 I en spektakulär uppvisning av våld blev Kemal Kılıçdaroğlu, ledare av det största oppositionspartiet, Republikanska folkpartiet (CHP), i stort sett lynchad av anhängare till Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan i april. (Foto av Erhan Ortac/Getty Images) |
I de flesta civiliserade länder går medborgarna till vallokalen på valdagen – oavsett om det gäller ett parlaments-, president- eller kommunalval – de lägger sina röster och går hem och tittar på nyheterna som rapporterar om resultatet. Nästa dag går de till jobbet – en del glada och en del besvikna – och lever i fred till nästa val. Inte i Turkiet, där alla politiska maktkamper ser mer ut som krigföring än en enkel demokratisk tävling.
En anledning är dominansen av identitetspolitik i landet som har sina rötter på 1950-talet då Turkiet började med flerpartipolitik. Kampen mellan "oss" och "dem" har pågått sedan dess. Kärnan till problemet är en kultur som programmerar de flesta lägre utbildade massorna (och i Turkiet är den genomsnittliga skoltiden 6,5 år) till a) att konvertera den "andre", och om detta inte är möjligt, b) att fysiskt skada den "andre". En djup polarisering i samhället sedan president Recep Tayyip Erdoğans Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) kom till makten år 2002 har kommit upp i nya skrämmande nivåer.
Inga av de hot som journalister från oppositionen står inför idag är en slump. I september 2015 attackerade till exempel en arg grupp AKP-anhängare huvudkontoret för Hürriyet, Turkiets största tidning som då var ett oppositionsmedieföretag. Folkhopen krossade fönstren på byggnaden med käppar och stenar och mässade: "Allah-u aqbar" ("Gud är större") som om de utkämpade ett religiöst krig. Faktum var att de trodde att de var mitt uppe i ett, för Hürriyet var vid den tiden en sekulär tidning som var kritisk mot Erdoğan. Under en lång period bevakade säkerhetsstyrkorna händelserna med bara en polisstyrka. Folkhopen tog ned flaggan som tillhörde Doğan Group (som då ägde Hürriyet) och brände den. Efter upprepade uppmaningar skickades polisen dit. Chefen för AKP Istanbul och AKP:s ungdomsförening, Abdürrahim Boynukalın, befann sig i folkmassan. Han meddelade på sitt Twitterkonto: "Vi protesterar mot falska nyheter utanför Hürriyet och vi läser ur Koranen för våra martyrer." Det var ett heligt krig: att attackera en tidning ...
En månad senare befann sig Ahmet Hakan, en framstående krönikör för Hürriyet och nyhetsuppläsare på CNN-Türk, utanför sitt hem. Hakan blev förföljd på vägen hem från tv-stationen av fyra män i en svart bil innan han blev överfallen i närheten av sin bostad. Hakan fick vård för bruten näsa och brutna revben. Bara några månader innan händelsen hade Erdoğan anklagat Hürriyets ägare för att vara en "kuppälskare" och beskrev hans journalister som "charlataner".
I oktober 2016 utfärdade Turkiets direktorat för religiösa frågor, eller "Diyanet" en cirkulärskrivelse för bildandet av "ungdomsfilialer" som skulle associeras med landets tiotusentals moskéer. Först skulle ungdomsfilialerna bildas i 1 500 moskéer. Men enligt den nya planen så skulle 20 000 moskéer ha ungdomsfilialer år 2021, och till slut skulle antalet vara 45 000 moskéer, i något som skulle se ut som en "moskémilis".
Sedan har vi det besynnerliga fallet med Alperen Hearths, en våldsamt Erdoğanlojal grupp som slår ihop panturkisk rasism med islamism, neoottomanism och antisemitism. År 2016 hotade Alperen om våld mot ett årligt pridetåg i Istanbul. Alperens Istanbulchef, Kürşat Mican, sa:
"Degenererade individer kommer inte att tillåtas att leva ut sina fantasier på dessa marker ... Vi är inte ansvariga för det som kommer att ske hädanefter ... Vi vill inte att folk ska gå runt halvnakna med spritflaskor i händerna i denna heliga stad som vattnats av våra förfäders blod."
Istanbuls guvernör förbjöd sedan tåget.
En annan gång, år 2016, protesterade Alperens medlemmar utanför en av de mest berömda synagogorna i Istanbul, för att fördöma Israels säkerhetsåtgärder efter en dödlig attack vid Tempelberget i vilken två israeliska poliser omkom. "Om ni hindrar vår frihet att be där [vid al-Aqsamoskén i Jerusalem] så kommer vi att hindra er från att be här [vid Istanbuls synagoga Neve Shalom], stod det i ett uttalande från Alperen. "Våra [palestinska] bröder kan inte be där. Att införa metalldetektorer är att trakassera våra bröder." Vissa ungdomar från Alperen sparkade in synagogans dörrar och andra kastade sten på byggnaden.
På senare tiden har det tyvärr inte varit fredligare. Den 31 mars omkom sex personer av våldsbrott och 115 personer skadades av käppar, knivar, batonger och pistolskott på en enda dag då turkarna gick till vallokalerna för att rösta på borgmästare. Några dagar senare ökade dödssiffran.
I en spektakulär uppvisning av våld blev Kemal Kılıçdaroğlu, ledare av det största oppositionspartiet, Republikanska folkpartiet (CHP), i stort sett lynchad av anhängare till Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. I april åkte Kılıçdaroğlu till ett litet samhälle utanför Ankara för att gå på begravningen för en stupad soldat som dödats under sammandrabbningar med den kurdiska separatistmilisen. Under begravningen blev han attackerad av en nationalistisk folkhop och sedan förd till ett närliggande hus för skydd. En film från incidenten på sociala medier visar en folkhop som knuffar och slår Kılıçdaroğlu när han försöker ta sig igenom folkmassan. Efter att han förts till skyddshuset omringade folkhopen det och mässade "vi bränner ned huset!" Mannen som gav oppositionsledaren ett knytnävsslag visade sig senare vara en officiell AKP-medlem.
Angriparen, Osman Sarıgün, släpptes omedelbart efter en kort stund i häktet. Dagen därpå blev han en hjälte. Horder av Erdoğananhängare skyndade sig till hans bondgård för att kyssa hans händer på det sicilianska "baccio la mano"-viset och visade honom sin yttersta respekt för att ha attackerat en oppositionsledare.
Varje ostraffat fall av politiskt våld som begåtts å den dominanta statsideologin (islamismen) och dess heliga ledares (Erdoğans) vägnar uppmuntrar nästa. I maj lades en journalist som ställde sig kritiskt till Erdoğans regering och dess nationalistiska allierade in på sjukhus efter att han blivit attackerad utanför sitt hem. Tidningen Yeniçağ hävdade att krönikören Yavuz Selim Demirağ blev misshandlad av fem eller sex personer med basebollträn efter att han medverkat i ett tv-program. Gärningsmännen flydde från brottsplatsen i ett fordon.
Allt slutade på ett mirakulöst sätt för Göknur Damat, en 34-årig skönhetsspecialist som diagnostiserats med bröstcancer. År 2017 var hon med i ett tv-program där hon gråtande berättade för publiken att hennes läkare hade sagt att hon inte hade mer än ett halvår kvar att leva. Hon vann sympatier från Erdoğan (och andra) och mottog en inbjudan för att träffa presidenten, som därefter kallade henne för sin "fosterdotter". Hon var nu alla AKP-anhängares älskling. Hennes företag blomstrade, och Damat vann till och med sin kamp mot cancer. Nyligen begick hon dock ett misstag. Hon donerade 20 lira (ungefär 33 kronor) till valkampanjen för oppositionskandidaten för borgmästarposten i Istanbul. Ännu värre var att vetskapen om hennes donation blev allmänt känd och tusentals Erdoğananhängare ställde frågan "hur kan vår presidents fosterdotter donera till oppositionskampanjen ..." Nyligen när hon gick ut ur sitt hem kom en okänd man fram till henne, frågade: "är det du som är braveheart?" och knivhögg henne i benet. Angriparen har, precis som många andra, inte hittats.
Turkiet har aldrig varit något Danmark eller Norge när det gäller politisk mogenhet, tolerans och kultur, men nu är man farligt nära att bli som sina grannar i söder och öster.
Burak Bekdil, en av Turkiets ledande journalister, blev nyligen avskedad från landets mest kända tidning efter 29 år, för att han skrivit på Gatestone om det som sker i Turkiet. Han är en Fellow vid Middle East Forum.