Sedan Tommy Robinsons gripande den 25 maj har det som generellt sett – och på ett felaktigt sätt – hänvisats till som "asiatiska groominggäng" varit tillbaka på nyheterna. Detta har satt igång en debatt om huruvida offren får rättvisa och huruvida förövarna drabbas av den.
I allt detta saknas minst ett nyckelelement. Vilket pris har betalats, eller betalas just nu, eller kommer att betalas någon gång, av alla dessa offentliga tjänstemän som underförstått eller på något annat sätt har låtit dessa hemskheter i modern tid pågå, och inte gjort något för att stoppa dem? Poliserna, politikerna, de kommunalanställda med flera har misslyckats om och om igen. De har aldrig blivit dömda till fängelse för några av sina förbiseenden – och kanske skulle brottsanklagelser (inte ens anklagelser om brottslig försumlighet) aldrig kunna göras mot dem. Men det är värt att ta upp frågan om någon av dessa människors liv, karriärvägar, eller ens pensionsplaner någonsin har påverkats i någon mån av deras bevisade misslyckande med att konfrontera en av de hemskaste företeelserna i Storbritannien. Nämligen massvåldtäkten av unga flickor, motiverat av vuxna som (bland mycket annat) drivs av rasism, religion, kvinnohat och klassförakt.
Kanske kan en offentlig tjänstemans karriär efter en groominghärva hjälpa till att svara på den frågan. Denna tjänsteman heter Joanna Simons. År 2013 var hon chefstjänsteman vid Oxfordshire County Council. Hon hade jobbat mitt i rådets "vårdprogram" under nästan ett årtionde: alltså under en period då massvåldtäkter av lokala flickor (som senare utreddes under namnet "Operation domherre") utfördes. Dessa barbariska gärningar som utfördes av lokala män som felaktigt beskrivs som av "asiatiskt" ursprung, inkluderade brännmärkning av en av flickorna med ett "M" på hennes kropp. Förövarens namn var "Mohammed" och han ville att folk skulle veta att flickan "tillhörde" honom och därigenom var hans egendom.
Andra bland de hundratals lokala offren fick utstå lika fruktansvärda övergrepp. Ett antal befann sig i de lokala myndigheternas vård. Bland de berättelser som framkom under rättegången år 2013 handlade om en flicka som hade blivit drogad och våldtagen av ett gäng män. Hon lyckades fly och tillkalla en taxi som körde henne till vårdhemmet där hon bodde. Personalen på vårdhemmet vägrade betala taxinotan, så chauffören körde flickan rakt tillbaka till platsen hon precis hade rymt från, där gänget sedan våldtog henne igen. Detta är ingen mardröm som utspelar sig i något avlägset land, eller ens i en av de småstäder i norra England som Londonmedierna sällan rapporterar om, utan en berättelse som utspelar sig i lummiga Oxfordshire. Familjerna till några av de antastade flickorna framlade att de flera gånger hade försökt säga till om det som drabbade deras döttrar, men att statens alla dörrar smälldes igen framför näsan på dem.
 Oxfordshire, England. (Bildkälla: Pixabay) |
Efter detaljer såsom de ovan beskrivna kom ut vid brottsmålsrättegången i domstolsbyggnaden spelade Simons in ett klipp som hon publicerade på nätet av Oxfordshire County Council. Under de senaste fem åren har inte ens 2 000 personer sett denna 48 sekunder långa ursäkt. Men den förtjänar en större publik. I klippet tittar Simons in i kameran och ber om ursäkt till folket som rådet har svikit, och det man ser är mycket talande för attityden som funnits i åratal i Storbritannien. Från början till slut är allt med klippet fel. Tonen och innehållet indikerar att Simons ber om ursäkt för en försening i den lokala sophämtningen, eller för förseningar av saltning av vägar vid dåliga väderförhållanden. Inget med filmen reflekterar det fruktansvärda – den rena, ofattbara skräcken – i det som pågått i lummiga, ljuvliga, drömska Oxfordshire under hennes övervakning.
När Simons sedan var med på BBC:s Newsnight, fick hon svara på en del utmärkta frågeställningar av BBC:s Emily Maitlis. Simons svarade med att inte bara be om ursäkt för de felande tjänsterna, utan också komma med ett betryggande meddelande om att hon och hennes kollegor vid rådet i Oxfordshire "har lärt sig mycket". När Maitlis frågade om Simons tyckte att hon skulle avgå så svarade Simons "Jag har ställt mig själv en del mycket svåra frågor, men jag kommer inte avgå eftersom min beslutsamhet är vad vi behöver för att göra allt vi kan för att agera mot detta." När Maitlis frågade Simons om hon hade avgått om offren eller deras familjer tyckte att hon borde det så hittade Simons på en av de där vackra politiska undanflykterna där man inte ens kommer i närheten av att svara på frågan, och därigenom säger (tydligare än om hon faktiskt hade uttalat orden) att hon inte hade haft för avsikt att avgå även om varje offer och varje familj hade uppmanat henne att göra det.
Kanske fanns det andra motiv för att hon skulle vilja sitta kvar på sin post. När Operation domherre bröts fick Simons en årlig lön på över £196 000, utöver andra förmåner. För att sätta det i perspektiv så är medellönen i Storbritannien precis över £27 000. Den årliga lönen som utbetalas till Storbritanniens premiärminister för att styra landet ligger på precis under £150 000 per år. Så för sitt bemödande i Oxford City Council mottog Simons en lön som var avsevärt högre än premiärministerns och sex gånger högre än medellönen i landet.
Trots att hon motstod påtryckningarna om att avgå år 2013 så hände det saker. En granskning av hela fallet drog slutsatsen att socialtjänstarbetare och poliser hade varit medvetna om övergreppen mot hundratals unga flickor i Oxfordshire sedan 2005, men de hade inte utrett eller ens registrerat händelserna som brott.
År 2015 valde Oxforshire City Council att avskaffa Simons roll, tydligen för att spara pengar. Detta beslut hävdes dock efter en del internt käbbel. Simon trädde såsmåningom åt sidan år 2015, och vid detta stadium mottog hon en betalning från rådet på en summa på £259 000. Vilket, för att återigen sätta det i perspektiv, är mer än vad ett genomsnittligt hus kostar i Storbritannien – nämligen £220 000. Så den investering som de flesta britter tillbringar sina liv med att betala av skulle alltså kunna täckas av Simons inkomst för ett år.
Många kanske antar att en sådan person inte skulle dyka upp i offentligheten igen, eller att denne skulle ta sina pengar och försvinna. Men Oxforshire blev inte kvitt Simons länge. Förra året i juli meddelade organisationen som främjar turismen i området, Experience Oxfordshire, att Joanna Simons skulle bli deras nya styrelseordförande. Ett pressmeddelande om hennes post citerade henne när hon berättade om sin erfarenhet vid Oxford County Council som den kvalifikation som krävdes för denna roll. Hon sa också att hon såg fram emot att "hjälpa till att främja den vackra plats som Oxford är för att jobba, besöka och bo på". Den förra styrelseordföranden, Graham Upton, meddelade att Simons tog med sig "mycket värdefulla erfarenheter" till rollen.
Simons är bara en person – en av de många människorna i Storbritannien som i åratal har vänt blindögat till massvåldtäkten av unga flickor i sitt område. Men dessa människor sitter så klart inte i fängelse. Det pratas sällan illa om dem, eller så blir de knappt omnämnda, i nationell media. De har inte fått sina liv upp och nedvända. De har inte blivit förföljda. Istället har de – om man ser på Joanna Simons som ett exempel – kunnat sänka blicken, få pengar, och sedan klättra uppåt igen. Om Storbritannien ska omvända sin skamliga kultur med "groominggäng", så borde man börja med att förändra risk-belöningsration mellan de som identifierar dessa monstruösa brott och de som har visat sig mörklägga dem.
Douglas Murray, brittisk författare, kommentator och samhällsanalytiker, är baserad i London, England. Hans senaste bok, en internationell bästsäljare, heter "The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam".