• "Islam är en fransk religion och det franska språket är ett av islams språk." — Tariq Ramadan.

  • 1989 försvarade Paris stora moskés överhuvud Dalil Boubakeur Ayatollah Khomeinis förföljelse av Salman Rushdie. Förra året propagerade Boubakeur för att kyrkor ska göras om till moskéer.

  • I Storbritannien skipar muslimska mainstream-organisationer "islamisk rättvisa" genom över 85 shariadomstolar kopplade till moskéer.

  • Islamiska staten vill starta ett inbördeskrig i Frankrike: Genom att framtvinga repressiva åtgärder som slår blint, ska den muslimska befolkningen övertygas att stödja den revolutionära minoriteten. Det finns dock ett ännu värre tänkbart scenario: Att ingenting händer och vi fortsätter på den inslagna vägen.

  • Verkligt "moderata muslimer" tystas eller mördas.

Förra månaden publicerade Wall Street Journal en intervju med chefen för Frankrikes inrikes underrättelsetjänst, Patrick Calvar. "Konfrontationen är oundviklig", sa Calvar. Det finns uppskattningsvis 15 000 salafister bland Frankrikes sju miljoner muslimer "vars radikalfundamentalistiska tro dominerar i många av de företrädesvis muslimska utanförskapsområdena i utkanterna av städer som Paris, Nice och Lyon. Deras predikanter manar till inbördeskrig, där alla muslimers uppgift är att förinta förbrytarna längre ner på gatan."

Dessa salafister utmanar öppet den franska livsstilen, och gör ingen hemlighet av att de gärna vill störta den rådande ordningen i Europa med våldsamma medel, terrorattacker och fysiska hot. Men paradoxalt nog – om det islamistiska hotet mot Europa var begränsat till salafisterna, skulle det vara lättare att övervinna.

Det finns i själva verket ett annat hot, som är ännu farligare eftersom det är svårare att se. Magasinet Valeurs Actuelles har döpt det till "den tysta erövringen". Det är det "moderata" islams slingrande väg mot att framkalla underkastelse. "Dess ambition är tydlig: Att förändra det franska samhället. Sakta men säkert."

Hotet personifieras av huvudkaraktären i Michel Houellebecqs roman Underkastelse: Mohammed Ben Abbes, den "moderate" muslim som blir Frankrikes president och omvänder staten till islam. Och var påbörjar president Ben Abbes sin islamisering? Sorbonneuniversitetet. Detta händer redan: Qatar gav nyligen ett rejält tilltaget ekonomiskt bidrag till det berömda universitetet, till fromma för migranters utbildning.

I Frankrike har den tysta erövringen kommit i skepnad av Franska islamiska organisationers förbund (Union des Organisations Islamiques de France, UOIF), som i en rapport från Simon Wiesenthalcentret anklagas för "antisemitism, förespråkande och finansiering av terrorism och jihad..."

"Inte nog med att UOIF inte uppmuntrar integration av muslimer i Frankrike", slår rapporten fast, "organisationen är ett drivhus för de mest radikala islamistiska åsikter man kan tänka sig".

I Italien har vi just kunnat bevittna denna "moderata islams" strategi. Den största och mest inflytelserika islamiska organisationen, Islamiska samfund och organisationer i Italien (l'Unione delle comunità ed organizzazioni, UCOII), ställde sig bakom Milanos första muslimska kommunpolitiker, Sumaya Abdel Qader, en beslöjad kandidat för center-vänsterkoalitionen. Qaders make, Abdallah Kabakebbji, har öppet propagerat för staten Israels förgörelse: "Det är ett historiskt misstag, en bluff", skrev han på Facebook. Hans lösning på problemet? "Ctrl + Alt + Delete".

Qader vann valet i konkurrens med en äkta moderat muslim, den obeslöjade somaliska aktivisten Maryan Ismail. Jag träffade Ismail på ett pro-israeliskt möte i Milano. Efter att hon förlorat valet, bröt hon med Demokratiska partiet i ett öppet brev: "Det Demokratiska partiet har valt dialog med mörkermännen inom islam. Än en gång underlät man att lyssna på de moderna, pluralistiska och inkluderande rösterna inom islam."

Vi kan nämna två "stjärnor" inom fransk "moderat islam". Den första är Tariq Ramadan, dotterson till Hassan al-Banna, grundare av Muslimska brödraskapet, en organisation vars motto är: "Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan."

Ramadan gömmer sig inte i Raqqa eller skjuter franska medborgare. Genom att ansöka om franskt medborgarskap, vill han i stället bli en av dem. Han har kontor i Parisförorten Saint Denis; han har skrivit 30 böcker och har två miljoner följare på Facebook. Ramadan har akademiska titlar över hela världen, han är chef för Forskningscentret för islamisk lagstiftning och etik i Doha (Qatar) och ordförande för European Muslim Network. Han bedriver opinionsarbete för islam tillsammans med den italienske före detta premiärministern Massimo D'Alema. Ramadan förklarade nyligen sin vision för Europa och Frankrike: "Islam är en fransk religion och det franska språket är ett av islams språk."

Ramadans projekt är inte den efterlängtade europeiseringen av islam, utan den bävande, skrämmande islamiseringen av Europa. Han motsätter sig att muslimer integreras i den franska kulturen och samhället. Några dagar före valet i Milano, dök Ramadan upp i Italien för att visa sitt stöd för Sumaya Abdel Qader.

Den andra franska "stjärnan" är Dalil Boubakeur, överhuvud för Paris stora moské. 1989 försvarade Boubakeur Ayatollah Khomeinis förföljelse av Salman Rushdie. 2002 vittnade han för åklagarsidan mot författaren Michel Houellebecq. 2006 stämde han Charlie Hebdo i domstol, efter att tidningen återpublicerat de danska Muhammedteckningarna. Förra året propagerade Boubakeur för att kyrkor ska göras om till moskéer, då han ville "dubblera" antalet moskéer i Frankrike.

Dalil Boubakeur, överhuvud för Paris stora moské, propagerade förra året för att kyrkor ska göras om till moskéer, då han ville "dubblera" antalet moskéer i Frankrike. (Bildkälla: TV5 Monde)

I Storbritannien skipar muslimska mainstream-organisationer "islamisk rättvisa" genom över 85 shariadomstolar kopplade till moskéer. Skilsmässor, polygami, otrohet och hustrumisshandel är bara några av de ärendetyper som blir föremål för dessa domstolars rättstolkningar. I Tyskland kritiserade vicekansler Sigmar Gabriel Saudiarabien för att man finansierar islamisk extremism i Europa. Det är samma kungadöme som förra året erbjöd sig att bygga 200 nya moskéer i Tyskland.

Qatar, med tevekanalen Al Jazeera television som megafon, är också mycket aktivt i sin sponsring av Muslimska brödraskapets islamiska radikalism över hela Europa. Det qatariska kungahuset, till exempel, donerade 2015 elva miljoner pund (cirka 120 miljoner kronor) till St. Anthony's College i Oxford, där Tariq Ramadan undervisar. Qatar aviserade också att man var villig att investera 65 miljoner dollar (547 miljoner kronor) i franska förorter, hemvist för den stora majoriteten av Frankrikes sju miljoner muslimer.

Flera scenarier är möjliga i dagens Europa, inklusive de värsta tänkbara. Bland dem finns inbördeskrig, vilket många nu börjat tala om, däribland Patrick Calvar, chef för Frankrikes inrikes underrättelsetjänst.

Detta är vad Islamiska staten vill: Genom att framtvinga repressiva åtgärder som slår blint, ska den muslimska befolkningen övertygas att stödja den revolutionära minoriteten. Det finns dock ett ännu värre tänkbart scenario: Att ingenting händer och vi fortsätter på den inslagna vägen.

Ändamålet helgar medlen. Islamiska staten har samma mål som de flesta anhängare av så kallad "moderat islam": Herravälde under sharia. Många påstått "moderata muslimer", även om de inte själva begår våldshandlingar, stödjer dem i tysthet. De stödjer dem genom att inte ta avstånd från dem. Om de tar avstånd, gör de det oftast i kryptiska ordalag, som att de är "emot terrorism", eller att det som oroar dem när muslimer begår våldshandlingar är att det möjligen kan slå tillbaka på dem.

Men våldsam jihad är inte det enda sättet att förvandla Europa, och kanske är det till och med kontraproduktivt: Det kan få de nationer som attackeras att vakna. Mjuka och mer diskreta åtgärder, som sociala påtryckningar och propaganda, är ännu farligare, och möjligen också mer effektiva: De är svårare att se, till exempel Västs acceptans inför dubbla lag- och rättssystem; shariabanksystem (om det hade funnits ett "nazibanksystem", inom vilket alla transaktioner hjälpte till att stärka Tredje riket, vad hade det fått för effekt på Andra världskriget?), och utbredningen av moskéer och extremistiska islamiska webbsajter i Väst. Även om det finns många äkta "moderata muslimer", så finns det också många som inte är det.

För konservativa muslimer är det dock så att den muslim som inte accepterar vartenda ett av Allahs ord – hela Koranen – är inte en sann muslim, och därmed att betrakta "avfälling", för vilket straffet är döden. Enligt den framträdande sunnitiske teologen Yusuf al-Qaradawi, numera boende i Qatar: "Om de [muslimerna] gjort sig av med straffet för apostasi [avfall från tron], skulle islam inte existera i dag."

Detta är anledningen till att den framlidna författarinnan Oriana Fallaci en gång sa till tidningen The New Yorker: "Jag accepterar inte det så kallade moderata islams lögnaktighet." Detta är anledningen till att äkta "moderata muslimer" tystas och mördas.

Man kan sammanfatta den rådande islamiska mainstream-mentaliteten så här: "Kära européer, fortsätt fundera på kortare arbetsvecka, tidig pension, abort när andan faller på och otrohet på eftermiddagarna. Med era lagar kommer vi att besegra er. Med våra lagar kommer vi att omvända er."

Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är italiensk journalist och författare.

Tidigare artiklar av
få det senaste via mejl: prenumerera från det fria gatestone institutes mejlinglista.

sv