
På många sätt hjälper PMs "diplomatiska krig" även Hamas. Genom att ständigt anklaga Israel för "krigsbrott" och "krigsförbrytelser" hjälper PM Hamas att rättfärdiga terrorattackerna mot Israel. PMs antiisraeliska kampanj hjälper också till att skapa sympati och förståelse för Hamas terrorattacker.
Och Hamas terrorism hjälper också Palestinska myndighetens antiisraeliska kampanj i det internationella samfundet. Varje terrorattack ger PM en möjlighet att peka på hur "brådskande" det är att tvinga Israel att vika sig för palestinska krav – som ett sätt att "stävja de radikala".
Det är så Hamas och Palestinska myndigheten, trots att de förblir svurna fiender, kompletterar varandras roller mot Israel.
Och många i det internationella samfundet tycks faktiskt hjälpa de två palestinska lägren i deras ansträngningar att underminera och förstöra Israel.