 Nadia Murad, den yazidiska människorättsaktivisten och mottagaren av Nobels fredspris som var en av de tusentals yazidiska kvinnor som tagits tillfånga av IS och levt som slav tills hon lyckades fly, skrev nyligen "Min största rädsla är att om världen fortsätter att avstå från att agera så kommer mitt folk – det yazidiska folket – upphöra att existera". (Foto av Erik Valestrand/Getty Images) |
Debatten i Västeuropa som handlar om de återvändande terroristerna från Islamiska staten (IS) speglar en alarmerande företeelse: Det verkar finnas enormt stor omsorg för välbefinnandet hos de mäniskor som bestämt sig för att lämna sina ursprungs- eller adoptivländer för att gå med i IS, vars följare har begått några av de mest fasansfulla brotten under detta århundrade, eller kanske till och med i historien.
Nu när USA-stöttade styrkor i Syrien har intagit den sista IS-belägringen i Syrien, Baghouz, och IS i Irak och Syrien har blivit besegrade, så längtar tydligen terroristerna och deras brudar efter Väst igen.
Det är inte många i Väst som verkar bry sig om att andledningen till denna längtan kanske inte bara handlar om västerländska bekvämligheter, utan även om order från IS. En IS-talesman, Abu al-Hassan al-Muhajer, "utfärdade nyligen en inspelning i vilken organisationens agenter i alla IS-provinser uppmanades att fortsätta med jihad och utöka aktiviteterna mot de 'otrogna nationerna', särskilt USA ..."
Svenska tjänstemän uttryckte sin oro för återvändande IS-förövare i märkliga uttalanden. I ett av dem beskrev till exempel Klas Friberg, chef för Säpo, i januari de återvändande IS-krigarna som "trasiga människor som har blivit traumatiserade av sina upplevelser" och sade att det svenska samhället måste "spela en stor roll i att återintegrera dem". [1]
Det förekom också betänkliga uttalanden om en IS-brud, Shamima Begum, som försökte återvända till Storbritannien. I en ny intervju från Syrien erkände Begum villigt att hon inte hade några problem med halshuggningar och andra hemskheter som begåtts av IS för att "islamiskt sett är allt detta tillåtet". Trots detta sa Richard Barret, en före detta chef för global terrorbekämpning vid Storbritanniens underrättelsetjänst M16, att Begum borde få "en chans" och tillåtelse att komma hem, trots hennes brist på ånger. Sedan beklagade han sig för att den brittiska regeringen, enligt initiativ från hemsekreteraren Sajid Javid, genom att frånta Begum hennes medborgarskap och inte låta henne komma tillbaka till Storbritannien hade visat en "total brist på omsorg för hennes svåra situation". Den brittiska parlamentsledamoten Diane Abbot sa att det var "okänsligt och inhumant" att göra Begum "statslös".
Problemet är att samma representanter från det politiska etablissemanget inte har visat ens i närheten av denna omsorg – om ens någon alls – för de riktiga offren för IS terrorister; de verkar ha blivit helt bortglömda.
De riktiga offren är de många människor som IS-terroristerna med nöje våldtog, torterade, halshögg, dränkte, brände, korsfäste och sköt till döds för skoj skull. Men ändå nämns knappt fasan bland dessa offer – yazidier, kristna, druser och "fel typ" av muslimer – i offentliga debatter om återvändande IS-krigare. Det är som om dessa offer aldrig har existerat. Den enda kommentaren som upprepas hela tiden handlar om förövarnas rätt att återvända för att de råkar ha ett västerländskt medborgarskap. Man undrar om en sådan omtanke även skulle ha gällt för till exempel nazister om de hade gett sig av för att döda utomlands och sedan, efter att de blivit besegrade, bad om att få komma tillbaka.
Västvärlden begår genom detta åsidosättande av IS offer ett dubbelt brott mot dem: Först genom att inte stå upp för och hjälpa till att rädda offren vid den tid då de blivit utsatta; och för det andra genom den sentimentala omtanken för dessa terrorister efter deras nederlag.
För inte så längesedan fick man reda på att femtio yazidiska kvinnor hade blivit halshuggna i staden Baghouz. Denna upptäckt verkade dock inte få de västerländska ledarna att hjälpa till att hitta de tusentals yazidier som fortfarande är saknade; bland dem många barn. Enligt en rapport hålls 3 000 kvinnor fortfarande fångna av IS som slavar och det är troligt att deras öde blir att hållas kvar som sexslavar för resten av sina liv, såvida inte någon räddar dem. Nadia Murad, mottagare av Nobels fredspris, som var en av tusentals yazidiska kvinnor som tagits tillfånga av IS och levt som slav tills hon lyckades fly, skrev nyligen "Min största rädsla är att om världen fortsätter att vara passiva så kommer mitt folk – det yazidiska folket – upphöra att existera".
Världen har tyvärr stått och tittat på utan att göra något i nästan fem år, sedan augusti 2014, då IS folkmord på yazidier inleddes. Några av dessa terrorister är redan tillbaka i Väst eller på väg dit. En yazidisk tonårsflicka som förslavats av IS lyckades fly till Tyskland där hon till sin fasa upptäckte att hennes före detta tillfångatagare som slagit och våldtagit henne också bodde i Tyskland:
"Jag känner dig, sa han. Och [jag vet] var du bor och vem du bor med. Han visste allt om mitt liv i Tyskland ... Det sista jag förväntade mig var att träffa min IS-tillfångatagare och att han skulle veta allt om mig."
Det verkar börja gå upp för en del av mainstreammedierna, i alla fall i Storbritannien, att den brittiska passiviteten å de förföljda minoriteterna i Mellanösterns vägnar får regeringen att verka förskräcklig. Sunday Times skrev nyligen om den brittiska regeringen:
"Home Office har upprepade gånger avstått från att göra Storbritannien till en tillflyktsort för en rejäl mängd kristna, yazidier och druser, enligt siffror som erhållits under informationsfrihetslagar av Barnabas Fund som hjälper förföljda kristna utomlands."
"Fyndet om att det verkar diskriminera till fördel för muslimer riskerar att skämma ut regeringen, som har påbörjat en granskning enligt order av utrikessekreteraren Jeremy Hunt om den globala förföljelsen av kristna."
"När han berättade om granskningen på annandag jul citerade Hunt uppskattningar om ungefär 215 miljoner kristna som utsattes för förföljelse runtom i världen och påstod att Storbritannien inte hade varit tillräckligt generöst."
Det är att uttrycka det milt. Enligt Sunday Times var 4 572 av de 4 850 syrier som togs emot år 2017 av Home Office sunnimuslimer, medan endast 11 var kristna. Enligt siffrorna för det andra kvartalet av 2018 så var 1 047 sunnimuslimer och 10 kristna av de 1 197 syrier som togs emot i Storbritannien. Man nämnde inget om några yazidier, trots folkmordet som begåtts mot dem år 2014, då ISIS-terroristerna stormade den främst yazidiskdominerade staden Sinjar i norra Irak och sedan gick över till att förstöra yezidiska helgedomar och mörda, kidnappa och våldta yazidierna. 200 000 personer flydde från Sinjar och runt 50 000 sökte skydd i Sinjarbergen. Än idag bor yazidier fortfarande där i tält och i ofattbar fattigdom och väntar på hjälp från världen som har glömt bort dem helt.
Tyvärr verkar kärnan i Storbritanniens Home Office så rutten att det är tvivelaktigt om den är förmögen att känna någon skam som leder till åtgärder. Enligt The Times gav Home Office nyligen avslag på en asylansökan från en iranier som konverterat från islam till kristendomen på grund av att kristendomen tydligen inte är en fredlig religion:
"Invandringshandläggarna skrev till mannen och citerade våldsamma stycken i Bibeln för att bevisa sin poäng. De menade att Uppenbarelseboken var 'fylld av bilder av hämnd, förstörelse, död och våld'. Den engelska kyrkan fördömde 'bristen på religiös kunnighet' som visats av invandringshandläggarna, efter att mannen varnat för att han nu skulle kunna utsättas för förföljelse i Iran för sin tro."
Över hela Västvärlden låtsas de politiska och mediala klasserna dagligen att de bryr sig om mänskliga rättigheter; alltmedan de sviker förföljda minoriteter – varav många är muslimska kvinnor. Som Asra Nomani skrev:
"En av våra största utmaningar här i USA är att progressiva inte alltid står med de progressiva muslimerna, för i religionsfrihetens och de civila friheterna och den politiska korrekthetens intresse vill de inte förnärma muslimernas kulturella val. Jag vet att folk har gått på dessa interreligiösa möten i olika moskéer och de ser att kvinnorna hamnar i källaren, men de vill inte ifrågasätta någon för de tänker 'tja, det här är ert sätt'."
Det är så dags för alla att börja kalla detta poserande för den moraliska narcissism som det är och kräva av sina politiker och etablissemanget, som aldrig verkar tröttna på att förkunna sitt engagemang för mänskliga rättigheter, att ge lite åt de otaliga sanna offer som väntar på att få hjälp.
[1] Integrationen av före detta IS-krigare i Sverige går inte särskilt bra. I en färsk studie av 29 manliga hemkomna IS-krigare hade 13 blivit misstänkta eller dömda för brott i Sverige efter deras hemkomst. Brotten inkluderade allvarlig fysisk misshandel, penningtvätt, häleri, utpressning, stöld och narkotikabrott.