När ISIS attackerade Bataclanteatern i Paris i november 2015 var det, med deras egna ord, för att det var en plats "där hundratals hedningar samlats för att gå på en konsert av prostitution och olater". Ett år tidigare hade ISIS stämplat all västerländsk musik som haram (förbjudet). Många islamexperter stödjer idén om att religionen förbjuder västvärldens "syndiga" musik.
Det bör därför inte ha kommit som en överraskning att islamistiska terrorister skulle kunna komma att rikta in sig på en konsert med den amerikanska popsångerskan Ariana Grande i Manchester den 22a maj. Dessutom varnade USAs säkerhetstjänst förra september om att terrorister är fokuserade på konserter och sport- och utomhusevenemang eftersom man på sådana arenor "ofta kan utföra enkla, utförbara attacker med betoning på ekonomisk inverkan och massolyckor".
Islamiska Staten tog på sig ansvaret för självmordsbombningen i Manchester, i vilken en enhet med skruvar och muttrar detonerades. Tjugotvå personer, barn och vuxna, mördades i explosionen som skar igenom Manchesters konsertarena och fler än 50 personer skadades. Faktum är att trots att media beskriver användandet av spikbomber i konsertlokalen som en ny och överraskande taktik är det en mycket gammal sådan som utövats av arabiska terrorister mot israeler i flera årtionden.
 En polis håller vakt nära Manchester Arena den 23e maj 2017 efter en självmordsbombning som utförts av en islamistisk terrorist och som mördade 22 konsertbesökare. (Foto av Dave Thompson/Getty Images) |
Efter att de fått höra om terrorattacken i Manchester kommunicerade politikerna ändå än en gång den nuförtiden sedvanliga rutinen med uttryck som "chock" och "sorg" vid tiden för den förutsägbara konsekvensen av deras egen politik. De vanliga plattityderna bestående av "tankar och hjärtan" som är med offren för attacken, tillsammans med den påstådda chocken.
Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk twittrade: "Mitt hjärta befinner sig i Manchester denna kväll. Våra tankar är hos offren." De brittiska Liberaldemokraternas partiledare Tim Farron fördömde den "chockerande och fruktansvärda" attacken. Den brittiska inrikesministern Amber Rudd sade att det var en "tragisk händelse", medan Arbetarpartiets partiledare Jeremy Corbyn kallade det en "fruktansvärd händelse". Kanadas premiärminister Justin Trudeau sade att hans medborgare var "chockade av nyheterna om den fruktansvärda attacken i Manchester ikväll". Mest förstummande av allt var att den tyska förbundskanslern Angela Merkel sade att hon följde utvecklingen i Manchester "med sorg och fasa" och att hon ansåg att attacken var "obegriplig".
Efter attacken den 11e September i USA, tågbombningarna i Madrid som dödade nästan 200 och skadade 2000 personer, attacken i Londons tunnelbanesystem år 2005 där 56 personer dödades och 700 skadades, attacken år 2015 i Paris där ISIS dödade 130 personer och skadade nästan 400, attacken i mars 2016 på Bryssels flygplats och metrostation där 31 personer dödades och 300 skadades, attacken i Nice i juli 2016 där 86 personer inklusive tio barn dödades och fler än 200 skadades, attacken i Berlin i december 2017 där 12 personer dödades och nästan 50 skadades, attacken på Westminister i april 2017 där tre personer dödades och fler än 20 skadades, attacken i Stockholm i april 2017 där 5 personer dödades inklusive en 11-årig flicka, för att inte tala om otaliga attacker i Israel, har västerländska ledare slut på alla tänkbara ursäkter för att bli chockade och överraskade av islamistisk terrorism som inträffar i deras städer i allt större omfattning.
De ovan nämnda attackerna är bara de som har varit mest spektakulära. Det har funnits otaliga andra attacker, ibland flera stycken i månaden, som det knappt har rapporterats om. Som till exempel den muslimska mannen som för lite över en månad sedan torterade och knivhögg en 66-årig judisk kvinna i Paris för att sedan, medan han skrek "Allahu Akbar", kasta ut henne genom fönstret; eller angriparen på Paris flygplats i mars som kom dit "för att dö för Allah" och uppnådde sitt mål, mirakulöst nog utan att ha tagit några oskyldiga åskådare med sig.
Efter det sista spektakulära terrordådet i Storbritannien, som siktade på hjärtat av den europeiska demokratiska civilisationen genom att rikta in sig på Houses of Parliament och Westminister Bridge, sade den brittiska premiärministern Theresa May: "Det är fel att beskriva detta som islamisk terrorism. Det är islamistisk terrorism och en förvrängning av en fantastisk tro".
Det är omöjligt att slå tillbaka mot något man vägrar att förstå eller erkänna, men å andra sidan verkar de europeiska ledarna inte ha för avsikt att slå tillbaka, eftersom de uppenbarligen har valt en helt annan taktik, nämligen eftergiftspolitik.
Varje gång en Europeisk ledare offentligt stödjer islam som en fantastisk tro, en "fredlig religion", eller hävdar att våld inom islam är en "förvrängning av en fantastisk tro", trots tydliga bevis på motsatsen – det faktiska våldsamma innehållet i Koranen och haditherna, som innehåller upprepade uppmaningar att bekämpa de "otrogna" – signalerar de på det starkaste möjliga sättet till organisationer som ISIS, Al Qaeda, Boko Haram, Hizbollah och Hamas, att med varje förödande attack blir Väst alltmer redo att övertas. Terrororganisationerna och deras anhängare ser de europeiska ledarnas oändliga rädsla för att väcka minsta lilla anstöt trots att detta inte erkänns av ledare såsom Theresa May.
Rädslan får sällskap av ett ihärdigt löfte om att låtsas, till vilket pris som helst – till och med deras medborgares liv – att Europa inte ligger i krig, även om det är uppenbart att andra ligger i krig med Europa.
Dessa terrororganisationer uppfattar att när ministrar i länder som Sverige, dit 150 ISIS-krigare enligt nyhetsrapporter har återvänt och är på fri fot, föreslår integration av jihadister från Islamiska Staten i det svenska samhället (som en lösning på terrorismen!) kommer det inte krävas särskilt stora ansträngningar för att få dessa ledare att ge upp helt, precis som Sverige med största säkerhet har. Denna "lösning" kan endast fungera på terrorister som en uppmuntran att utföra ännu fler terrordåd – och detta är överväldigande uppenbart att döma av den ökande frekvensen av terrorattacker på europeisk mark.
Medan europeiska politiker otroligt nog tror att deras taktik förebygger terrorism underlättar de för den så mycket som möjligt: Terrorister påverkas inte av innerlig sympati, nallebjörnar och nattvakor med tända ljus. Om något blir de ännu mer äcklade av det västerländska samhället som de vill förvandla till ett kalifat under islamistisk sharialag.
Politiker verkar hela tiden bortse från det islamistiska målet med kalifatet. Islamistisk terrorism är intet "tanklöst våld", utan noggrant uträknad terror för att tvinga fram den eventuella undergivenheten i det utvalda samhället. Än så länge, eftersom Väst befinner sig i en trög förnekelse, verkar terroristerna vinna.