 (Foto av kremlin.ru) |
Den 17 september 1950, för över 68 år sedan, lämnade den första turkiska brigaden Mersins hamn på Medelhavets kust och anlände sedan, 26 dagar senare, i Busan i Korea. Turkiet var det första landet, efter USA, som svarade på FN:s uppmaning till militärt bistånd i Sydkorea efter att norr gått till angrepp samma år. Turkiet skickade fyra brigader (totalt 21 212 soldater) till ett land som ligger 7 785 km bort. I slutet av Koreakriget hade Turkiet förlorat 741 soldater som dödats i strid. FN:s minneskyrkogård i Busan hyser 462 turkiska soldater.
Alla dessa turkiska aktioner utfördes med ett medlemskap i NATO som mål, något som Turkiet så småningom fick den 18 februari 1952. Under Kalla kriget förblev Turkiet en pålitlig allierad till USA och NATO och försvarade alliansens sysöstra flank. Men mycket har förändrats sedan den islamistiska regeringen som tillhör premiärminister (nu president) Recep Tayyip Erdoğan kom till makten i november 2002. Den "turkiska reträtten" skedde inte över en natt.
I april 2009 korsade militärtrupper från Turkiet och dess granne, president Bashar al-Assads Syrien, gränsen och besökte utposter under gemensamma militärövningar. Det var första gången en NATO-armé tränade med Syriens militär.
I september 2010 utförde turkiska och kinesiska flygvapnets jaktplan gemensamma övningar i det turkiska luftrummet. Det var också första gången ett NATO-flygvapen hade tränat med Kinas.
År 2011 avslöjade en kartläggning från Transatlantic Trends att Turkiet var den NATO-medlem med lägst stöd för alliansen med bara 37 % (en minskning från 53 % år 2004)
År 2012 gick Turkiet med i Shanghai Cooperation Organization (SCO, vars medlemmar är Ryssland, Kina, Kazakstan, Kirgizistan, Tadjikistan och Uzbekistan) som samtalspartner.
År 2017 sa en högt uppsatt kinesisk diplomat att Beijing var redo att diskutera Turkiets medlemskap i SCO.
I september 2013 meddelade Turkiet att man hade valt ett kinesiskt företag (CPMIEC) för konstruktionen av dess första missilförsvarssystem med långt räckhåll under T-LORAMIDS-programmet som då låg på 3,5 miljarder dollar. Detta kontrakt skrotades senare, men då vände sig Erdoğan till den ryska presidenten Vladimir Putin för en ersättare: Missilförsvarssystemet för luft och långdistans, S-400.
Trots ökat tryck från USA, västvärlden och NATO har Erdoğan sedan dess vägrat göra sig av med den ryska försvarslösningen och har istället djärvt försvarat "Turkiets enväldiga beslut". Nyligen, den 7 mars, sa Erdoğan att Turkiet aldrig skulle dra sig ur S-400-avtalet. Han tillade även att Ankara kanske senare skulle undersöka möjligheten att köpa de mer avancerade S-500-systemen som nu är under konstruktion i Ryssland.
Washington varnar fortfarande sin deltidsallierade i NATO för att den ryska överenskommelsen kommer få "allvarliga konsekvenser". Enligt CNN:
"Om Turkiet tar S-400 så blir det allvarliga konsekvenser", sa den biträdande talesmannen för Pentagon, Charles Summers, till reportrar på fredagen [8 mars]. Han menade att det skulle underminera USA:s militära relation med Ankara.
Summers sa att dessa konsekvenser skulle inkludera att USA inte skulle låta Turkiet förvärva F-35-planet och missilförsvarssystemet Patriot.
Turkiet, en medlem i det USA-ledda, multinationella konsortiet som bygger den nya generationens stridsplan, F-35 Lightening II, hade åtagit sig att köpa över 100 plan.
Turkiets val till Rysslands fördel (och till NATO:s nackdel) kommer säkerligen få konsekvenser på flera olika våglängder. USA skulle kunna svara med att utvisa Turkiet från gruppen Joint Strike Fighter som bygger F-35:an. Det blir ett beslut som för med sig ekonomiska betänkligheter utöver de militära. Turkiet kan om det utvisas vända sig ytterligare till Ryssland för den nästa generationens stridsplan, vilket Putin mer än gärna skulle erbjuda – och skapa ytterligare sprickor inom NATO-blocket, ett drag som Erdoğan förmodligen anser att USA:s administration (och NATO) inte har råd att riskera. Erdoğans beslut sänder också ut ett budskap till NATO som inte bara handlar om anskaffningen av militärutrustning, utan också om Turkiets geostrategiska identitet.
S-400 är en avancerad luftförsvarslösning, särskilt om den används mot västerländska (NATO) luftburna resurser och eldkraft. Det är en grundläggande militärt faktum att Turkiet inte kan använda detta system mot ryska angrepp eller rysktillverkade vapen. Med S-400-tavtalet säger Turkiet helt enkelt till sina teoretiska västerländska allierade att det ser "dem" och "inte Ryssland" som ett säkerhetshot. Med tanke på att Ryssland i mångt och mycket anses vara ett säkerhetshot mot NATO så uppmanar Turkiets udda ställningstagande till ifrågasättande av dess officiella NATO-identitet.
Turkiet har NATO:s andra största armé, och dess militära kärleksaffär med Ryssland må vara i sin linda nu, men den underminerar NATO:s militärt avskräckande syfte mot Ryssland. Ryssland däremot vill säkert inget hellre än att se ett uppbrott i den militära allians som ser till att en "väpnad attack mot en" NATO-medlem "skall anses som en attack mot dem alla".
Burak Bekdil, en av Turkiets ledande journalister, fick nyligen sparken från landets mest välkända nyhetstidning efter 29 år, för att han skrivit på Gatestone om vad som sker i Turkiet. Han är en Fellow vid Middle East Forum.