• När israeliska judar mördas, ofta på ett barbariskt sätt, skyller nästan alla europeiska och amerikanska medier på Israel och hittar ursäkter för mördarna.

  • Man har glömt att det "palestinska folket" och den "palestinska saken" är en mytisk berättelse som hittades på av KGB och Nassers underrättelsetjänst och propagandamaskin på 1960-talet.

  • Hamas har till och med ett folkmordsmål: Förgörelsen av Israel och alla judar. För många journalister är det ännu en detalj som inte är värd att nämna.

  • Den iranska regimen hävdar oavbrutet att dess främsta syfte är att eliminera Israel och de israeliska judarna. Den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei har just gett ut en bok, Palestina, där han i detalj berättar om sina planer för att förgöra Israel. För de flesta kommentatorer är boken utan betydelse. Den spelar ingen roll. Västvärldens ledare instämmer.

  • Det som står på spel när man berikar Iran och förser landet med kärnvapenkapacitet är mer än bara Israel och hennes judars öde: Det är också Amerikas öde – även om landet inte vill inse detta ännu – liksom Västvärldens värderingar.

  • I takt med att migranterna fortsätter välla in över gränserna till Italien och Ungern, och därifrån sprider sig i resten av Europa, blir kontinenten allt mer och oåterkalleligt muslimsk. Europa är förlorat till islam.

Under de senaste veckorna har Mellanösternsektionerna i de flesta europeiska och amerikanska tidningar och magasin haft många artiklar om Muhammad Allan, en hungerstrejkande som sitter fängslad i Israel. Uppenbarligen var det irrelevant att Muhammed Allan sitter i fängelse för att han tillhör Palestinska islamiska jihad. Att den israeliska underrättelsetjänsten vet att han förberedde terrorattacker verkade heller inte ha någon betydelse. Att Palestinska islamiska jihad är en terrororganisation som hängivet engagerar sig för Israels förgörelse var heller inte intressant.

Muhammad Allan beskrevs som ett offer. Om han hade dött under sin hungerstrejk hade Israel fått skulden. Nu dog han inte, men fick hjärnskador av sin självpåtagna svält, så Israel fick skulden i alla fall. När en medlem i en palestinsk jihadistorganisation, som har dödat judar och vill döda ännu fler judar, sätter sitt eget liv i fara, utmålar de flesta mainstream-medier i Europa och Amerika honom som en "motståndsman". Negativa kommentarer riktas oftast mot Israel.

När en palestinsk, arabisk terrorist dödas av en israelisk soldat skyller de flesta mainstream-medier i Europa och Amerika på den israeliska armén, även om personen som dödades hade mördat eller skadat israeliska judar.

För några veckor sedan, när ett palestinskt, arabiskt hus tändes på och ett spädbarn dog i lågorna, antogs förövarna vara israeliska judar. Trots att den israeliska regeringen omedelbart fördömde brottet, anklagades Israel i nästan alla reportage i europeiska och amerikanska medier.

När israeliska judar mördas, ofta på ett barbariskt sätt, skyller nästan alla europeiska och amerikanska medier på Israel och hittar ursäkter för mördarna.

Om de mördade judarna bodde på Västbanken, utmålas de automatiskt som människor som ockuperar någon annans land, och får skylla sig själva för vad som hände. Sådana anklagelser riktas även mot mördade unga barn, inklusive spädbarn.

Omedelbart efter massakern på familjen Fogel i Itamar 2011, rapporterade många tidningar att "fem bosättare" hade dödats. En del "propalestinska" webbsidor i Europa gick ännu längre; en skrev "Fem terrorist-sionister eliminerade".

Om de mördade judarna bott utanför Västbanken är det svårare att direkt förringa dem, men det hindrar inte dem som säger att den mördade hade goda skäl att dödas. En del journalister citerar "palestinska" organisationers pressmeddelanden som hävdar att blodsutgjutelsen kom som ett svar på "brott" begångna av den israeliska armén. Andra föreslog att mördarna drevs av "desperation", och räknar alltså förövarna som offer.

Efter massakern i en synagoga i Jerusalemstadsdelen Har Nof i november 2014, publicerade den franska dagstidningen Le Monde en artikel med rubriken "Sex dödade i Jerusalem". I artikeln räknades mördarna som sköts till döds av polisen in bland offren. CBC News i Kanada var ännu värre. Deras rubrik till artikeln om attacken löd: "Jerusalempolisen sköt ihjäl två efter förmodad attack mot synagoga".

Trots de massiva hemskheter som Islamiska staten begår i Irak och Syrien, trots att Assad använder kemiska vapen i Syrien, trots förekomsten av fasansfulla diktaturer så handlar de oproportionerliga anklagelserna mot Israel om en sak: Rasisters hat och demonisering av ett helt land och ett helt folk.

Demoniseringen fungerar för att den använder alla slags politiska stereotyper. Alla de falska och kollektiva anklagelser som genom århundraden använts för att demonisera judar i Europa, används på nytt. Israel beskrivs som en "imperialistisk", "kolonial" och "militaristisk" makt, och israeliska judar beskrivs som hänsynslösa agenter för denna makt. De "palestinska" mördarna som dödar israeliska judar, bland dem civila och småbarn, kallas "frihetskämpar" och heroiska medlemmar av ett "förtryckt folk".

Man har glömt att det "palestinska folket" och den "palestinska saken" är en mytisk berättelse som hittades på av KGB och Nassers underrättelsetjänst och propagandamaskin på 1960-talet.

Judar i Europa har länge anklagats för all upptänklig ondska; nu anklagas Israel och israeliska judar för ritualmord, omotiverade mord på oskyldiga. Judemördare i Europa glorifierades ofta och beskrevs som mördare av folk som var främlingar i landet de levde i. Brott som begicks av judar användes för att anklaga alla judar. När judar slaktades beskrevs det ofta som att de fick skylla sig själva.

Historiker som studerat antisemitism förklarar att i Europa var judehatet så vanligt att det oacceptabla blev acceptabelt.

Historien Leon Poliakov konstaterade att "utan de ständiga uppmaningarna till judehat i Europa, utan trivialiseringen av detta hat, hade försöket att utrota ett helt folk inte varit möjligt."[1]

Den nu döde forskaren Robert Wistrich sa att demoniseringen av Israel och israeliska judar leder till samma slags hat. Han menade att trivialiseringen av hatet accepteras ännu mer om det baseras på ett gammalt hat: "Det som hände kan hända igen."[2]

Tankar om utrotning sprider sig snabbt i Mellanöstern, de flesta bryr sig inte. Palestinska islamiska jihad är hängivna tanken på att förgöra Israel och israeliska judar. För många journalister är detta en detalj som inte är värd att nämna. Hamas har ett ännu värre folkmordsmål, nämligen förgörelsen av Israel och alla judar. "Domens timme ska inte komma förrän muslimerna bekämpar judarna och dödar dem, och judarna gömmer sig bakom träd och stenar men varje träd och sten kommer att säga 'Oh, muslimer, Allahs tjänare, det står en jude bakom mig, kom och döda honom'." För många journalister är även detta en detalj för oviktig att nämna.

Palestinska myndighetens officiella television uppmanar ständigt till Israels förstörelse. Där glorifieras judemördarna som föredömen, och de flesta kommentatorer vänder bort blicken. Den iranska regimen hävdar oavbrutet att dess främsta mål är att eliminera Israel och de israeliska judarna. Den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei har just gett ut en bok, Palestina, där han i detalj berättar om sina planer för att förgöra Israel. För de flesta kommentatorer är boken utan betydelse.

Västvärldens ledare instämmer. De finansierar Palestinska myndigheten (PM), och därför finansierar de också PM Television. De vet att en stor del av pengarna de skänker används för att betala och träna judemördare, men bevisligen bryr de sig inte.

De har just undertecknat ett avtal med den iranska regimen som ger Iran tillstånd att snart ha kärnvapen och få miljarder dollar att finansiera och beväpna terrorgrupper som är hängivna kampen för Israels totala förgörelse, liksom israeliska kristna, muslimer och judar. Men bevisligen bryr sig inte Västvärldens ledare om det heller.

I själva verket samtycker de till folkmord, men så länge man kan göra affärer med Iran, är detta uppenbarligen helt okej. Om folkmord inträffar står de redo att heja på från sidlinjen.

En del journalister och kolumnister ser vad som händer och slår larm. Men de är i minoritet, särskilt i Europa, där modet tycks ha försvunnit i samma takt som antalet judar.

En del politiska ledare har fortfarande moraliska värderingar och skriker ut sin indignation. Ingen av dem kommer från Europa. Nästa alla är amerikaner. De förstår att tystnad betyder samtycke och att det vid ett givet ögonblick i historien är absolut nödvändigt att ta ställning.

Det som står på spel när man berikar Iran och förser landet med kärnvapenkapacitet är mer än bara Israel och hennes judars öde: Det är också Amerikas öde, även om landet inte vill inse detta ännu. Och det är Västvärldens civilisations öde.

I takt med att migranterna fortsätter välla in över gränserna till Ungern, Italien och Grekland, och därifrån sprider sig till resten av Europa, blir kontinenten allt mer och oåterkalleligt muslimsk. Europa är förlorat till islam.

Sju decennier efter Auschwitz är barbariet på snabb frammarsch igen.

I september kanske den amerikanska kongressen ska rösta – eller försöka slingra sig ur röstningen – om att godkänna eller underkänna avtalet med Iran. President Barack Obama har svurit att driva igenom avtalet. Hans beslut kommer att få konsekvenser vi ännu inte kan överblicka. En sak är dock säker – de blir inte goda.

Irans högste ledare, ayatolla Khamenei (mitten) vid ett möte i maj 2014 med Irans militära stabschef och befälhavarna i Islamiska revolutionsgardet. (Bild: IRNA)

[1] Leon Poliakov, Harvest of Hate: The Nazi Program for the Destruction of the Jews of Europe, Schocken Books, 1979.

[2] Robert Wistrich, From Ambivalence to Betrayal: The Left, the Jews, and Israel, University of Nebraska Press, 2012.

Näraliggande ämnen:  Iran
Tidigare artiklar av
få det senaste via mejl: prenumerera från det fria gatestone institutes mejlinglista.

sv