Palestinierna har en gammal ovana att lösa interna konflikter genom att avleda sina problem och sitt våld och istället rikta det mot Israel. Detta mönster är tydligt för de som har övervakat utvecklingarna på den palestinska arenan under de senaste årtiondena. Att underminera, isolera, delegitimera och förstöra Israel är en väsentlig del av den palestinska strategin.
De som inte känner till palestinsk kultur och taktik lika väl har däremot svårt att förstå det palestinska tankesättet. Tjänstemän i Washington, London, Paris och andra västerländska huvudstäder möter sällan den vanliga palestiniern, "mannen på gatan", som representerar Palestiniernas sanna röst.
Istället möter dessa tjänstemän palestinska politiker och akademiker från Ramallah – "experterna" som i verkligheten är skickliga bedragare. Sådana palestinier förstår det västerländska tankesättet mycket väl och använder detta för att lura västerländska tjänstemän vart de vill.
Den västerländska reaktionen till hungerstrejken som förklarats den 17e april av palestinska fångar i israeliska fängelser är ett sådant exempel. Initiativet till strejken togs av Marwan Barghouti, en seniortjänsteman inom Fatah som avtjänar fem livstidsstraff för sin roll i terrorattacker mot israeler. Barghouti har än så länge suttit i fängelse i 15 år.
Anmärkningsvärt nog är detta Barghoutis första hungerstrejk trots att han suttit i fängelse länge, och trots de dåliga förhållandena för fångar som tydligen fått honom att agera. Eller kan det finnas någon annan orsak bakom Barghoutis plötsliga akuta obehag?
Faktum är att hungerstrejken är helt orelaterad till förhållandena i israeliska fängelser. Istället har Barghoutis hungerstrejk en direkt koppling till en maktkamp som länge rasat inom hans Fatah-faktion. Hungerstrejken är riktad mot den Palestinska Myndighetens (PA) president Mahmoud Abbas (som också är ordförande i Fatah) snarare än som en strategisk handling mot Israel.
I förra november blev Barghouti den största vinnaren i Fatahs interna val. Hans status som fånge och inblandning i terrorism fortsätter att vara en huvudorsak till hans popularitet bland palestinierna. Barghoutis valseger betydde att han nu var nummer två efter Abbas, och många förväntade sig att PA-presidenten skulle tilldela honom tjänsten som hans viceordförande.
I förra februari gav dock Fatahs centralråd, ett organ som domineras av Abbasanhängare, en medveten känga till Barghouti när de ignorerade hans jordskredsseger och utpekade någon annan (Mahmoud Aloul) som viceordförande för Fatah. Detta gjorde Barghoutis anhängare rasande, och de anklagade snabbt Abbas och hans anhängare för att ha åsidosatt den fängslade Fatahledaren och för att ha försökt "begrava" honom.
Barghoutis fru, Fadwa, gick till och med så långt att hon anklagade Abbas för att ha "gett efter" för hot från Israel. Israeliska tjänstemän har riktat skarp kritik mot resultatet av Fatahs interna val som vanns av Barghouti, och kallat det för en röst på terrorism. Fadwa Barghouti sade att hennes make vann första plats i valet, "vilket betyder att han är nummer två i Fatah. Man kan inte ignorera Marwan Barghoutis position".
Barghoutis frus anklagelser mot Abbas är inte de första. Hon har tidigare anklagat Abbas och PAs ledning för att ha tystat ned nyheter om hennes make. I ett brev till Abbas uttryckte hon "beklagan och smärta" över att Abbas inte hjälpte henne i kampanjen för att få hennes man frisläppt. Hon har också klagat på att ledningen i varken Fatah eller PA bidrog med pengar för att stötta kampanjen.
Det är ingen hemlighet att Abbas avskyr konkurrens. Han har fört krig mot alla som vågat utmana hans styre, särskilt inom hans egen Fatah-faktion. Mohammed Dahlan, till exempel, en före detta PA-säkerhetskommendant från Gazaremsan och den enligt många största fienden till PA-presidenten stöttes bort av Fatah enligt order från Abbas. Dahlan, en Fatah-parlamentariker, fråntogs sin parlamentariska immunitet av Abbas. Dahlan bor för närvarande i Förenade Arabemiraten men är efterlyst av Abbas för "korruption" och "mord".
Barghouti, å andra sidan, utgör ett direkt problem för Abbas. Palestiniern på gatan tolererar inte ärekränkning, i alla fall inte i offentligheten, av någon palestinier som sitter i israeliskt fängelse. Abbas ser att Barghouti enkelt skulle kunna vinna presidentvalet. Barghouti på fri fot skulle vara en mardröm för Abbas.
Ingen kärlek är förlorad mellan Abbas och Barghouti som är förlovade i en maktkamp bakom kulisserna. Barghouti vill efterträda Abbas, medan Abbas arbetar hårt för att marginalisera honom. Palestinska källor säger att Abbas inte är glad över Barghoutis hungerstrejk. Han anser att Barghouti försöker stjäla rampljuset från honom – särskilt på kvällen för hans besök i Washington för samtal med Donald Trump. Abbas, som vill vara på nyheterna hela tiden, kan inte stå ut med att Barghouti stjäl rubrikerna och att han till och med ombetts skriva en opinionsartikel i New York Times.
Det är dock inte Abbas som ligger illa till. Barghouti vet också bättre än att visa upp Fatahs smutsiga sida. Vad kan man då göra åt saken? Den traditionella avledande taktiken: Skuldbelägg Israel. Barghouti är plötsligt bekymrad över sina förhållanden i fängelset och kräver fler privilegier. Israel, hävdar han, tar palestinier till fånga för deras "fredliga motstånd". Barghouti vet att det inte är populärt att kritisera Abbas i offentligheten. Samtidigt använder Abbas hungerstrejken som ett incitament mot Israel och kräver att alla palestinska terrorister, inklusive de med blod på sina händer, ska släppas ovillkorligt. Hungerstrejken är en rökridå för de riktiga problemen inom Fatah och har inget att göra med förhållandena för fångar i israeliska fängelser.
När man bortser från dess västerländska prakt är Barghoutis "hungerstrejk" faktiskt en kamp mellan Abbas och ännu en Fatah-pretendent till tronen. Och än en gång är det Israel – staten som tydligen "behandlar fängslade palestinska terrorister illa" – som får ta skulden.
Bassam Tawil, en arabisk muslim, är baserad i Mellanöstern.