För ett år sedan, i Paris den 4 april 2017, blev Sarah Halimi, en äldre judisk pensionerad läkare, torterad och mördad på ett fruktansvärt sätt i sitt hem i Paris, och sedan kastad ut från sitt fönster av en man som skrek "Allahu Akbar" (Allah är störst"). Hon hade rapporterat till polisen flera gånger att hon var drabbad av antisemitiska hot – men utan resultat.
Mindre än ett år senare i Paris så blev ännu en äldre – och handikappad – jude, Mireille Knoll, våldtagen, torterad och mördad i sin lägenhet av ännu en muslimsk extremist. Fru Knoll, en förintelseöverlevare, hade också kontaktat polisen för att berätta att hon blivit hotad. Återigen gjorde polisen ingenting.
I flera månader försökte det franska rättssystemet dölja Sarah Halimis mords antisemitiska karaktär, medan domaren som hade hand om Mireille Knolls fall i alla fall erkände den antisemitiska karaktären i hennes mord från början.
 Mireille Knoll, en äldre och handikappad judisk förintelseöverlevare, blev nyligen våldtagen, torterad och mördad i sin lägenhet av en muslimsk extremist. (Bildkälla: familjen Knoll) |
Båda dessa kvinnor föll offer för ett antisemitiskt hat som växer snabbt i Frankrike.
Franska judar lever i konstant otrygghet. Männen som mördar dem tvekar uppenbarligen inte innan de bryter sig in hos äldre kvinnor och mördar dem; de verkar veta att de kan hota sina framtida offer utan att vara rädda för att bli gripna. Polisen registrerar oftast inte ens klagomål från judar som går till polisstationen, utan de noterar bara i loggboken att judar som blivit hotade har kommit och gått.
De franska myndigheterna säger att de kämpar mot antisemistim, men de talar aldrig om den enda antisemitismen som dödar judar i Frankrike idag: Islamistisk antisemitism. Om mördaren är muslim så beskrivs han plötsligt som "radikaliserad".
Ordet "radikaliserad" används nu för att beskriva muslimska mördare. Det gör att de som använder det kan undvika orden "muslim" eller "islam".
De franska allmänna medierna använder också samma språk som de franska myndigheterna. När en mördares grannar blir intervjuade säger de ofta att han var "en trevlig kille".
Det rapporterades knappt om Sarah Halimis mord när det ägde rum. Det pratades mer om mordet på Mireille Knoll, men nästan ingen tog upp motivet bakom mordet.
Rädslan som neutraliserar de franska politikerna och journalisterna består av att bli anklagade för "islamofobi".
I alla de oräkneliga böckerna om farorna och konsekvenserna av antisemitism som publicerats i Frankrike sedan Andra världskriget är det bara en som tar upp hat mot judar i den muslimska världen specifikt. Författaren Philippe Simonnot, en före detta journalist för dagstidningen Le Monde, berättigar detta hat. Han hävdar (felaktigt) att judar som har bott i muslimska länder har blivit väl behandlade, för att sedan svika islam genom att inte strida vid muslimernas sida under den västerländska koloniseringen; att Israels grundande har varit ett brott mot de fattiga "palestinierna" och att muslimerna har rätt att kollektivt straffa kristna och judar. Dessa idéer är inte unika, utan väletablerade i Frankrike.
Varje gång ett antisemitiskt brott begås av en muslim på fransk mark så försöker franska politiker och journalister dölja vem brottslingen är eller vad hans motiv var. De förklarar ofta att brottslingen också är ett "offer".
När en brottsling lämnar ett meddelande om att han handlade för att hämnas för "palestiniernas" lidande så upprepar franska politiker och journalister nästan enhälligt att det som pågår i Mellanöstern måste stanna i Mellanöstern, och att en "rättvis lösning" måste uppnås när det gäller det "palestinska lidandet". De ignorerar det faktum att trots hela Israels försök att behandla araber humant så börjar varje fransk rapport om Israel med att fördöma israeliska soldater som hänsynslösa mördare som antas njuta av att förödmjuka araber.
Idag är Frankrike det enda landet i Västvärlden där judar mördas bara för att de är judar. Sedan 2006 har elva franska judar blivit mördade – män, kvinnor och barn. På skolan Ozar Hatorah i Toulouse i mars 2012 sköts barn i åldrarna tre, sex och åtta till döds.
Giulio Meotti skrev:
"Om de hade varit muslimer hade deras berättelser blivit en universell varning mot intolerans, rasism, etniskt och religiöst hat... Politikerna hade döpt gator och skolor efter dem."
Men de var judar, och i Frankrike nämns inte antisemitismen.
För några veckor sedan, vid den årliga middagen som anordnas av den judiska organisationen CRIF i Paris, sa president Emmanuel Macron att Frankrike ligger i krig mot antisemitismen. I efterdyningarna av mordet på Mireille Knoll sa han samma sak.
I flera årtionden har alla franska presidenter använt samma meningar.
Macron upprepade många gånger att "utan judarna skulle Frankrike inte längre vara Frankrike". Det som verkar hända är dock precis det: ett Frankrike utan judar.
På två årtionden har mer än 20 % av Frankrikes judar lämnat landet. Enligt en undersökning vill 40 % av de judar som fortfarande bor i Frankrike lämna landet. Trots att judarna nu representerar mindre än 0,8 % av den franska befolkningen placeras hälften av militär- och polisstyrkan ut på gatorna i för att vakta judiska skolor och platser för tillbedjan.
Franska judar ser att det som finns kvar av den judiska närvaron i Frankrike håller på att suddas ut. De vet att de måste dölja sin religionstillhörighet och att även om de är gatusmarta och noggranna med att låsa dörren så finns det risker överallt. De vet också att det som drabbar dem inte intresserar den övriga franska befolkningen. Den franska nationalförsamlingen har 577 medlemmar. Bara en av dem har tappert och outtröttligt riktat sin uppmärksamhet mot det som pågår: Meyer Habib. Han representerar fransmännen som bor i Mellanöstern och blev vald tack vare stödet från de franska judarna som nu bor i Israel men har kvar sitt medborgarskap. Utan dem hade han inte haft en chans att bli vald.
Efter mordet på Sarah Halimi arrangerades det en minnesstund för henne på gatan där hon bodde. Det var enbart judar som kom dit. De välkomnades av förolämpningar och flaskor som kastades från byggnadernas fönster.
När judiska institutioner uppmanade till en tyst marsch till Mireille Knolls minne var det fler som kom dit. Återigen mest judar. Gilles-William Goldnadel, ordförande för Advokater utan gränser, och familjen Knolls advokat, sade att Mireille Knolles framlidne make hade överlevt Auschwitz, och att deras barn hade levt med minnet från Förintelsen ständigt närvarande i deras sinne, och hur "hemskt" det måste ha varit för dem att uppleva att deras mamma blivit mördad och uppbränd. En av Mireille Knolls söner, Daniel, sa att "muslimerna måste reagera".
Franskmuslimska organisationer fördömde mordet, men inte hatet mot judar.
En studie som utfördes för Fondapol (Foundation for Political Innovation) år 2014 visade att 25 % av den franska befolkningen har antisemitiska åsikter, och att bland de praktiserande muslimerna ligger siffran på 42 %. Enligt studien är 28 % av de franska muslimerna mycket fientliga mot utlärningen om Förintelsen i skolorna. Många säger att Förintelsen är ett judiskt påhitt.
Judar kanske är de största offren, men de är inte de enda. På bara fem år har 250 personer i Frankrike blivit mördade av islamistiska terrorister – de senaste offren sköts bara några timmar innan Mireille Knolls kropp hittades i askorna av hennes lägenhet.
Den 23 mars dödade en fransk islamistisk terrorist fyra personer i Trèbes, en liten stad i sydvästra Frankrike. Ett av offren var en seniorofficer i franska nationella gendarmeriet som tog en gisslans plats och slaktades med en kniv. Terroristen sköts till döds.
De allmänna medierna i Frankrike dolde det faktum att officeraren knivhöggs till döds; de sa att han hade blivit "träffad på halsen". Terroristen, som skrek "Allahu Akbar" beskrevs inte som en islamist, utan så klart som en man som var "radikaliserad". Franska inrikesdepartementet tillade att han ansågs vara extremt farlig och hade "övervakats noggrant" av polisen. Tusentals personer som är "radikaliserade" anses vara extremt farliga och "övervakas noggrant" av polisen.
När en polisstyrka kom till området där terroristen hade bott möttes de av upprorsmakare.
Många fransmän ser den slaktade seniorofficeraren, Arnaud Beltram, som en hjälte: i Paris tillägnades en högtidlig hyllning åt honom. I samma stund var tusentals muslimer ute på gatorna och hyllade terroristen och ropade ut hans namn, Radouane Lakdim. "För många unga muslimer är terroristen hjälten", sade Thibault de Montbrial, ordföranden för Center of Reflection on Homeland Security.
Dagen efter den islamistiska attacken i Trèbes sade Frankrikes regeringstalesman att Frankrike hade en moralisk plikt att välkomna och "återintegrera" 258 franska före detta medlemmar av den besegrade Islamiska Staten som för närvarande sitter i fängelse i Syrien. Detta är tydligen den franska regeringens syn på sin moraliska plikt.
För några dagar sedan publicerades en "uppmaning av 100 intellektuella mot Islamistisk separatism" i Le Figaro. Texten anklagar islamisterna för att försöka "separera den muslimska befolkningen från övriga Frankrike".
En stor del av Frankrikes muslimska befolkning lever redan avskilt från resten av den franska befolkningen. De segregerar sig själva. Huvudproblemet är dock inte självsegregeringen, utan spridandet av hat mot judar, Frankrike och Västvärlden. Muslimska extremister uppviglar till mord, som inträffar allt oftare. De vill inte leva avskilt, de vill förstöra, ödelägga och erövra. Man behöver bara titta på det som hänt i Turkiet, hela Nordafrika, hela Mellanöstern, Östeuropa, Grekland, Portugal, norra Cypern och södra Spanien.
Förra året publicerade historikern Georges Bensoussan, född och uppvuxen i Nordafrika, en bok med titeln A Submissive France. Titeln verkade helt stämma överens med verkligheten.
Kommer fransmännen till slut göra revolt? En opinionsundersökning som publicerades den 29 mars visar att 83 % av fransmännen är för utvisning av utlänningar som har en "S-mapp" hos underrättelsetjänsten, och som anses vara ett hot mot landets säkerhet. Undersökningen visade att 87 % av fransmännen är för att skicka franska medborgare med en "S-mapp" i fängelse. Men den franska regeringen har inte visat något intresse för det.
Dr. Guy Millière, professor vid Paris universitet, är författare av 27 böcker om Frankrike och Europa.