 Kina har världens absolut största fiskeflotta. Men den kinesiska fiskeflottan handlar om mycket mer än fiske. Enligt den utredande reportern Ian Urbina: "Mot bakgrund av Kinas större geopolitiska ambitioner arbetar landets kommersiella fiskare ofta som paramilitär personal vars aktivitet den kinesiska regeringen kan få att se ut som privata handlingar." På bilden: Filippinier demonstrerar mot Kinas intrång i västra Filippinska sjön, den 21 juni 2019 i Manila, Filippinerna. Filippinska fiskare rapporterade att ett kinesiskt fiskefartyg den 9 juni 2019 rammade och sänkte deras båt inom Filippinernas exklusiva ekonomiska zon. Alla 22 medlemmar i den filippinska besättningen lämnades flytande i havet innan de räddades av ett vietnamesiskt fiskefartyg. (Foto av Ezra Acayan/Getty Images) |
Kommunistkina verkar i allt större mån utplåna världshaven på marint liv. Landet har den absolut största fiskeflottan med någonstans mellan 200 000 till 800 000 fiskebåtar – och står därför för nästan hälften av världens fiskeaktiviteter – varav ungefär 17 000 tillhör dess fjärrfiskeflotta. Tillväxten har varit möjlig på grund av enorma statliga subventioner. År 2012, till exempel, öste Kina på med 3,2 miljarder dollar i subventioner för fiskeindustrin, varav det mesta skulle gå till bränsle. Men enligt en rapport från 2012 "kan regeringsstödet för fiske- och havskultursektorn vara så högt som 500 miljarder CNY (650 miljarder kronor) när regionala och nationella subventioner för fiskodlare på landsbygden tas med i beräkningen."
Som noterat av Overseas Development Institute (ODI) använder sig många industrialiserade länder som tömt sina egna vatten av fjärrfiske i låginkomstländernas vattenterritorier. Kinas fjärrfiskeflotta är dock den absolut största i världen. ODI noterade också att ägarskapet och driftskontrollen av Kinas flotta är både "komplicerade och ogenomskinliga".
"Kinas ledare ser fjärrfiskeflottor som ett sätt att visa sin närvaro runtom i världen", sa Tabitha Mallory, VD för konsultfirman China Ocean Institute och docent vid University of Washington till Axios. "Målet är att vara närvarande på alla världens hav för att man ska kunna styra resultaten av internationella avtal som täcker havsresurser."
Kinesiska fiskefartyg utplånar inte bara bestånden hos länder i Sydostasien, utan också så långt borta som Persiska viken, Sydamerika, Västafrika och södra Stilla havet. Deras aggressiva och ohållbara fiskemetoder sätter inte bara det marina livet i fara, utan också lokala fiskares, vars levebröd är beroende av fiske. Kina anses vara den största förövaren vad gäller illegalt, dolt och oreglerat fiske (IUU) i världen, samt den största subventioneraren av sådana aktiviteter i världen.
Amiral Karl Schultz, USA:s kustbevaknings amiral, har förvarnat:
"IUU-fiske har ersatt sjöröveri som det största globala maritima säkerhetshotet. Om IUU-fiske fortsätter att ske okontrollerat kan vi förvänta oss en försämring av sköra kuststater och ökad spänning bland utrikesfiskande nationer, vilket kan hota den geopolitiska stabiliteten runtom i världen."
Konsekvenserna är ibland fruktansvärda. Ett av de mest chockerande exemplen handlar om Nordkorea: Under de senaste fem åren har över 500 övergivna fiskebåtar i trä, ofta med skelett från utsvultna nordkoreanska fiskare ombord, spolats upp på stränder i Japan. I åratal har orsaken varit okänd, tills man fick reda på att den troliga förklaringen var att en "armada" av kinesiska industribåtar tjuvfiskar på nordkoreanskt vatten, något som tvingade lokalbefolkningen att ge sig ut längre från kusten, där en del av dem dör i jakt på fisk och till slut sköljs i land i Japan. Det uppskattas att Kinas fiskefartyg har utplånat bläckfiskbeståndet i nordkoreanska hav med 70 %.
I Iran rapporterade reformvänlig media i juli att kinesiska fartyg "gjorde slut på fiskeresurser i Persiska visen på ett illegalt sätt", medan "iranska fiskare tvingas betala tiotusentals dollar i mutor till somaliska pirater för att låta dem fiska vid den afrikanska kusten". De flesta fiskefartygen i Kinas flotta är trålare. "Att fiska med trålmetoden sopar havsbotten i söder och förintar resurserna", sa en representant för fiskarna. Enligt en rapport från juli 2020 från Iran News Update:
"På senare år har detta fruktansvärda problem [kinesiska trålares aktivitet] bidragit till en minskning på två tredjedelar av Irans vattenreserver. Det har också fått varningsklockorna att ringa om förintelsen av landets marina ekosystem. Vidare har denna typ av fiske haft en negativ inverkan på iranska fiskares verksamheter ..."
Iran ska ha hyrt ut sitt territorialvatten i Persiska viken till kinesiska industrifartyg i över ett årtionde. År 2018 erkände den biträdande chefen för hamnfrågor på Ports and Maritime Organization of Iran, Mohammad Ali Hassanzadeh, att kinesiska fartyg "opererade under ett 'långtgående' uthyrningskontrakt för fiske på 200 meters djup i iranska vatten."
I ett antal västafrikanska länder – Sierra Leone, Liberia, Nigeria och andra – har kinesiska trålare i åratal "utnyttjat det dåliga styret, korruptionen och oförmågan hos dessa regeringar att genomdriva regler för fiske", enligt China-Africa project.
"Idag opererar kinesiska fartyg i mångt och mycket utanför regeringarnas kontroll, vilket för med sig en allt allvarligare miljökris som beror på överfiske som också sätter lokala kustsamhällen i fara, vars levebröd är beroende av dessa vatten."
I juli 2020 kom sex kinesiska supertrålare till Liberia, med kapacitet att fånga 120 000 ton fisk – nästan dubbelt så mycket som landets hållbara fångst.
I en rapport från den 24 mars av Environmental Justice Foundation stod det att kinesiska statliga företag har "skinnat" Ghanas havsresurser "genom att kamouflera sig som lokala trålägare som betalar lägre licensavgifter och straffavgifter för illegala fiskeaktiviteter", och snuva landet på miljontals dollar i licensintäkter.
"Rapporten förklarar hur kineserna kontrollerar upp till 93 procent av trålfartygen i Ghana, ett land som nu förlorar mellan 14,4 och 23,7 miljoner dollar (121 miljoner resp. 199 miljoner kronor) årligen i fiskelicensintäkter och böter från trålare."
I Sydamerika är kinesiskt tjuvfiske nu så allvarligt att Argentina i mars meddelade skapandet av en gemensam maritim ledning för att bekämpa tjuvfiske av utländska fartyg. Enligt Diálogo, en militärtidning som publiceras av USA:s Southern Command:
"Varje år färdas en flotta av utländska fiskefartyg, framför allt från Kina, längs sydamerikanska kuster, och hotar regionens marinresurser. Enligt South Pacific Regional Fisheries Management Organisation har den kinesiska inblandningen i fiske efter bläckfisk i regionen ökat stadigt under de senaste två årtiondena."
I juni anlände en enorm kinesisk fiskeflotta med 300 fartyg till området runt Ecuadors miljöskyddade marinreservat Galapagos. De kinesiska fartygen, som stannade i området i en månad, stod för "99 % av det synliga fisket precis utanför [Galapagos] arkipelag mellan den 13 juli och den 13 augusti", menar en rapport. De fiskade efter bläckfisk, som är livsviktiga för Galapagos sälar och hajar, och efter kommersiell fisk som annars bidrar till den lokala ekonomin. År 2017 satte Ecuador 20 kinesiska fiskare i fängelse för att de fångat 6 600 hajar utanför Galapagos marinreserv. Hajarna används i hajfenssoppa, en kinesisk delikatess.
I södra Stilla havet har enligt två före detta amerikanska tjänstemän kinesiska fiskefartyg blivit vanliga på Amerikanska Samoa och Guam, och så långt österut som Hawaii". Överfisket är så allvarligt för lokalbefolkningen att en tonfiskfabrik på Amerikanska Samoa, en av öns största arbetsgivare, blev tvungen att tillfälligt stoppa verksamheten på grund av brist på fisk.
Den kinesiska fiskeflottan handlar dock om mycket mer än fiske. I en rapport från augusti 2020 som publicerades av Yale School of the Environment skrev den utredande reportern Ian Urbina:
"Mot bakgrund av Kinas större geopolitiska ambitioner arbetar landets kommersiella fiskare ofta som paramilitär personal vars aktivitet den kinesiska regeringen kan få att se ut som privata handlingar. Under civil täckmantel hjälper denna privata armada till att hävda territoriell dominans, och avvärja speciellt fiskare eller regeringar som utmanar Kinas påstående om att nästan hela Sydkinesiska havet är deras."
Kinas användning av fiskebåtar för att hävda sin makt och territoriella anspråk blev mycket tydligt i mars, när en flotta på över 200 kinesiska fiskefartyg svärmade och lade till vid Whitsun Reef i Sydkinesiska havet. Revet ligger inom Filippinernas exklusiva ekonomiska zon.[1] År 2018 lade över 90 kinesiska fiskefartyg till inom några kilometer från filippinska Thitu Island, efter att den filippinska regeringen börjat jobba på landets infrastruktur.
I september släppte USA:s kustbevakning en rapport, "Illegal, Unreported and Unregulated fishing Strategic Outlook", som framförde "USA:s kustbevaknings åtagande att leda en global ansträngning för att bekämpa illegal exploatering av havets fiskbestånd och skydda våra nationella intressen". Rapporten underströk behovet av att "(1) Främja riktade, effektiva, underrättelsestyrda verkställighetsåtgärder, (2) Jobba mot aggressivt och oansvarigt statsbeteende och (3) Utöka det multilaterala samarbetet om fiskerifrågor", samt hävdade att en koalition av mellanstatliga och internationella partners skulle krävas. I april inledde USA:s kustbevakning och USA:s flotta ett gemensamt uppdrag i västra och centrala stilla havet för att bekämpa illegalt, oreglerat och oanmält fiske (IUU-fiske) och stärka den regionala säkerheten. I februari rekommenderade Office of Intelligence and Analysis, en agentur inom säkerhetstjänsten, att USA skulle "överväga att leda en multilateral koalition med sydamerikanska nationer för att göra motstånd till Kinas illegala fiske- och handelsaktiviteter."
[1] Enligt FN:s havsrättskonvention från 1982, styr länder marinresurserna inom en "exklusiv ekonomisk zon" på 322 kilometers radie.