Om de hade träffats som presidenter av andra länder så hade den turkiska precidenten Recep Tayyip Erdoğan och den ryska presidenten Vladimir Putin förmodligen avskytt varandra. Historiskt sett har turkiska islamister avskytt både tsar- och Sovjetryssland. På samma sätt har ryssar aldrig varit förtjusta i turkar. Men idag visar Erdoğan, med ena foten i NATO, upp en Rysslandvänlighet som aldrig tidigare skådats. Vad är hemligheten bakom detta påstådda äktenskap?
Turkiet har vägrat att gå med i västerländska sanktioner mot Ryssland för Ukraina och därigenom kastat en livlina till Putin. Turkiets luftrum förblir öppet för ryska flygbolag, och dess dörrar förblir öppna för hundratusentals ryssar och deras pengar. Turkiets exporter till Ryssland skjuter i taket. Bara i juli ökade exporterna till Ryssland med astronomiska 75 % jämfört med förra året.
Rysslands statligt ägda Rosatom, som bygger Turkiets första kärnkraftverk, hade skickat runt 5 miljarder dollar till sitt turkiska dotterföretag, den första i en serie av sådana överföringar. Ryska pengar hjälpte till att täppa igen det växande hålet i Turkiets reserver av utländsk valuta – och vid en tid då Erdoğan behöver utländska pengar för att stötta landets dåliga ekonomi innan president- och parlamentsvalet i juni 2023.
Vissa analytiker ser det som ett arrangemang för att öppna upp för parkering av ryska medel i Turkiet.
För dem kanske det ser ut som att ökningen i den turkiska centralbankens utländska valuta och guldreserver – till 108,1 miljarder dollar den 4 augusti från 98,9 miljarder den 26 juli, hade att göra med ryska pengar som strömmade in i Turkiet. Bloomberg rapporterade:
"Mystiskt kapital som strömmar in till Turkiet har nått nya höjder, vilket gör att beslutsfattare kan stärka utländska reserver trots ett allt större handelsunderskott och låg efterfrågan på lira-tillgångar."
Bloombergs källa är fortfarande oklar.
I mars sa den turkiska utrikesministern Mevlüt Çavuşoğlu att ryska oligarker är välkomna i Turkiet. I oktober rapporterade Financial Times att en rekordsumma på 28 miljarder från oklara ursprung hade strömmat in i Turkiet mellan januari och augusti i år. Den turkiska utredande journalisten Aytuğ Özçolak räknade upp några av de Ryska oligarker som har affärsintressen, investeringar och ekonomiska medel i Turkiet: Leonid Mikhelson, Vagit Alekperov, Vladimir Lisin, Vladimir Potanin, Alexey Mordashov och Mikhail Fridman.
Enligt Marc Pierini, senior fellow vid Carnegie Europe och före detta EU-ambassadör till Ankara, har antalet ryska utlandsstationerade i Turkiet, samt deras fastighetsinvesteringar och ekonomiska överföringar till turkiska banker, ökat avsevärt. Dessutom, skrev Pierini, så finns det en misstanke om att Ryssland försöker kringgå några av de västerländska sanktionernas effekter via Turkiet, särskilt genom förvärv av insatser i turkiska oljeföretag, där gemensamma företag hjälps åt att sudda ut den ryska handeln i olja.
Pierini skrev vidare:
"Kremlins politik är högst pragmatisk: Eftersom han vet att Turkiets partners i NATO gärna vill hålla det inom North Atlantic Alliance och Ankaras intresse är att stanna inom NATO så förblir Putins mål att förankra Erdoğan mer och mer i Ryssland genom ett stort nät av ömsesidigt fördelaktiga operationer inom försvar, energi, handel och finans."
"Genom att göra detta tröstar Putin en bekämpad sittande president och stärker öppet Erdoğans position inför det kommande valet. Mer än att den turkiska presidenten överger sina traditionella västerlänska partners bevittnar världen en rysk president som utnyttjar Turkiet till sin egen fördel."
Skämten i Ankaras politiska ryktessmedja beskriver Putin som "chef för Erdoğans partis Moskva-filial". Vilka indikatorer man än tittar på så vill Putin att Erdoğan ska stanna vid makten. Han skulle helst inte vilja chansa på någon annan som Turkiets nya ledare. Detta är förståeligt. Erdoğans potentiella rivaler har lovat att återinföra Turkiets starka band till Väst.
Bandet mellan Erdoğan och Putin har två stora grundpelare. En är pragmatism. De båda vinner strategiskt, politiskt och ekonomiskt. Den andra är ideologisk: Båda avskyr den västerländska civilisationen.
Burak Bekdil, en av Turkiets ledande journalister, fick nyligen sparken från landets mest uppmärksammade tidning efter 29 år, för att han skrivit i Gatestone om det som sker i Turkiet. Han är en fellow vid Middle East Forum.