 I sin besatthet av att återuppliva turkarnas storhetstid vänder sig den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan mot östra Turkiet för att skapa en panturkisk/islamistisk strategisk allians bestående av NATO-medlemmen Turkiet; Azerbajdzjan med sina rika kolväteresurser och växande militära förmågor; och Pakistan med sina kärnvapen. På bilden: Erdoğan (höger) och den pakistanska premiärministern Imran Khan träffas i Ankara, Turkiet, den 4 januari 2019. (Foto av Adem Altan/AFP via Getty Images) |
Den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğans ambitiösa neo-ottomanska politiska kalkyl har isolerat Turkiet på ett sätt som saknar tidigare motstycke. Turkiet vann titeln som världens enda land som sanktionerats av USA, Ryssland och EU under de senaste fem åren. Turkiets förhandlingar om ett fullständigt medborgarskap i EU har stannat upp, och Europeiska rådet har påbörjat överträdelseförfaranden mot NATO:s enda muslimska medlemsstat. I sin besatthet av att återuppliva turkarnas storhetstid vänder sig Erdoğan mot östra Turkiet för att skapa en panturkisk/islamistisk strategisk allians bestående av Turkiet, Azerbajdzjan och Pakistan, med deltidsmässiga, taktiska allianser med Iran, Qatar och Bangladesh.
Tanken är att fora samman tre muslimska nationer: NATO-medlemmen Turkiet; Azerbajdzjan med sina rika kolväteresurser och växande militära förmågor; och Pakistan med sina kärnvapen.
Slagordet "en nation, två stater" har tagit fart särskilt efter Turkiets militära och logistiska stöd för Azerbajdzjan under Nagorno-Karabakh-kriget 2020, vilket slutade med stora azeriska vinster över Armenien. Azerbajdzjan har blivit en allt större kund av turkisktillverkade vapensystem. Turkiet har bjudit in Azerbajdzjan till sitt TF-X-program, en ambitiös plan att bygga en ny generation av ett inhemskt stridsflygplan.
Turkiets vapenförsäljning till Azerbajdzjan har ökat på senare år. År 2020 sexdubblades exporten av turkisktillverkad luftfartsteknik till Azerbajdzjan. Dessutom blev Turkiet mellan 2016 och 2019 Pakistans fjärde största vapenleverantör – nu större än USA, medan Pakistan blev Turkiets tredje största vapenmarknad.
År 1988 etablerade Turkiet och Pakistan en militär konsultgrupp som syftade till att stärka militära och försvarsmässiga upphandlingsrelationer. Medan samarbetet fördjupades expanderade gruppen och utvecklades till High-Level Strategic Cooperation Council (HLSCC). I början av 2020 var både Erdoğan och den pakistanska premiärministern Imran Khan styrelseledamöter för HLSCC:s sjätte session, där man skrev under 13 viljeförklaringar, varav fem knutna till försvarsindustrin.
Under ett kontrakt byggde och sålde Turkiet fyra multifunktionskorvetter till den pakistanska flottan. Tidigare, år 2018, skrev Turkish Aerospace Industries (TAI) under ett kontrakt på 1,5 miljarder dollar för försäljning av 30 attackhelikoptrar av modellen T129 till Pakistan.
Det är inget sammanträffande att Erdoğan har besökt Azerbajdzjan över 20 gånger under sitt presidentskap. I september 2021 utförde azerbajdzjanska, turkiska och pakistanska militärer en åtta dagar lång gemensam militärövning i Baku som fick namnet "Tre bröder – 2021". Under 2021 har Ankara, Baku och Islamabad diskuterat hur man kan stärka handel, investering, transport, bankväsende och turism efter att man skrivit under Islamabad-deklarationen som syftar till att fördjupa det ekonomiska samarbetet mellan de tre muslimska nationerna.
För att ha politiskt inflytande i Afghanistans framtid arbetar Turkiet tätt ihop med sin pålitliga gulfallierade, Qatar. I början av december undertecknade Erdoğan och Qatars Emir Sheikh Tamim bin Hamad Al Thani 12 viljeförklaringar inom olika områden, inklusive militär-, sjukvårds-, turism- och utbildningssektorer, bland andra. Qatars utrikesminister, Sheikh Mohammed bin Abdulrahman Al Thani, förklarade: "Qatar kommer att arbeta med det allierade Turkiet och talibanska tjänstemän för att se till att Kabuls internationella flygplats, platsen för kaotiska scener efter det talibanska övertagandet, fortsätter att fungera."
Ankara verkar hoppas att USA:s utträde ur Afghanistan har gett plats åt en ledarskapsroll tillhörande Turkiet och Pakistan. En del experter instämmer.
"I 20 år har vi haft USA i regionen som en extraregional kraft, men med stövlarna på marken. Och nu när de har lämnat finns det ett politiskt tomrum ... Det finns en geopolitisk dynamik", sa Rabia Akhtar, som leder Centre for Security Strategy and Political Research (CSSPR) vid Lahores universitet. "Pakistan är i hjärtat av det. Och det är inte bara Pakistan, utan också Iran och Turkiet."
Den 23 december, efter ett uppehåll på 10 år, avgick det första godståget, som döpts till Islamabad-Istanbul järnvägstrafik, från Pakistan till Turkiet genom Iran. Det var ett stort framsteg för de tre grundarna av Economic Cooperation Organizations handelsförmågor. Händelsen inträffade efter att USA under manga år följt en politisk linje med "maximala påtryckningar" mot Iran för att isolera landet genom att avbryta alla medel för internationell handel med den islamiska republiken.
Tidigare i december nådde Iran, Azerbajdzjan och Georgien en överenskommelse om att etablera en transitväg som sammankopplar Persiska viken med Svarta havet. Denna väg kan potentiellt kopplas ihop med Islamabad-Istanbul järnvägstrafik och stärka förbindelserna i regionen ytterligare, med tanke på att Pakistan och Turkiet båda är nära allierade med Azerbajdzjan och har starka handelsrelationer med Iran.
Alltihop ser lovande ut. Men det är det inte.
Ta till exempel den turkisk-pakistanska affären med T129-helikoptrarna. Denna försäljning har inte gått framåt eftersom TAI inte lyckats säkra exportlicenser för USA. Helikoptrarna produceras under licens av det italiensk-brittiska företaget AgustaWestland. De drivs av motorer som tillverkas av LHTEC, vilket är ett samriskföretag mellan USA-byrån Honeywell och det brittiska företaget Rolls-Royce.
Kort sagt blev den turkisk-pakistanska militäraffären ett offer för en turkisk-amerikansk dispyt om Turkiets övertagande av det ryska luftvärnsrobotsystemet S-400.
Och så har vi Kina. Efter det talibanska övertagandet var Kina det första landet som utlovade akut humanitär hjälp till Afghanistan. Säkerhet på Kinas västra fronter, och för bälte- och vägprojekt i Centralasien och Pakistan, är avgörande för Beijing. Man behöver också ett fördelaktigt säkerhetssystem i regionen för att skydda sina ekonomiska intressen. Den traditionella Kina-Pakistan-alliansen håller på att utvecklas till en kinesisk-pakistansk allians i Afghanistan där det potentiellt kan finnas en roll för Turkiet som är för begränsad. "Det är troligt att det kan finnas ett djupare strategiskt samarbete mellan Kina, Pakistan, Afghanistan, Ryssland och Iran, gällande kontraterroristiska ansträngningar och tillslag mot illegal droghandel", menade Mercy A. Kuo, exekutiv viceordförande på Pamir Consulting.
Kina har också traditionellt sett varit misstänksamt mot dolt turkiskt regeringsstöd för den turkisk-muslimska minoriteten, uigurerna, som det kinesiska Kommunistpartiet ser som ett stort säkerhetshot. Tidigare i år bytte Cooperation Council of Turkic Speaking States, även känt som Turkic Council, namn till Organisation of Turkic States – något som ökade de kinesiska (och ryska) misstankarna om en potentiell panturkisk separatism. Den Turkiet-ledda aktionen för att uppgradera turkisktalande staters samarbete till en politisk enhet som skulle kunna försvaga Beijing och Moskvas inflytande i Centralasien kommer utan tvivel att granskas noggrant av Kina och Ryssland.
Och så har vi den iranska tvetydigheten. Militärövningarna "Three Brothers – 2021" i september skapade ytterligare spänningar mellan Azerbajdzjan och Iran eftersom den islamiska republiken uppfattade det som ett säkerhetshot, särskilt på grund av Pakistans inblandning. Som gensvar sjösatte den iranska militären den 1 oktober sin egen militärövning, med kodnamnet "Fatehan Khaybar", nära Irans gräns mot Azerbajdzjan. Kort efter dessa militärövningar stängde Azerbajdzjan ner en moské och ett kontor i Baku som drevs av representanten för Irans högsta ledare Ayatollah Ali Khamenei.
Teheran står också inför ett hot om etnisk-nationalistiska separatisttendenser bland sin egen azerisk-turkiska befolkning. Den turkiska minoriteten i Iran, som är den största, uppskattas till 14–20 miljoner människor i ett land på totalt 84 miljoner invånare.
En annan azerisk-iransk friktion handlar om kontrakt för återuppbyggnad efter Nagorno-Karabakh-kriget. Tehran har gjorts besviket av Bakus generösa utpekanden av byggnadsprojekt till turkiska eller pakistanska företag i stället för iranska anbudsgivare.
I teorin är Iran Turkiets "muslimska broder". I verkligheten är det (sunni-) Turkiets (shia-) sekteristiska motståndare, historiska rival och gränsöverskridande utmanare i det shiadominerade Irak och shiastyrda Syrien.
Slutligen är Azerbajdzjan är fortfarande mer av ett ryskt territorium än ett turkiskt. Det är fler azerier som talar ryska än som älskar att vråla ut det turkiska slagordet "en nation, två stater". Pakistan förblir Kinas starkaste allierade och verkar nöjda med att se sig själva som kinesiskt territorium.
Erdoğans panturkiska/islamistiska ambition kommer att vara bra för både Ryssland och kinesiska intressen; det innebär fortsatt turkiskt engagemang österut och fortsatt försvagande av redan ansträngda band med västerländska institutioner, främst med NATO. Moskva och Beijing kommer utan tvivel att kontrollera eventuellt fullt spel av det nyfödda turkisk-muslimska blocket.
Burak Bekdil, en av Turkiets ledande journalisten, blev nyligen avskedad från landets mest framstående nyhetstidning efter 29 år, för att han skrivit för Gatestone om det som pågår i Turkiet. Han är en Fellow vid Middle East Forum.