 Kommunistkina byggde år 2020 över tre gånger så mycket kolkraftskapacitet som alla andra länder i världen tillsammans – motsvarande mer än ett stort kolkraftverk i veckan, enligt en rapport av Global Energy Monitor. På bilden: Ett statligt ägt koldrivet kraftverk i Huainan, Anhuiprovinsen, Kina. (Foto av Kevin Frayer/Getty Images) |
Kommunistkina byggde år 2020 över tre gånger så mycket kolkraftskapacitet som alla andra länder i världen tillsammans – motsvarande mer än ett stort kolkraftverk i veckan, enligt en rapport av Global Energy Monitor.
Kinas koldioxidutsläpp ökade också år 2020 med 1,5 % medan större delen av världen minskade sina. Trots att världen år 2020 gjorde avsteg från kol överskuggades detta av Kinas nya kolkraftverk.
Även innan Kina byggde dessa nya kraftverk var landet redan världens största utsläppare av koldioxid från fossila bränslen: År 2019 ansvarade Kina för nästan 30 % av koldioxidutsläppen – ungefär dubbelt så mycket som USA, världens andra största utsläppare. Kina, planetens största kolkonsument, har redan den största koncentrationen av kolkraftverk globalt; år 2020 producerade man 3,84 miljarder ton kol, den största produktionen sedan 2015. Utöver det importerade Kina år 2020 304 miljoner ton kol, 4 miljoner ton mer än år 2019.
Enligt International Energy Agency, "79,7 procent av Kinas utsläpp kom från kol år 2018 jämfört med 70,6 procent i Indien, 25,8 procent i USA och 27,9 procent i EU" och "sedan 2011 har Kina konsumerat mer kol än resten av världen tillsammans".
Trots att Kina är världens regerande klimatförorenare fortsätter man att falskt marknadsföra sig själv som en miljökämpe. "Vi borde skydda naturen och bevara miljön på samma sätt som vi skyddar våra ögon, och sträva efter att främja ett förhållande där människan och naturen båda kan blomstra och leva i harmoni", sa Xi Jinping på det senaste Leaders Summit on Climate för vilket USA:s president Joe Biden stod värd.
Men i verkligheten har det kinesiska Kommunistpartiet gjort raka motsatsen till att bevara miljön. I en artikel som publicerades av Yale School of Environment år 2017 skrev professor William Laurance:
"Jag har aldrig sett en nation ha en sådan överväldigande inverkan på jorden som Kina har nu."
"Runtom i världen, på nästan varje kontinent, är Kina inblandat i en svindlande mängd resursutvinning, energi-, jordbruks, och infrastrukturprojekt – vägar, järnvägar, vattenkraftsdammar, gruvor – som orsakar skador på ekosystem och den biologiska mångfalden som saknar motstycke."
Artikeln citerade en Världsbankanalys av nästan 3 000 projekt, enligt vilken:
"Kinesiska utländska investerare och företag dominerar ofta i fattigare nationer med svaga miljölagar och kontroller, vilket gör att dessa nationer blir 'utsläppsparadis' för kinesiska företag."
Utöver det skrev Laurance:
"Kina har länge varit ett svart hål för den illegala handeln med vilda djur och växter, den största globala konsumenten av allt från myrkottar till tigerdelar, hajfenor och noshörningshorn ... Kina är en stor konsument av illegalt timmer, trots att man för sent tagit steg mot att stoppa flödet till denna marknad. I västra Afrika huggs rosenträdskogar ner illegalt, nästan enbart för att möta efterfrågan i Kina. Konsekvenserna är ännu svårare i asiatiska Stillahavsregionen, där inhemska skogar från Sibirien till Solomonöarna överexploateras för att tillfredställa den kinesiska timmermarknaden."
Trots detta fick Xi det på toppmötet att låta som att Kina bara har väntat på att USA ska återgå till Parisavtalet. "Kina välkomnar USA:s återkomst till den multilaterala processen för klimatstyrning", sa han och tillade:
"Utvecklade länder behöver öka sina klimatambitioner och åtgärder ... de behöver göra konkreta ansträngningar för att hjälpa utvecklingsländer att stärka kapaciteten och motståndskraften mot klimatförändringar, stötta dem med finansiering, teknologi och kapacitetsbyggande ... för att hjälpa utvecklingsländer att accelerera övergången till en grön och koldioxidsnål utveckling."
Den kinesiska regeringen verkar vilja undvika att axla sitt eget ansvar för utsläpp genom att fortsätta att definiera sig själva som enbart en ekonomi under utveckling – som "behöver hjälp" – även om Kina för närvarande är världens andra största ekonomi efter USA.
Varje land som skrivit under Parisavtalet har lämnat in ett mål – en nationellt fastställt bidrag – för att minska koldioxidutsläppen fram till år 2030. Kina, å andra sidan fick ett godkännande för att öka utsläppen fram till 2030, då toppen ska vara nådd. Denna topp skulle dock fortfarande innebära att landet "genererade enorma mängder koldioxid – 12,9 till 14,7 miljarder ton koldioxid årligen för nästa årtionde, eller så mycket som 15 procent över 2015-nivåerna per år".
Efter toppmötet upprepade Xi ett tidigare löfte för att uppnå koldioxidneutralitet innan år 2060 och för att "strikt begränsa ökningen i kolkonsumtion under den 14:e femåriga planen [2021-2025] och fasa ut den i den 15:e femåriga planen". Värt att notera är att Xi inte nämnde något om att minska kolkonsumtionen överhuvudtaget under de kommande fem åren, han pratade bara om att begränsa ökningen.
Om Kina menade allvar med att minska utsläppen så skulle denna avsikt vara tydlig i den nya femårsplanen för åren 2021-2025 som släpptes i mars. Denna plan har dock beskrivits som "inte mycket mer än vaga löften om att tackla koldioxidutsläppen".
"Under planen kommer Kinas utsläpp att fortsätta öka", sa dr Zhang Shuwei, chefsekonom vid Draworld Environment Research Center.
"Generellt sett innehåller planen inte tillräckliga detaljer om hur Kina planerar att accelerera ekonomins utfasning av fossila bränslen, och inte heller erbjuder den särskilt mycket strategisk vägledning om hur toppen ska nås innan 2030 och koldioxidneutralitet ska nås innan 2060."
I jämförelse hade USA under den tidigare presidenten Barack Obama lovat att minska koldioxidutsläppen från 26 % till 28 % under 2005-nivåerna innan 2025. President Biden, som på ett av sina första exekutiva uppdrag efter att ha tillträdit sin tjänst i januari återigen gick med i Parisavtalet, lovade vid det senaste toppmötet att USA skulle minska koldioxidutsläppen med minst 50 % innan 2030.
Som Wall Street Journal skrev i ett reportage i februari: Initiativ som dessa förklarar varför "Beijing älskar Biden och Paris". De låter Kina, i reportagets ordalag, "få en gratis koldioxidskjuts" – alltså ohämmad ekonomisk tillväxt i en tid då Kina vill bli världens dominerande ekonomiska och teknologiska makt.
Det är extremt osannolikt att Kina kommer att hålla sina klimatlöften och det finns tillräckligt många tidigare exempel som visar att Kommunistpartiets ord inte går att lita på. År 1984 lovade Kina att Hongkongs självstyre, inklusive deras rättigheter och friheter, skulle förbli oförändrade i 50 år under principen "ett land, två system" efter återgången till kinesisk suveränitet år 1997. I juni 2020 hade Kina dock, efter att ha introducerat sin stränga nationella säkerhetslag i Hongkong, tagit tillbaka sitt löfte, och Kommunistpartiet fortsätter att krossa Hongkong.
Kina bröt också sitt löfte från 2015 om att inte militarisera de konstgjorda öarna som Beijing har byggt vid Spratlyöarna i Sydkinesiska havet, och åtminstone nio av de löften man slöt när man gick med i Världshandelsorganisationen har aldrig uppfyllts, bara för att nämna några få exempel.
Listan över brutna löften innehåller inte ens de Kinas lögner för världen om att coronaviruset inte skulle vara smittsamt. Viruset uppstod i Wuhan och har hittills krävt över tre miljoner liv och ödelagt otaliga ekonomier.
Enligt en studie som beställt av American Council for Capital Formation med stöd från USA:s Chamber of Commerce Institute for 21st Century Energy in 2017 skulle fullföljandet av Obamas Parisavtalslöften kunna "kosta USA:s ekonomi tre biljoner dollar och 6,5 miljoner jobb i industrisektorn fram till 2040". Modellen som använts i studien innehöll "beräknade förmåner för byggande och drift av förnybara energiprojekt. Men dessa ekonomiska förmåner överskuggades i modellen av de ökade kostnaderna". Hur mycket kommer det faktiskt att kosta att uppfylla president Bidens löften, och hur kommer det gynna vem, och hur mycket större fördel kommer det att ge Kina?
Vid en tid då Kina helt klart säger en sak och gör en annan, och uppenbarligen inte tar sitt ansvar i världens engagemang för att minska koldioxidutsläppen – som världens andra största ekonomi borde – sänder det fel signaler att öka USA:s klimatlöften. Det som Kina och andra ser är att oavsett vad man gör – även om man lurar världen och fortsätter med sitt aggressiva beteende – är USA villigt att reducera sin egen konkurrenskraft och lägga ut en tjock röd matta för Kina mot att bli världens dominerande supermakt, just den roll som Kina siktar på.