Det har nu gått nio månader sedan Angela Merkel och Mark Zuckerberg försökte lösa migrantkrisen i Europa. Med tanke på att det var hon som orsakade krisen genom att avisera att Europas dörrar stod öppna för hela tredje världen, hade just Angela Merkel varit synnerligen lämpad att faktiskt försöka lösa krisen.
Men Tysklands kansler var inte intresserad av att stärka Europas yttre gränser, att återupprätta de inre gränserna, att införa ett fungerande asylsökandesystem och att skicka tillbaka folk som ljugit sig in i Europa. I stället var hon intresserad av Facebook.
I samtal med Mark Zuckerberg under ett FN-möte i september, ville Frau Merkel veta hur Facebooks grundare kunde hjälpa henne begränsa européernas yttrandefrihet, på Facebook och andra sociala medier. Omedveten om att mikrofonerna fångade upp vad hon sa, frågade hon Zuckerberg vad som kunde göras för att inskränka kritik mot hennes migrationspolitik på Facebook. "Arbetar ni på detta?" frågade hon honom. "Ja", svarade Zuckerberg.
De följande månaderna blev det tydligt att detta samtal inte bara vara oskyldigt småprat under en lunch. I januari i år drog Facebook igång sitt "initiativ för civilkurage på nätet", ett projekt som pumpar in en miljon euro i olika organisationer som arbetar mot "rasistiska" och "främlingsfientliga" inlägg på nätet. Man lovade också att ta bort "hatpropaganda" och uttryck för "främlingsfientlighet" från Facebook.
Det var tydligt redan från början att Facebook hade problem med att definiera vad som skulle innefattas, och att man hade en politisk slagsida i urvalet. Vad är Facebooks definition av "rasism"? Vad är dess definition av "främlingsfientlighet"? Vad, förresten, är dess definition av "olaglig hatpropaganda"? Och vad gäller de politiska preferenserna, varför har inte Facebook tidigare övervägt att ta bort exempelvis uttryck för åsikten att gränserna borde vara öppna? Det finns många i Europa som hävdar att världen borde vara gränslös, och att Europa i synnerhet borde vara öppet för alla som önskar komma hit. Varför har folk som uttrycker sådana åsikter på Facebook (och det finns många som gör det) inte blivit censurerade och fått sina inlägg raderade? Är inte sådana åsikter "extrema"?
Ett problem med hela detta område – och tydligtvis ett problem som inte ens föresvävat Facebook – är att de här frågorna inte ens har samma svar i olika länder. Alla som kan någonting om politik vet att det finns lagar i vissa länder som inte gäller – och ofta inte ens bör gälla – i andra länder. I motsats till vad många gränsöverskridande "progressiva" anser, så har inte världen en uppsättning universella lagar, och definitivt inte universella seder och bruk. Hets mot folkgrupp-lagar är i väldigt stor utsträckning ett verkställande av de lokala sederna.
Som sådant är det oklokt att påtvinga en politik från ett land på ett annat land, utan att åtminstone ha en djup insikt i hur det landets traditioner och lagar ser ut. Samhällen har sin egen historik och sina egna attityder vad gäller känsliga ämnen. Till exempel har Tyskland, Frankrike, Holland och en del andra länder lagar som reglerar publicering av böcker med nazistiskt material och material relaterat till Hitler och förnekande av Förintelsen. De tyska lagarna som förbjuder storskaliga fotografier av Hitler kan verka löjliga när man sitter i London, men kanske inte framstår som fullt lika löjliga i Berlin. Det skulle krävas rätt mycket självförtroende för en Londonbo att ensidigt föreskriva en ändring av den här tyska lagen.
För att förstå saker som är förbjudna, eller hur de kan vara förbjudna, i ett samhälle så måste man ha enorm tillit till sin förståelse av det landets tabun och historia, dess språkbruk och yttrandefrihetslagar. Ett förbud mot dyrkan av kommunistiska symboler, till exempel, kan verka förnuftigt, i god smak, till och med önskvärt i ett av de många länder som led under kommunismen, för att minska lidandet hos offren och förhindra återuppväckandet av en sådan ideologi. Men ett globalt förbud mot bilder och texter som prisar kommunistiska mördare av tiotals miljoner skulle också göra tusentals västerlänningar – framförallt amerikaner – som gillar att bära t-shirtar med Che Guevara eller fortsätta sin tonårsfantasi att Fidel Castro är en frihetshjälte, till kriminella. Fria samhällen måste generellt tillåta vidast möjliga spann av åsikter. Men de kommer att ha olika uppfattningar om var den legitima yttrandefriheten slutar och uppvigling börjar.
Så att Facebook och andra försöker sig på en egen version av universella lagar kring vad som utgör hatpropaganda skulle vara förmätet även om det inte var – och det är det – tydligt politiskt vinklat redan från början. Det är särskilt beklagligt att denna rörelse mot en påtvingad "hatpropagandapolicy" fick extra skjuts 31 maj, när EU gick ut med sin nya uppförandekod för internet, som ska genomdrivas av fyra stora teknikföretag, däribland Facebook och YouTube. Naturligtvis är EU en regering – en icke vald regering till och med. Att den vill undvika att svara på kritik och kriminalisera dem som framför kritik, är lika dåligt som vilket annat land som helst som ägnar sig åt att censurera alla åsikter som inte hyllar regeringen.
Att detta inte är några abstrakta frågor utan ligger väldigt nära oss har bevisats – om det nu skulle behövas – av Facebooks beslut att stänga Gatestones Sverigeexpert Ingrid Carlqvists konto. Förra året tog Sverige emot asylsökande i en mängd motsvarande mellan en och två procent av den egna befolkningen. Liknande siffror väntas i år. Alla som satt sig in i situationen vet att detta är ett samhälle på väg mot ett sammanbrott man själv har skapat, orsakat (om man ska tolka det på vänligast möjliga sätt) av dess egna "öppenhjärtiga" liberalism.
Länder med välfärdsmodeller som den svenska kan inte ta emot så mycket människor utan att det innebär enorma ekonomiska påfrestningar. Och samhällen som har misslyckats med integrationen tidigare har inte en chans att integrera så enormt mycket folk när de kommer så snabbt. Alla som varit i Sverige och sett sig omkring kan intyga att landet är under fruktansvärd, och växande, press.
En av faserna i uppvaknandet inför sådana förändringar är förnekelse. EU, den svenska regeringen och en överväldigande majoritet av svenska medier har ingen lust att lyssna på kritik mot en politik de själva har skapat och applåderat; konsekvenserna kommer en dag att landa vid deras dörr och de vill gärna skjuta upp den dagen – helst på obestämd tid. Så i stället för att försöka släcka branden de har startat, har de bestämt sig för att attackera dem som påpekar att de befinner sig i en brinnande byggnad. I en sådan situation är det inte bara en rätt utan en skyldighet för ett fritt folk att peka på fakta även om andra kanske inte vill lyssna. Bara ett land som är på väg att glida in i autokrati och kaos, med en styrande klass som gör allt för att undvika att ta skulden, tillåter att man tystar de få människor som pekar på det de tydligt ser rakt framför ögonen.
Folk måste protestera – måste protestera nu och måste protestera snabbt – till stöd för yttrandefriheten, innan den tas ifrån dem, och stödja journalister som Carlqvist, mot de myndigheter som vill tysta oss alla. Det är dessvärre inte någon överdrift att påstå att hela vår framtid hänger på detta.
Douglas Murray är samtidsanalytiker och samhällsdebattör baserad i London.