Under turkiska valet 7 juni vann prokurdiska Folkets Demokratiska Parti (HDP) en stor seger genom att säkra 13 procent av rösterna. Detta gav 80 av turkiska parlamentets 550 platser – nota bene att alla partiets kandidater inte är kurder, en del är turkar eller tillhör andra etniska grupper. I ett normalt land hade detta välkomnats av de styrande som ett möjligt sätt att lösa ett gigantiskt nationellt problem på ett icke våldsamt sätt, till fromma för både turkar och kurder.
Dessvärre verkar så inte bli fallet i Turkiet. Den senaste incidenten, då Ferhat Encu, en kurdisk representant för HDP, blev hotad, förolämpad och misshandlad av turkiska soldater i den kurdiska byn Roboski (Uludere), i den kurdiska majoritetsprovinsen Sirnak, är ytterligare ett bevis på det. (Video av det hela här, här och här.)
I fyra månaders tid har turkiska armén blockerat platåerna i Roboski och förbjudit byborna att ta sig dit, berättade Ferhat Encu för Gatestone Institute.
Tunga militära förstärkningar har skickats till byn, som gränsar till Irakiska Kurdistans Regionalstyre, och detta har också skapat spänningar i byn, säger Encu.
2011 dödade turkiska flygvapnet 34 oskyldiga civila, inklusive 17 barn, i ett flyganfall mot Roboski. Ferhat Encu förlorade elva släktingar i massakern, bland dem hans bror Serhat Encu.
Mellan massakern 2011 och hans inval i parlamentet 2015, har Ferhat Encu gripits av polis sex gånger under olika förespeglingar, och sedemera släppt. 7 juni åkte Encu till sin hemstad Roboski för att observera vad som pågick och försöka lätta på spänningarna.
"Roboski är som ett öppet fängelse", sa han efteråt. "6 juli startade lokalbefolkningen en tvådagarsprotest för att få slut på blockaden av platåerna och få militären att sluta skicka förstärkningar till regionen. Men soldaterna öppnade eld mot byborna.
"7 juli blev vi stoppade av runt 20 soldater som kastade tårgasbomber mot vår bil. En reporter från tidningen Cumhuriyet, Mahmut Oral, klev ur bilen, presenterade sig och bad dem sluta kasta gasbomber, men de hotade honom.
Då klev jag ur bilen och berättade att jag är parlamentsledamot. Det var ungefär fem meter mellan mig och soldaterna. Precis då började några soldater skjuta vilt."
Möjligen sköt de upp i luften. De kan ha gjort detta för att skrämma Encu och journalisterna, inte med avsikt att döda dem. Och även om de hade gjort det skulle de aldrig ha ställts till svars. Det skjuts mycket i videon. Encu sa att han förklarade för soldaterna att de inte gjorde motstånd och bad dem sluta skjuta.
"Men de svarade: 'Du är inte vårt befäl. Du är befäl över terrorister, förrädare och marodörer. Och vi representerar statens ära.' Sen bad befälet mig sticka därifrån och gick fram till mig – jag försökte förhindra att han slog mig. Då började vissa av soldaterna skjuta igen, medan andra misshandlade mig."
Mahmut Oral, reporter på tidningen Cumhuriyet, som var närvarande vid konfrontationen, skrev:
"När vi klev ur bilen och sa att vi var journalister blev vi knuffade av soldaterna och hotade med vapen. När situationen tog en allvarlig vändning gick Encu ur bilen, men soldaterna tog honom i kragen och omringade honom. Soldaterna sa till Encu att 'vi är staten här. Vadå ledamot? Du är en terrorist och marodör.' ... De fortsatte förolämpa journalisterna, som försökte gå emellan Encu och soldaterna. ... De hotade med att ta sönder våra kameror och skjuta oss om vi inte satte oss i bilen igen."
Roboskimassakern 2011
28 december 2011 inledde turkiska F-16 stridsflygplan ett fem timmar långt luftangrepp på Roboski, under vilket 34 civila dödades. Bland dem 17 barn, en del så unga som 12 år. Offren transporterade billiga cigaretter, dieselolja och liknande varor in i Turkiet när angreppet ägde rum. Kropparna brändes och lemlästades bortom all igenkännlighet.
AKP-regeringen har inte lagt fram varken någon skriven eller muntlig ursäkt för massakern. I stället tackade dåvarande premiärminister Erdogan 30 december 2011 generalstaben för deras "känslighet i ämnet trots media".
En del offer frös ihjäl. Enligt en rapport från mänskliga rättighetsaktivister, läkare och advokater kom hjälp efter massakern först efter flera timmar och inte ens ambulanser tilläts komma in i området.
I maj 2012 sa premiärminister Erdogan att de som försökte sätta fokus på Roboskimassakern var "terroristorganisationen och dess utlöpare".
I juni 2012, då offrens familjer och representanter för icke-statliga organisationer samlades för att hålla en minnesstund för de döda, använde polisen vattenkanoner mot dem. Till att börja med var det åklagare från Diyarbakir som var ansvariga för utredningen kring dödsfallen i Roboski. Men plötsligt, i juni 2013, deklarerade de att de inte tänkte fortsätta utreda fallet på grund av "bristande domsrätt", och skickade fallet vidare till militära åklagare.
I januari 2013 lade de turkiska militäråklagarna ner utredningen kring flyganfallet i Roboski. I det 16 sidor långa beslutet stod att "Turkiets arméstab agerade i linje med det turkiska parlamentets beslut, i samråd med ministerrådet och med generalstabens godkännande". Beslutet slog också fast att Necdet Ozel, chef över turkiska militärens generalstab, gav ordern om anfallet från sitt hem.
Veli Encu, Ferhat Encus bror, sa att det kändes som om de 34 offren dog en gång till när militäråklagarnas beslut kom:
"Vi kämpade i två år för att ställa förövarna av massakern inför rätta, men de statliga företrädarna skickade inte ens beslutet till våra advokater. Vi fick höra om det på teve", sa han. "Ingen av de ansvariga för massakern har fått lämna sin post. Förövarna har belönats i stället för att bestraffas."
Han tillade att regeringen försöker hindra bybor från att ta sig in i området där massakern inträffade.
"Jag och fyra vänner tog med oss en författare till gränsen, eftersom hon ville skriva en bok om massakern. På vägen tillbaka blev vi stoppade av militären. De hade runt 30 hundar med sig. De höll kvar oss fast vi inte hade korsat gränsen. Och de gav oss böter på 2000 turkiska lira (cirka 7 000 SEK) för gränskränkning."
Släktingar, inklusive barn i 12-13-årsåldern, som försökt ta sig till platsen för att lägga ner blommor till minne av 500 dagar efter attacken, stoppades och bötfälldes eller ombads anmäla sig hos polisen för att de "brutit mot passlagen".
Zeki Tosun, som förlorade sin son i massakern, sa: "Vi gick dit för att lägga 34 klöver. Men de gav oss böter på 3000 turkiska lira för varje klöver. ... Det är som i en bur här. Varje steg vi tar följs [av den turkiska armén]. Vi sitter redan i häkte."
Offrens släktingar drogs därefter inför rätta, men frikändes i augusti 2014. Samtidigt har ingen åtalats för morden, däremot har en brottsutredning inletts mot flera överlevande – Davut Encu, Servet Encu och Haci Encu. De förhördes i januari 2012.
* * *
Attackerna mot den lilla byn fortsätter.
I juni 2015 sa Ferhat Encu till Bianet News Agency att soldater hade attackerat invånarna i Roboski i två dagar och att folk var rädda för att gå ut.
"Soldater bröt sig in i husen och slog kvinnor, grep fyra personer och förolämpade folk. En invånare skadades så fordonet han satt i råkade ut för en olycka. När soldaterna försvann, lugnade allting ner sig.
I morse klockan fem, utan förvarning, öppnade soldaterna eld och dödade fem mulor. Om det hade varit folk ute vid det tillfället hade de blivit dödade.
Jag kan inte förstå denna grymhet. Vad vill de ha av Roboski?"
Det är frågan. Vad vill turkiska armén – denna praktfulla Nato-medlem – ha av den här lilla kurdiska byn?
Svaret är att avhumaniseringen av kurderna i Turkiet är så intensiv och utbredd att de statliga myndigheterna inte tål någonting som har med kurdernas existens att göra. Inte bara en kurdisk valseger – även om detta val gällde turkiska parlamentet, inte Kurdistan – utan också kurder som kräver straff för förövarna av en massaker är outhärdligt för dem.
Kurder ska inte vara medlemmar i parlamentet, och definitivt inte parlamentsledamöter som kämpar för nationella rättigheter. De ska assimileras in i "turkiskheten" eller vara osynliga, och om möjligt, döda. Som det ökända gamla rasistiska turkiska ordstävet säger: "En bra kurd är en död kurd."
Erfarenheten har lärt oss att under 2000-talet finns det två sätt att hantera ett nationellt problem.
För det första har vi det rätta sättet – det moraliska, civiliserade och demokratiska sättet – som innebär att man behandlar människor under sitt styre med respekt. När en ursprungsbefolkning säger att de lider eller att de har klagomål eller krav på dig – då lyssnar du på dem, försöker förstå och komma underfund med dem. Du gör detta för att du betraktar er som jämlikar och du vet att detta ursprungsfolk har bott i sitt uråldriga land i århundraden. Faktum är att du inte behandlar dem som något annat än människor från första början. Och du utsätter dem inte för stora orättvisor.
Men även om du agerar så här, kan oenigheter uppstå. I det fallet, klargör du dina förväntningar och vill att den andra gruppen ska erkänna att du också har rätt till liv och frihet. Och som civiliserade parter kanske ni bestämmer er för att gå skilda vägar och bli goda grannar. Men om du vill hålla detta folk inom dina gränser, erkänner du åtminstone folkets nationella existens. Vilka politiska eller kulturella rättigheter du än har, så ger du det också till dem. Detta är det sätt på vilket politiska ledare med moraliska betänkligheter beter sig.
Men sen har vi det traditionellt turk-islamiska eller Mellanöstern-sättet att göra saker på: När ursprungsbefolkningar eller minoriteter ställer krav eller klagar i en sådan politisk kultur, krossar du dem omedelbart med din armé. Du mördar dem en masse, förnekar deras existens, torterar dem som det behagar sig, förolämpar dem dagligen och kallar dem "terrorister", "förrädare" och "marodörer". Och du begår alla dessa illdåd baserat på en enda sak: din militära makt. För det är den enda "värdering" du har.
Att kurderna tog sig in i parlamentet genom att få så många röster var en enorm seger, och borde vördas som en chans att nå demokratisk fred i regionen. Och kurderna har gjort klart många gånger att de önskar leva i fred. Före valet sa Selahattin Demirtas, en av två partiledare i HDP, att "oavsett om HDP tar sig in i parlamentet eller ej, så kommer vi att försvara freden".
Men om inträdet i parlamentet och krav på lagstiftning för att lösa den kurdiska frågan genom dialog och förhandling inte kan ge kurderna politiskt erkännande och nationella rättigheter – vad ska de då göra?
Är det inte hög tid att det internationella samfundet uppmärksammar kurdernas belägenhet och stöttar dem? USA hjälpte till att befria Kosovo. Väst borde nu sätta press på Turkiet att agera humant, moraliskt och ansvarsfullt gentemot kurderna och andra minoriteter. Vilket vi alla vet att Obamaadministrationen aldrig kommer att göra. Men det finns individer och organisationer utanför Turkiet. Det finns tusentals aktivister, akademiker och universitet som bara vänder bort blicken från kurdernas situation, som om misshandeln av dem är helt normal.
Om de är okunniga och ovetande om kurderna och andra minoriteter i regionen, måste vi utbilda dem, och hoppas att de när de får veta sanningen "agerar". Om de fortfarande inte bryr sig, är de hycklare. Det finns många sådana "aktivister". Deras universitet är fyllda med krossa-Israel-evenemang. Men frågar du dem, vet de inte ens vad som pågår i Kurdistan eller vad de turkiska härskarna gör mot kurderna. Dessa aktivister är antingen okunniga eller hycklare. Deras aktivism har ingenting med människor att göra; det handlar bara om att hata judar. När Turkiet fördömer Israel för att ha "begått massakrer", borde Israel läxa upp Turkiet över tiotusentals döda kurder och hur man fortsätter behandla detta folk.
Uzay Bulut, född och uppfostrad muslim, är turkisk journalist baserad i Ankara.