Runt 45 000 armeniska och assyriska kristna (också kända som syrianer och kaldéer) som flytt från Syrien och Irak och har slagit sig ner i små anatoliska städer i Turkiet, tvingas dölja sin religiösa tillhörighet, skriver dagstidningen Hurriyet.
Sedan Islamiska staten invaderade irakiska och syriska städer har kristna och yazidier varit gruppens primära mål, och nu står man inför ännu ett möjligt folkmord utfört av muslimer.
Anonis Alis Salciyan, armenier som flytt Irak för Turkiet, berättade nyligen för tidningen Hurriyet att hennes trosfränder låtsas vara muslimer när de rör sig i offentligheten.
"Min man och jag flydde [Irak] med våra två barn för ett år sedan, tillsammans med cirka 20 andra familjer. Vi var under press i Irak", sa Salciyan. Hon tillade att hennes man, som drev en guldsmedsbutik i Irak, nu är arbetslös. "Vi har släktingar i Europa. Det är enbart tack vare deras stöd som vi klarar oss. Våra barn får inte gå i skolan här, de kan inte turkiska."
De kristnas situation i Turkiet blir än mer tragisk när man betänker att många av dessa flyktingars förfäder drevs ut ur Anatolien av de ottomanska myndigheterna och lokala muslimer för hundra år sedan, under det som kallas det armeniska folkmordet och det assyriska folkmordet 1915.
En annan familj, Linda och Vahan Markaryan, flydde också till Turkiet med sina två barn. Deras hem i Bagdad hade då plundrats av IS-jihadister.
"Min dotter Nusik som är sju år gammal slutade tala den dagen. Hon har inte sagt något sedan dess. Vi jobbar hårt för att hon ska få rätt behandling, men hon talar ändå inte", sa Linda Markaryan. Hon menade att det är mycket svårt för familjen att utöva sin religion: "Vi får hålla våra bönestunder hemma."
Islamiska jihadistarméer har invaderat Mellanöstern och Nordafrika ända sedan 600-talet. Den infödda icke-muslimska befolkningen har vid det här laget tveklöst glömt allt vad trygghet, säkerhet och religiös frihet innebär.
I alla de länder som nu har muslimsk majoritet finns skräckhistorier om våldsamt underkuvande, våldtäkter, slaveri och mord på den icke-muslimska befolkningen utförda av jihadister.
Kristna har funnits i Syrien sedan kristendomen uppstod. I dag, efter IS räder, flyr de för sina liv.
Muslimska invasioner av det bysantinska Syrien förekom redan under Muhammeds efterträdares tid – kaliferna Abu Bakr och Umar ibn Khattab på 600-talet. År 634 blev det då mestadels kristna Damaskus den första stora staden i det bysantinska riket som föll för Rashidunkalifatet.
Damaskus blev senare huvudstad i Ummayadkalifatet, det andra av de fyra största islamiska kalifaten, och arabiska blev officiellt språk i landet.
I Irak, varifrån många kristna flyktingar också kommer, har en islamiseringskampanj också genomförts.
Muslimska araber erövrade det som i dag kallas Irak från det persiska Sasanidstyret 636. De brände zoroastriska skrifter, avrättade präster, plundrade städer och tog slavar – precis som IS gör i dag.
När muslimska arméer tillfångatog icke-muslimska områden gavs judar och kristna ett val – konvertera, dö, eller lev som "dhimmis": En tredje klassens, knappt tolererad samhällsgrupp i sitt eget förlorade hemland, som tvingades betala en särskild skatt (jizya) i utbyte mot så kallat "beskydd".[1]
Nu, under 2000-talet, uppger kristna i Turkiet att de fortfarande lever i skräck.
Några exempel:
28 december 2012 misshandlades och knivhöggs den 85-åriga armeniska kvinnan Maritsa Kucuk till döds i sitt hem i Samatyakvarteren i Istanbul (ett område företrädesvis befolkat av armenier), där hon bodde ensam. Hennes son Zadig Kucuk, som hittade kroppen, har uppgett att hans mor hade ett kors inristat på bröstet då han fann henne.
En annan kvinna, 87-åriga T.A., attackerades också i sitt hem i Samatya i december 2012. Hon misshandlades och blev utsatt för kvävningsförsök, varpå hon förlorade ett öga.
"Medier, polis, politiker och myndigheter har inte brytt sig om det här", skrev Rober Koptas, dåvarande chefredaktör för den tvåspråkiga armeniska veckotidningen Agos. "De föredrar att tiga och låtsas som om de här attackerna aldrig har inträffat. De ökar otryggheten bland alla armenier som bor i Turkiet."
I januari 2013 blev den 40-årige armeniske läraren Ilker Sahin halshuggen i sitt hem i Istanbul.
2011 slog en turkisk taxichaufför till en armenisk kund. "Din accent är dålig", sa han till henne. "Du är en kafir [otrogen]."
I många rättrogna muslimers ögon verkar tolerans bara fungera åt ena hållet. Många muslimer har uppenbarligen fortfarande inte fått lära sig att behandla andra människor med respekt. Icke-muslimer över hela den "muslimska världen" mördas eller tvingas leva i skräck. Det är tydligt att många muslimer tycker att icke-muslimer är deras dhimmis, och att de har rätt att behandla dem hur hemskt de vill.
I Väst är muslimer jämställda medborgare med samma rättigheter som alla andra. Men vissa av dem kräver ofta fler "rättigheter" – privilegier från staten – som shariadomstolar med parallella rättssystem. Om de inte får sina krav tillgodosedda anklagar de folk för "islamofobi" eller "rasism".
I många länder med muslimsk majoritet, även Turkiet, är det vanligt att icke-muslimer förödmjukas, hotas eller till och med mördas – och de flesta muslimer, inklusive myndigheterna, verkar inte bry sig ett dugg.
"Relationen mellan islam och resten av världen kännetecknas av asymmetri", skrev författaren Jacob Thomas. Han fortsatte:
"Muslimer åtnjuter all slags frihet och privilegier i kuffars [otrognas] länder, men icke-muslimer har inte samma rättigheter och privilegier när de lever i Daru'l Islam ["islams hus", länder med muslimskt styre]. Västerländska politiker verkar inte märka denna avvikelse, och de flesta västerländska akademiker verkar obekymrade inför denna brist på quid pro quo i den muslimska världen. I vår globaliserade värld bör denna ordning inte tillåtas fortgå."
Tyvärr har hat mot kristna blivit norm i muslimska länder, och denna norm lär inte ändras i första taget. Det innebär att kristna i Mellanöstern kommer att fortsätta lida och till och med mördas, för att till slut utrotas totalt i området – om den civiliserade världen inte hjälper dem.
Som Linda Markaryan, den kristna flyktingen som flydde från IS i Irak och nu bor i Turkiet, sa:
"Vi har ingen framtid här. Allting i våra liv är osäkert. Vår enda önskan är att kunna ge våra barn en bättre framtid på ett ställe där de är trygga och säkra."
"Vi får bara tillfälliga jobb på till exempel byggarbetsplatser", sa hennes man Vahan Markaryan. "De andra arbetarna [turkiska medborgare] får runt 100 turkiska lira (315 kronor) om dagen i lön, vi får bara 25 lira om dagen för samma arbete. Vi har ingen möjlighet att hävda vår rätt."
Hurriyet rapporterade också att kristna flyktingar i Turkiet har ansökt till FN om förflyttning till USA, Kanada eller Österrike – de har bara uppehållstillstånd i Turkiet till 2023.
Alla Västländer borde prioritera kristna från muslimska länder när de ger folk flyktingstatus. Väst, med sin judisk-kristna kultur av kärlek och medkänsla, borde ha en moralisk skyldighet att först och främst hjälpa de kristna, den hårdast ansatta och mest välvilliga migrantgruppen.
Uzay Bulut, född och uppvuxen som muslim, är en turkisk journalist baserad i Ankara.
[1] För mer information om dhimmiskap, vänligen se "The Dhimmi: Jews and Christians Under Islam", av Bat Ye'or, Fairleigh Dickinson University Press, 1985.