En muslimsk mamma i det shariastyrda landet Iran pratade om sin 10-åriga dotter: "Hon frågade mig, 'varför får jag inte dansa? Vi dansar för att vi är glada. Hur kan det vara fel att vara glad? Hur kan dans vara ett brott?'" Hon pratade om förvirringen i sin dotters ögon. "Det är en fråga jag inte vet hur jag ska svara på."
Hennes dotters liv hade förändrats, sa hon, när hon hörde att en 19-årig kvinna vid namn Maedeh Hojabri hade blivit en måltavla för Irans islamistiska "moral"-polis. Hennes brott? Hon publicerade videoklipp av sig själv när hon dansade på populära sociala medier som Instagram. Konsekvenserna för en sådan handling är allvarliga. Som i tidigare fall med andra unga kvinnor som har lagt upp klipp på sig själva när de dansat så blev Hojabri gripen och häktad utan någon möjlighet att försvara sig, och offentligt vanärad med en tv-sänd bekännelse.
Hojabris dansklipp gjorde henne till en populär figur på Instagram i Iran, och det gav henne hundratusentals följare på den sociala medieplattformen. Tänk hur hon hade blivit behandlad om hon hade bott i Väst. Hon hade förmodligen setts som en talang, blivit överöst med erbjudanden och möjligheter, blivit inbjuden till populära program och blivit sponsrad för radio- och tv-program.
Men i en shariastyrd stat som Islamiska republiken Iran anser myndigheterna att sådana som Hojabri är hemska brottslingar. Det ironiska är att det är många av de extremistiska ledarna av hennes land – en statlig sponsor för terrorism – som borde ses som brottslingar. De är män som ser Hojabri och andra som hon – som helt enkelt vill sprida glädje – som en oacceptabel fara för deras land.
Gladlynthet och dans kan spela roll för de människor som i sina bistra liv kämpar med ekonomiska problem, politisk oro, censur och svårigheter generellt. Men i Iran blir konsekvenserna för dessa små solskenshandlingar istället hot, shariadomstol och fängelse. Resultatet blir ofta påtvingade bekännelser som Islamiska republiken Iran sänder på tv både för att validera sin oro och för att hota den som kanske funderar på att börja dansa själva efter att ha sett filmklippen.
Detta för oss tillbaka till den 10-åriga flickans fråga: "Varför får jag inte dansa? Varför är dans ett brott?"
Hur svårt det än är att föreställa sig att dans kan leda till fängelse så är det mycket svårare för ett barn som precis håller på att bli medveten om världen runt omkring henne, som nu är rädd för att bli tagen av den islamistiska moralpolisen bara för att ha uttryckt lycka.
Vad är det med dans som skrämmer och oroar så många islamistiska religiösa ledare? Varför är det så viktigt för islamistgrupperna att hjärntvätta flickor tills de tror att dans är en oförlåtlig synd?
Det kan delvis vara ett försök att förhindra den sexuella lusten som man kan uppleva när man dansar eller tittar på dans, och delvis kan det handla om en önskan om att kontrollera, begränsa och förtrycka kvinnor under premissen att man håller dem "rena" och skenbart fria från sexuell lust.
Att kontrollera kvinnans kropp har alltid varit en grundpelare för sharialag i Iran. Och som införandet av sharialag i Iran har visat så prioriterar islamistiska lagar övervakning och kontrollering av varje aspekt i varje medborgares vardagliga och privata liv. Denna nivå av övervakning och bestraffning verkar syfta till att skapa en atmosfär av rädsla i samhället: man är alltid medveten om att man blir bevakad.
Dessutom, för radikala och extremistiska muslimer är allt som kan stämplas som "kul" förbjudet. Inte bara av religiösa skäl, utan ännu viktigare, av politiska skäl. Enligt fundamentalistiska islamistiska ledare blir människor som engagerar sig i roliga aktiviteter såsom dans och fest mindre rädda. Som resultat är det mer troligt ett folk utan rädsla korsar gränser som satts upp av shariastaten och gör uppror mot staten. Detta ses som ett hot mot den makt som islamistiska ledare har över sitt folk.
Ur ett extremistiskt muslimskt perspektiv, om en kvinna får göra som hon önskar så kanske hon börjar stå upp för sina rättigheter, riskerar "straffrihet", blir ekonomiskt självständig och vågar motsätta sig sin status som förtryckt och som en andra klassens medborgare som hon blivit tilldelad av religiösa myndigheter vid födseln.
Men som man kanske kan förvänta sig skapar en sådan påtvingad sharialag också motstånd, särskilt bland kvinnor och flickor som precis som alla andra vill ha sin frihet. Därför börjar tappra kvinnor stå upp för sin sak efter att kvinnor som Maedeh Hojabri blir gripen genom att publicera sina egna dansfilmer där de imiterar Hojabris danser.
Undervisning inom sharialag bör bevakas noggrant i moskéer, skolor och i hela samhället. För folk i Väst kan det verka omöjligt att dans blir ett brott. Men när sharialag införs kan vilken oskyldig handling som helst bli ett brott.
För tillfället kan den 10-åriga flickan bara hoppas på en tid då hon är fri att dansa, medan hennes mamma måste fortsätta leta efter svar. I större delen av världen kan flickor springa, hoppa och snurra av glädje – men för många flickor anses fortfarande minsta lilla piruett som ett brott. Vem kommer moralpolisen ge sig på härnäst?
Dr Majid Rafizadeh är en Harvardutbildad vetenskapsman, affärsman, politisk forskare, styrelsemedlem i Harvard International Review och ordförande för International American Council on the Middle East. Han har författat flera böcker om Islam och amerikansk utrikespolitik. Han kan nås via Dr.Rafizadeh@Post.Harvard.Edu