Allt detta skedde under loppet av en vecka. En tysk domstol förbjöd komikern Jan Böhmermann att läsa upp "obscena" verser ur sin berömda dikt om den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan. En dansk teater ställde uppenbarligen in föreställningar av "Satansverserna" på grund av rädsla för "repressalier". Två franska musikfestivaler portförbjöd Eagles of Death Metal – det amerikanska bandet som spelade på Bataclanteatern i Paris när 89 människor mördades av IS-terrorister – på grund av "islamofobiska" uttalanden sångaren Jesse Hughes ska ha gjort. Hughes framkastade att muslimer borde granskas mer; "Det är okej att vara mer krävande mot muslimer nu för tiden". Han tillade senare:
"De vet att det finns en stor grupp vita ungdomar där ute som är både dumma och blinda. Rika, vita ungdomar som har vuxit upp med en liberal verklighetsbeskrivning ända sedan de gick på dagis, marinerade i högtravande föreställningar som egentligen bara är skitsnack."
Som journalisten och författaren Brendan O'Neill skrev: "Västerländska liberaler gör skitjobbet åt dem; de tystar folk som IS anser vara kättare, de fullbordar IS terror."
Några veckor tidigare gav Frankrikes största förlagshus Gallimard sin mest berömda redaktör Richard Millet sparken. Detta på grund av en essä, i vilken han skrev:
"Litteraturens förfall och de djupa förändringar Frankrike och Europa går igenom på grund av fortlöpande och omfattande utomeuropeisk invandring, med dess skrämmande element av militant salafism och den globala kapitalismens politiska korrekthet, äventyrar Europa och dess kulturella humanism, eller kristna humanism, i den multikulturella humanismens namn."
Kenneth Baker har just publicerat en ny bok, On the Burning of Books: How Flames Fail to Destroy the Written Word. Det är en genomgång av det som på engelska kallas "bibliocaust", bokbränning, från Kalif Omar till Hitler, som också innefattar fatwan mot Salman Rushdie. När nazisterna brände böcker i Berlin, förklarade de att ur dessa romaners aska skulle en "ny andas fågel Fenix" resa sig. Samma hat som kom från nazisterna kommer nu från islamisterna och deras politiskt korrekta allierade. Vi har inte ens en vag uppfattning om hur mycket av den västerländska kulturen vi har gett upp för islam.
Theo Van Goghs film "Underkastelse", på grund av vilken han blev mördad, försvann från många filmfestivaler. Charlie Hebdos satirteckningar av den islamiske profeten Muhammed döljs från offentligheten: Efter massakern var det mycket få medier som återpublicerade teckningarna. Raif Badawis blogginlägg, som kostade honom 1 000 piskrapp och tio års fängelse i Saudiarabien, har raderats av den saudiska regimen och skickas nu runt likt den förbjudna Samizdat-litteraturen i Sovjetunionen.
Den amerikanska tecknaren Molly Norris, som 2010 ritade Muhammed och utropade "Everyone Draw Muhammad Day", lever fortfarande gömd och har tvingats ändra sitt namn och hela sin livsföring.
Metropolitan Museum of Art i New York plockade ner Muhammedbilder från en utställning, medan Yale Press tog bort Muhammedbilder ur en bok om karikatyrerna. The Jewel of Medina, en roman om Muhammeds barnbrud Aisha, drogs också tillbaka.
I Holland ställdes en opera om Aisha i Rotterdam in efter att teaterns muslimska skådespelare bojkottat den, då det blev uppenbart att de annars skulle bli måltavlor för islamister. Tidningen NRC Handelsblad satte rubriken "Teheran vid Meuse", floden som flyter genom den holländska staden.
I England plockade Victoria and Albert Museum ner en Muhammedbild. "Brittiska museer och bibliotek har dussintals sådana här bilder, de flesta miniatyrer i flera sekel gamla manuskript, men de hålls borta från allmänhetens ögon", förklarade The Guardian. I Tyskland ställde Deutsche Opera in en föreställning av Mozarts Idomeneo i Berlin, eftersom den innehåller en scen med en halshuggen Muhammed.
Christopher Marlowes "Tamburlaine", som innehåller en passage om att Muhammed "inte är värdig att dyrkas", skrevs om då den skulle uppföras på Barbicanteatern i London, medan karnevalen i Köln ställde in Charlie Hebdos karnevalsvagn.
I den holländska staden Huizen togs två nakenbilder bort från en utställning efter kritik från muslimer. Den iranska konstnärinnan Sooreh Hera har bannlysts från flera holländska muséer, eftersom en del av hennes fotografier innehåller avbildningar av Muhammed och hans svärson Ali. Fortsätter det så här kanske National Gallery i London, Uffizi i Florens, Louvren i Paris eller Prado i Madrid plötsligt bestämmer sig för att censurera Michelangelo, Raffaello, Bosch och Balthus, för att de riskerar att göra muslimer "ledsna".
Den engelske dramatikern Richard Bean har tvingats censurera en bearbetning av Aristofanes komedi "Lysistrate", i vilken grekiska kvinnor inleder en "sexstrejk" för att hindra männen från att kriga (i Beans version är det muslimska oskulder som strejkar för att stoppa självmordsbombare). Flera spanska byar har slutat bränna Muhammedfigurer i åminnelse av landets återerövring på medeltiden.
Det finns en video filmad 2006, då dödshoten mot Charlie Hebdo började bli riktigt oroande. Journalister och tecknare sitter samlade runt ett bord och diskuterar omslaget på nästa tidning. De talar om islam. Jean Cabu, en av de tecknare som senare mördades av islamister, formulerar problemet så här: "Ingen i Sovjetunionen fick lov att göra satir om Brezjnev."
Ett annat framtida offer, Georges Wolinski, säger: "Kuba har massor med satirtecknare, men de gör inga karikatyrer av Castro. Så vi har tur. Ja, vi har tur, Frankrike är ett paradis."
Cabu och Wolinski hade rätt. Demokratier är, eller ska åtminstone vara, väktare av en ömtålig skatt: yttrandefriheten. Detta är den största skillnaden mellan Paris och Havanna, London och Riyadh, Berlin och Teheran, Rom och Beirut. Yttrandefriheten är det som ger oss det bästa av västerländsk kultur.
På grund av islamisternas kampanjande, och det faktum att det bara är "galningar" som fortfarande envisas med att utnyttja sin frihet, ska vi nu bara vara rädda? "Islamofobiska" tecknare, journalister och skribenter är de första européer sedan 1945 som dragit sig tillbaka från det offentliga livet för att skydda sina liv. För första gången i Europa sedan Hitler befallde att böcker skulle brännas på Bebelplatz i Berlin, ser vi nu hur filmer, konstverk, dikter, romaner, satirteckningar, artiklar och pjäser bokstavligt och bildligt kastas på bålet.
Den unge franske matematikern Jean Cavailles, i ett försök att förklara sin ödesdigra inblandning i den antinazistiska motståndsrörelsen, brukade säga: "Vi slåss för att vi hellre läser 'Paris Soir' än 'Völkischer Beobachter'." Bara av detta skäl förstår man att det är självutplånande att tjafsa om hur vackra satirteckningar, dikter och konstverk är. Vi har betalat ett högt pris i Väst för friheten att kunna göra det. Därför borde vi alla protestera när en tysk domstol förbjuder "kränkande" verser i en dikt, när ett franskt förlagshus sparkar en "islamofobisk" redaktör eller när en musikfestival portförbjuder ett politiskt inkorrekt band.
Eller är det redan för sent?
Giulio Meotti, kulturredaktör för Il Foglio, är italiensk journalist och författare.