 Den mest slående likheten är att båda utreds för handlingar som deras respektive lagstiftande organ inte uttryckligen har kriminaliserat. På bilden: Trump och Netanyahu vid en gemensam presskonferens i Washington, D.C. den 15 februari 2017. (Bildkälla: Vita Huset) |
Det finns slående likheter, samt viktiga skillnader, mellan de utredningar som utförs mot den amerikanska presidenten Donald J. Trump av den amerikanska kongressen, och den israeliska premiärministern Benjamin Netantahu, som precis blivit åtalad.
Den mest slående likheten är att båda utreds för handlingar som deras respektive lagstiftande organ inte uttryckligen har kriminaliserat. Dessutom har ingen lagstiftning i något land som styrs av rättsstaten någonsin infört en allmän stadga som kriminaliserar sådana handlingar. Utredningarna för dessa två kontroversiella ledare baseras på allmänna lagar som aldrig tidigare har ansetts applicerbara på beteendet i fråga och att man tänjer på dessa för att rikta in sig på specifika politiska figurer.
Netanyahu har blivit åtalad för mutbrott på grunderna att han ska ha gått med på att hjälpa ett medieföretag i utbyte mot mer positiv publicitet och/eller mindre negativ publicitet. Det finns dispyter om fakta, men även om de ses i det ljus som är minst fördelaktigt för Netanyahu så utgör de inte mutbrott.
Inte heller skulle Knesset någonsin införa en stadga som gör det till ett brott för en medlem i Knesset att lägga en röst för att få god publicitet. Om en sådan lag hade funnits så hade hela Knesset suttit i fängelse. Politiker försöker alltid få publicitet och många röstar med det i åtanke. En del förhandlar till och med till sig publicitet före val. Det är därför de har pressekreterare och mediekonsulter.
Det gick inte att utforma en rimlig stadga som täckte Netanyahus påstådda beteende, men inte heller andra Knesset-medlemmars som bytte ut sina röster mot god publicitet. Därför har ingen lagstiftning i något land som styrs av rättsväsendet någonsin gjort positiv mediesynlighet till den tjänst och gentjänst som krävs för att dömas för mutbrott, och därför bör mutbrottsanklagelserna mot Netanyahu inte understödjas av domstolen.
Att upprätthålla en övertygelse baserat på positiv mediepublicitet skulle hota både uttrycksfriheten och det demokratiska styret. Åtalare bör hålla sig borta från interaktionerna mellan politiker och media såvida inte specifikt definierade brott, som särskilda från omtvistliga politiska synder, begås, och ingen bör någonsin åtalas för handlingar som aldrig varit brottsliga, och som aldrig skulle göras brottsliga, av det lagstiftande organet.
President Trump utreds också för mutbrott. Från början trodde demokraterna att de kunde åtala honom för icke-kriminella handlingar, såsom en påstått dåligt skött administration, maktmissbruk eller omoraliskt beteende. Jag tror att de nu har blivit övertygade av mig och andra att inget åtal skulle vara grundlagsförenligt såvida inte presidenten dömdes för de brott som anges i grundlagen, nämligen "statsförräderi, mutbrott eller andra allvarliga kriminella gärningar och förseelser." Så det demokratiska ledarskapet har nu bestämt sig för att mutbrott är något som de kan åtala president Trump med. Problemet med denna approach – ungefär som problemet med den israeliska approachen mot Netanyahu – är att det helt enkelt inte är ett brott för en president att använda sin utrikespolitiska makt för politisk, oberoende eller ens personlig vinning. Föreställ dig hur kongressen skulle försöka få igenom en lagstiftning som definierade vad som utgör ett kriminellt missbruk av utrikespolitisk makt, som skild från ett politiskt eller moraliskt missbruk.
Presidenter har till och med ägnat sig åt militära aktioner för politisk vinning. De har gett bistånd till andra länder för att själva bli valda. De har pekat ut ambassadörer, inte baserat på kompetens utan på tidigare och förväntat framtida politiska bidrag. Ingen av dessa har någonsin ansetts vara kriminell, och kongressen skulle aldrig drömma om att införa en brottslig stadga mot sådant beteende.
Skulle den kunna utarbeta ett specifikt brott baserat på att försöka uppnå personliga politiska fördelar istället för oberoende politiska fördelar? Det tvivlar jag på. Men även om den skulle kunna ta fram en sådan stadga så har den inte gjort det. Och om den inte har gjort det så kan varken kongressen eller åtalarna kriminalisera en presidents utövande av utrikespolitisk makt på grunderna av att de inte tycker om hur han använder den, ens om han har missbrukat den.
Den centrala aspekten i rättsstaten är att ingen får utredas, åtalas eller anklagas, såvida hans uppförande bryter mot redan existerande och otvetydiga förbud. Varken kongressen eller åklagarna kan hitta på det längs vägen, för inte heller de står ovanför lagen.
Nu till skillnaderna. Israel är en parlamentarisk demokrati i vilken premiärministern kan avsättas med ett enkelt misstroendevotum. Det finns inget krav på, eller behov av, något riksrättsåtal. USA, å andra sidan, är en republik med maktfördelning samt kontroll och maktbalans. Grundlagsfäderna, med James Madison i spetsen, såg riksrättsåtalets makt som central i bevaringen av vår republik och för att inte göra den till en parlamentarisk demokrati. Därför avvisade de ett förslag som skulle ha tillåtit riksrättsåtal på grunderna av "dålig skötsel av administrationen". Ett sådant öppet kriterium skulle, enligt Madison, ha resulterat i en situation i vilken presidenten rättade sig efter kongressens vilja. Därför insisterade Madison på det specifika kriterium för riksrättsåtal som grundlagsfäderna så småningom antog.
Även om skillnaderna mellan Israel och USA är betydande har de rättsstaten gemensamt. Under den, när den appliceras korrekt, bör varken Netanyahu eller Trump anses skyldiga till mutbrott.
Alan M. Dershowitz är Felix Frankfurter emeritusprofessor i juridik vid Harvard Law School och författare av "The Case Against the Democratic House Impeaching Trump" och "Guilt by Accusation."