Tidigare i år inträffade ett mord som skakade Storbritannien. Strax före påsk knivhöggs den 40-årige affärsinnehavaren Asad Shah i Glasgow; han dog på gatan utanför sin affär. Nyheten beskrevs genast som ett religiöst hatbrott. Men den typ av religiöst hatbrott det visade sig vara kom som en överraskning för stora delar av den brittiska allmänheten.
Begreppet "islamofobi" får så mycket uppmärksamhet att många människor, däribland en del muslimska grupper, omedelbart antog att mordet på Asad Shah var ett "islamofobiskt" mord. Det visade sig dock att den man som greps av polisen – och som nyligen dömdes till minst 27 års fängelse för mordet – också var muslim.
Shah var ahmadiyyamuslim – det vill säga, medlem av en fridfull islamisk sekt som betraktas som "kättare" av många muslimer. Shahs baneman Tanveer Ahmed, å andra sidan, var en sunnimuslim som rest till Glasgow i syfte att mörda Shah, eftersom han ansåg att denne hade "vanhedrat profeten Muhammed". Någonstans här slits den invanda och bekväma dramaturgi som brukar användas i det nutida Storbritannien sönder.
Alla hade vetat vad de skulle göra, vad de skulle säga och var man skulle börja leta efter samband om ett sådant här vedervärdigt brott hade begåtts av en icke-muslim. Men när det nu visade sig vara en muslim mot en annan muslim, blev politiker och andra helt förvirrade. Om det hade visat sig att brottet begåtts av en ickemuslim mot en muslim, så hade politiker som till exempel Skottlands försteminister Nicola Sturgeon omedelbart försökt hitta kopplingar till individer som uppmuntrat, eller gett sitt godkännande till, en sådan handling. Men under ytan på detta mord ligger ett helt isberg som Sturgeon och andra inte har något intresse av att undersöka.
Det vanliga efter terrorattacker är att Sturgeon och andra skotska politiker travar iväg till den lokala moskén, för att slå fast att attacken inte har någonting med islam att göra, och lugna de skotska muslimerna i största allmänhet. Och den moské som oftast får motta dessa besök – Skottlands största moské – är Centralmoskén i Glasgow. Sturgeon har träffat dess ledare många gånger, bland annat efter attackerna i Paris i november 2015. Bland ledarna återfinns imamen Maulana Habib Ur Rehman. Bara en månad före mordet på Asad Shah i Glasgow, reagerade denne imam offentligt på hängningen av Mumtaz Qadri i Pakistan – mannen som mördade Salman Taseer, guvernör i den pakistanska provinsen Punjab, för att han var emot blasfemilagar.
Imam Rehmans reaktion på hängningen av Salman Taseers mördare var, bland annat; "Jag kan inte dölja min smärta i dag. En sann muslim straffades för att han gjorde det som nationens kollektiva vilja misslyckades med. "Uttalandet är ett ganska klart ställningstagande för det Taseers mördare gjorde, och så nära man kan komma en uppmuntran till andra att utföra liknande handlingar mot människor som anses ligga utanför en specifik tolkning av islam."
Om Shahs mördare hade varit en ickemuslim, skulle medier och politiker gjort allt som stod i deras makt för att gräva fram vad som inspirerat mördaren och vilka kontakter han hade. Mer specifikt skulle de ha velat ta reda på om det fanns någon – särskilt någon auktoritetsfigur – som någonsin uppmanat till mord på pakistanska affärsinnehavare. Men när en brittisk muslim dödar en annan brittisk muslim som påstådd "avfälling", och lokala religiösa ledare visar sig ha hyllat eller sörjt dem som mördat människor som anklagats för "avfall" – då hörs inte ett knyst från dessa människor. I stället talas det om att saker "ryckts ur sitt sammanhang" och det varnas för "generaliseringar" eller "islamofobi" eller ett antal andra enfaldiga undanflykter.
Det som hände i rätten då Tanveer Ahmed befanns skyldig och dömdes för mordet på Asad Shah var än mer avslöjande. Efter att domaren läst upp domen, hötte Tanveer Ahmed med sin knytnäve och började skrika på arabiska: "Det finns bara en profet." Supportrar, som utgjorde över hälften av åhörarna, stämde in i hans rop. Detta gjorde det fullt begripligt varför Asad Shahs familj varit alltför skräckslagna för att närvara i rättssalen under förhandlingarna kring mordet på deras släkting, och varför de enligt uppgift planerar att lämna Skottland.
Strax efteråt konfronterade en nyhetsreporter från LBC Radio några av mördarens familjemedlemmar utanför rättssalen. Videoklippet av detta möte är mycket sevärt. "Förtjänade Asad Shah att dö?" frågar reportern mördarens familj när de var på väg till sin bil. De vägrade att svara.
När en annan supporter får frågan om huruvida han tycker att mördaren visade "respekt" när han började skrika i rätten, blir han hotfull och svarar, "Ja, han respekterar sin profet. Han säger 'Jag älskar min profet'. Vad är fel med det?" När han får frågan om han tycker att domen är rättvis, svarar mannen "Nej". På följdfrågan på vilket sätt domen var orättvis, svarar han: "Inga kommentarer."
Det är naturligtvis bra att rättsystemet fungerat och gjort det snabbt. Asad Shahs mördare har ställts inför rätta och fått ett passande långt straff. Men detta fall borde ha utgjort en läxa för politiker, medier och samhället som helhet – att slutligen förstå vidden av vilket hot denna typ av fanatism utgör mot vårt samhälle, samt en insikt i hur vanlig sådan här fanatism faktiskt är. I stället ser det ut som om Storbritannien, när man nu fått en glimt av hur allvarligt problemet är, än en gång bestämt sig för att vända bort blicken, i rädsla för vad man kanske annars skulle få reda på.
Douglas Murray är författare, nyhetsanalytiker och samhällsdebattör baserad i London.