Är det möjligt att mainstreampolitikerna och media till slut erkänner det som den europeiska allmänheten kan se med sina egna ögon? Två händelser som inträffat på senare tid indikerar att så kan vara fallet.
Den första händelsen var ett erkännande av den tyska förbundskanslern Angela Merkel, som nästan ett halvår efter sitt partis förlägenhet i det allmänna valet till slut har lyckats sätta ihop en koalitionsregering. I september förra året nådde inte bara Merkels parti och hennes dåvarande koalition en ny botten bland väljarna, utan det fem år gamla anti-invandringspartiet AfD (Alternativ för Tyskland) blev även invalda i parlamentet. Partiet är nu så stort att det utgör landets officiella opposition. Om de tyska väljarna ville sända en signal så hade den inte kunnat vara tydligare än så.
Kanske var det någon som lyssnade. Måndagen den 26 februari ställde Merkel upp på en intervju i den tyska tv-kanalen N-TV. I den erkände hon att det finns "no-go"-zoner i hennes land: "alltså, områden där ingen vågar vistas." Hon fortsatte: "Det finns sådana områden, och man måste kalla dem för vad de är och göra något åt dem." Förbundskanslern hävdade att hon stod bakom en "nolltoleransattityd" på sådana platser, men hon identifierade inte vilka de var. Två dagar senare underströk hennes talesman Steffen Seibert att "förbundskanslerns ord talar för sig själva".
 Tysklands förbundskansler, Angela Merkel. (Foto av Carsten Koall/Getty Images) |
Trots att förbundskanslern var fåordig så betyder det mycket att hon sa att detta var viktigt. I åratal har tyska tjänstemän, precis som deras politiska motvarigheter över hela kontinenten, förnekat bestämt att det ska finnas några områden i deras länder där lagen inte gäller. Förnekelser har också utfärdats av tjänstemän i bland annat Sverige och Frankrike. I januari 2015 hotade Paris borgmästare Anne Hidalgo med att stämma Fox News efter att stationen sagt att det fanns no-go-zoner i hennes stad. Hidalgo hävdade vid denna tidpunkt i en intervju med CNN att "Paris ära" och "Paris image" har skadats. Det var ett typiskt magstarkt uttalande som ignorerade det faktum att om "Paris image" hade fått sig en törn runt denna tid så hade det varit på grund av massakern av 12 journalister, serietecknare och poliser på tidningen Charlie Hebdos redaktion, samt fyra personer i en kosherbutik två dagar senare. Så erkännanden som Merkels – till skillnad från mörkläggningar som Hidalgos – bör få en smula beröm när de inträffar.
Bara en vecka senare nåddes ännu en milstolpe. På New York Times omslag den 6 mars fanns ett reportage som ingen hade kunnat förutspå att tidningen skulle ha med. Under rubriken "Gamla vapen skakar om Sverige" berättade man om dödsfaller av 63-årig man i Stockholmsförorten Vårby gård. Enligt tidningen hade Daniel Cuevas Zuniga nyligen avslutat ett nattskift som personlig assistent åt handikappade vuxna och var på väg hem med sin fru när han fick syn på ett sfäriskt objekt på marken. Han stannade och tog upp det som visades vara en handgranat av typen M-75. Dess explosiva urladdning och 3 000 stålkulor dödade Zuniga omedelbart och fick hans fru att flyga av cykeln.
Som tidningen fastställde; det här är ingen engångsföreteelse, utan en del av en våldsupptrappning – särskilt med handgranater – som orsakats av ökningen av utländska gäng och främmande vapen (i synnerhet från balkankriget under 90-talet) i landet. Tidningen citerade en libanesisk asylsökande som tidigare hade varit befälhavare i en Libanesisk milis. Paulus Borisho, som arbetade i sin kebabkiosk, hörde smällen som dödade Zuniga. Enligt tidningen:
"Att en handgranat hittas på trottoaren utanför en kebabkiosk, några meter från en grundskola, var svårt för honom att ta in."
"Nu när jag tänker på framtiden så blir jag rädd", sa han. "Jag är orolig för Europa."
Det har han all andledning att vara. I tidningen citerade man till och med den avlidne Zunigas vänner, som rapporterade att han hade klagat på den senaste tidens "förändringar i Vårby gård", och han hade varit "frustrerad över att polisen inte hade bättre kontroll". Återigen, det hade han all anledning att känna.
Det upptrappade gängvåldet, i synnerhet med handgranater, i Sverige har så klart täckts av andra mediekällor under åren. Dessa har påpekat polisens ofta löjliga sätt att ta itu med problemet. Till exempel försökte polischefen Linda Staaf avråda gängen från att använda handgranater i Sverige genom att påpeka att det är farligt eftersom den som drar ut sprinten ur granaten kan "utsätta sig själva för en enorm risk". Tidningar som New York Times har inte ägnat särskilt mycket uppmärksamhet åt sådana problem, även om det blivit så illa att statsminister Stefan Löfven till och med har hotat med att skicka in militärer i vissa svenska förorter.
Istället har tidningar som New York Times under senare år tenderat att, precis som Angela Merkel, förneka vissa problem som massinvandringen från utvecklingsländerna har orsakat i Europa. De har tenderat att berömma "modet" i att upphäva vanliga gränskontroller medan de mörklagt eller ignorerat de hemska konsekvenserna av att importera miljontals människor vars identiteter är okända. Och de har så klart, som borgmästare Hidalgo i Paris, tenderat att skylla på budbäraren istället för att rapportera nyheterna, och avfärdat sådana rapporter som "fake news", "alt-höger" eller "högerextrem" propaganda.
Bara förra året när Donald Trump nämnde "det som hände igår kväll i Sverige", så visste de allmänna medierna vad han menade. De visste att han refererade till en rapport han hade sett på Fox News kvällen innan om den försämrade situationen i landet. Media valde dock att avstå från att tala om ämnet. Istället valde de överlag att skratta åt presidenten och håna idén om att det fanns några problem i det skandinaviska paradiset.
Då skrev New York Times rubriker om att president Trumps kommentarer var "häpnadsväckande", medan en stor del av de andra medierna helt enkelt låtsades som att Sverige var ett land som bara bestod av oändlig fred och Ikea som hade blivit utsatt för förtal av presidenten.
Att både förbundskansler Merkel och New York Times med bara några dagars mellanrum har blivit villiga att erkänna faktum som de och deras apologeter länge har låtsats vara påhittade kan vara ett slags framsteg. Men det kanske inte är en andledning att vara optimistisk. Istället för att demonstrera att saker och ting håller på att bli bättre, kan det faktum att de nu erkänner det som är tydligt i många vanliga européers ögon – att situationen har blivit så illa, och så allmänt känd – att inte ens New York Times eller Mutti Merkel kan ignorera den. Om så är fallet måste en tanke uppstå: tänk vad som hade kunnat lösas om förnekelserna aldrig hade ägt rum?
Douglas Murray, brittisk författare, kommentator och samhällsanalytiker, är baserad i London, England. Hans senaste bok, en internationell bästsäljare, heter "The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam".