• På grund av sin islamkritik lever Hamed Abdel-Samad under polisbeskydd i Tyskland. Precis som Salman Rushdie har han en fatwa på sig. Till fatwan kan också läggas förolämpningen att ha blivit censurerad av ett oberoende förlagshus. Detta är samma sak som man gjorde i Sovjetunionen för att tysta författare: förstörde deras böcker.

  • I en tid när dussintals författare, journalister och akademiker är utsatta för islamistiska hot, är det fullständigt oförlåtligt att västerländska publicister inte bara går med på att vika ner sig, utan ofta kapitulerar redan på förhand.

  • En domstol i Paris dömde Renaud Camus för "islamofobi" (böter på 4 000 euro) för ett tal han höll 2010, där han resonerade kring utbytet av den franska befolkningen med hjälp av multikulturalismens trojanska häst. En annan författare, Richard Millet, fick i mars förra året sparken från förlaget Gallimard på grund av sina åsikter om multikulturalism.

  • Inte nog med att Rushdies förläggare kapitulerade; även andra förläggare slängde lojaliteten överbord och återgick till att göra affärer med Teheran. Oxford University Press deltog i Teherans bokmässa, liksom två amerikanska förlagshus, McGraw-Hill och John Wiley. Dessa publicister valde att besvara mordisk censur med att falla till föga.

  • Det påminner om hur det var när nazisterna brände böcker – västerländska publicister teg inte bara, man bjöd till och med in en tysk delegation till Paris och New York.

När Salman Rushdies Satansverserna publicerades 1989 utsattes Viking Penguin, det brittisk-amerikanska förlaget som gav ut boken, för trakasserier från islamister dagligen. Som Daniel Pipes skrev, liknade förlagets Londonkontor "en militärförläggning", med polisbeskydd, metalldetektorer och särskilda eskorter för besökare. På Vikings New York-kontor sniffade bombhundar igenom alla paket, och platsen betecknades som ett "känsligt område". Många bokaffärer attackerades och en del vägrade till och med att sälja boken. Viking la 3 miljoner dollar (över 25 miljoner kronor) på säkerhetsåtgärder 1989, detta fatala år för västerländsk yttrandefrihet.

Icke desto mindre vek Viking aldrig ner sig. Det var ett mirakel att boken till slut gavs ut. Andra publicister vacklade dock. Sedan dess har situationen bara blivit värre. De flesta västerländska publicister vacklar i dag. Detta understryks inte minst av Hamed Abdel-Samad-affären.

Muslimska brödraskapet gav Abdel-Samad allt en egyptisk pojke kan önska sig: andlighet, kamratskap, sällskap, ett syfte. Hamed Samad anslöt sig till Brödraskapet i Giza. Hans far hade undervisat honom i Koranen; Brödraskapet förklarade hur han skulle omsätta dessa läror i praktiken.

Abdel-Samad tog avstånd från dem efter en dag i öknen. Bröderna gav alla nya rekryter en apelsin, efter att de hade vandrat i solen i timtal. De fick order om att skala den. Sedan blev de ombedda att begrava frukten i sanden och äta skalet. Nästa dag lämnade Abdel-Samad gruppen. Detta var den slags förnedring som krävs för att göra en människa till terrorist.

I dag är Abdel-Samad 46 år och bor i München. Han är gift med en dansk kvinna och arbetar för Institutet för judisk historia och kultur vid Münchens universitet. Hans första bok orsakade tumult i hans hemby i Egypten. En del muslimer ville bränna den.

Abdel-Samads senaste bok, Der Islamische Faschismus: Eine Analyse ("Den islamiska fascimen: en analys"), brändes nyligen på bokbål – inte i Kairo av islamister, utan i Frankrike av en grupp självrättfärdiga fransmän.

Boken är en bestseller i Tyskland, där den publicerats av det välkända förlaget Droemer Knaur. En engelsk översättning har publicerats i USA av Prometheus Books, med titeln Islamic Fascism. För två år sedan förvärvade det franska förlaget Piranha rättigheterna för att översätta boken till franska. Man la till och med ut ett publiceringsdatum på Amazon: 16 september. Men i sista stund stoppade förläggaren utgivningen. Förlagschefen Jean-Marc Loubet meddelade Abdel-Samads agent att publicering av boken nu är otänkbar i Frankrike, inte bara av säkerhetsskäl, utan också för att detta skulle stärka "de högerextrema".

På grund av sin islamkritik lever Hamed Abdel-Samad under polisbeskydd i Tyskland. Precis som Salman Rushdie har han en fatwa på sig. Till fatwan kan också läggas förolämpningen att ha blivit censurerad av ett oberoende förlagshus. Detta är samma sak som man gjorde i Sovjetunionen för att tysta författare: förstörde deras böcker.

Abdel-Samads fall är inte unikt. I en tid när dussintals författare, journalister och akademiker är utsatta för islamistiska hot, är det fullständigt oförlåtligt att västerländska publicister inte bara går med på att vika ner sig, utan ofta kapitulerar redan på förhand.

Hamed Abdel-Samad lever under polisbeskydd i Tyskland, efter att ha uttalat kritik mot islam. Precis som Salman Rushdie har han en fatwa på sig. Till fatwan kan också läggas förolämpningen att ha blivit censurerad av ett oberoende förlagshus.

Efter att han skrivit en artikel med rubriken "Vi vägrar byta civilisation" för den ansedda dagstidningen Le Monde, fick den välkände författaren Renaud Camus sparken av sin förläggare Fayard.

Innan han plötsligt blev "impopulär" i Paris kulturetablissemang, var Renaud Camus en het kandidat till en stol bland "de odödliga" i Franska akademien, och god vän med Louis Aragon, berömd kommunistisk poet och grundare av surrealismen. Roland Barthes, forskningsinstitutionen Collège de Frances stora stjärna, skrev förordet till Renaud Camus mest berömda bok, Tricks, en klassisk kultbok om gaykulturen.

Men sedan dömde en domstol i Paris Camus för "islamofobi" (böter på 4 000 euro, drygt 40 000 kronor) för ett tal han höll 2010, där han resonerade kring "det stora utbytet", utbytet av den franska befolkningen med hjälp av multikulturalismens trojanska häst. Och då blev Camus persona non grata i Frankrike.

Manuset till Medinas juvel, en bok av den amerikanska författarinnan Sherry Jones om Muhammeds tredje hustru Aishas liv, köptes av det mäktiga förlagshuset Random House – med publiceringen stoppades, trots att man redan betalat ut arvode och dragit igång en omfattande reklamkampanj. Sherry Jones nya förlag Gibson Square utsattes för brandbombsattentat av islamister i London.

Sedan har vi Yale University Press, som publicerade en bok av Jytte Klausen, The Cartoons That Shook the World ("Teckningarna som skakade världen"), om historien kring de kontroversiella "Muhammedteckningarna" som publicerades i den danska tidningen Jyllands-Posten 2005, och den kris som följde. Men Yale University Press valde att publicera boken utan att återge teckningarna, och utan några av de andra bilder av islams profet Muhammed som var tänkta att ingå.

"Yale University Press kapitulation inför hot som inte ens uttalats ännu är det senaste och kanske värsta exemplet på den undfallenhet inför religiös extremism – särskilt muslimsk religiös extremism – som sprider sig i vår kultur", kommenterade framlidne Christopher Hitchens. Möjligen hade det hela något att göra med att Yale hoppades få en liknande donation som den 20-miljonerdollarsgåva (cirka 170 miljoner kronor) den saudiarabiske prinsen Al-Wwaleed bin Talal just gett till Georgetown University och Harvard.

I Tyskland fann sig den populära författarinnan Gabriele Brinkmann också plötsligt utan förläggare. Enligt hennes gamla förläggare Droste kunde hennes bok Wem Ehre Gebührt ("Vem förtjänar ära") uppfattas som "kränkande mot muslimer" och utsätta förläggaren för en hotbild. Brinkmann ombads censurera vissa delar; hon vägrade och fick sparken av förlaget.

Samma feghet och defaitism präglar nu hela bokbranschen. Förra året valde Italiens mest prestigefyllda bokmässa, i Turin, att bjuda in (vilket man sedan tog tillbaka) Saudiarabien som hedersgäst, trots att många författare och bloggare sitter fängslade i det islamiska kungadömet. Bloggaren Raif Badawi dömdes till 1 000 piskrapp och 10 års fängelse, samt 2,3 miljoner kronor i böter.

Många västerländska förläggare "undviker nu verk av israeliska författare", enligt Time, trots förläggarnas egna politiska sympatier.

Det var efter publiceringen av Salman Rushdies Satansverserna som många västerländska förläggare började böja sig för hot. Christian Bourgois, ett franskt förlagshus, vägrade publicera Satansverserna efter att man köpt rättigheterna, liksom den tyska förläggaren Kiepenheuer, som enligt uppgift sa att han ångrade att han hade köpt rättigheterna, och valde att sälja dem till ett konsortium om 50 förlag från Tyskland, Österrike och Schweiz, samlade under namnet "UN-Charta Artikel 19."

Inte nog med att Rushdies förläggare kapitulerade; även andra förläggare slängde lojaliteten överbord och återgick till att göra affärer med Teheran. Oxford University Press deltog i Teherans bokmässa, liksom två amerikanska förlagshus, McGraw-Hill och John Wiley, trots att Rushdies förläggare Viking Penguin vädjade till dem att bojkotta. Dessa publicister valde att besvara mordisk censur med att falla till föga, villiga att offra yttrandefriheten på kommersens altare som vanligt: Att sälja böcker var viktigare än att visa solidaritet med hotade kolleger.

Det påminner om hur det var när nazisterna brände böcker – västerländska publicister teg inte bara, man bjöd till och med in en tysk delegation till Paris och New York. Är det helt otänkbart att detsamma skulle kunna inträffa i dag?

Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är italiensk journalist och författare.

Näraliggande ämnen:  Hot mot yttrandefriheten
Tidigare artiklar av
få det senaste via mejl: prenumerera från det fria gatestone institutes mejlinglista.

sv