Palestiniernas Israelfientliga påståenden har, trots att de är djupt bristfälliga, blivit en viktig del av extremvänsterns ideologi, särskilt bland de som står fast vid den så kallade intersektionaliteten.
Varför får den palestinska saken så mycket uppmärksamhet, när det finns mycket mer övertygande problem världen över, såsom kurdernas, uigurernas och andra statslösa och förtryckta folks problem? Det förekommer fler demonstrationer på universitet mot Israel än mot Ryssland, Kina, Belarus och Iran. Varför? Svaret har väldigt lite att göra med palestinierna och allt att göra med Israel som det judiska folkets nationsstat. Det är en politisk manifestation av internationell antisemitism. Det är bara för att den nation som anklagas för att förtrycka palestinierna är Israel.
Detta innebär inte att det är fel att stötta den palestinska saken. Det innebär att det är fel – och intolerant – att prioritera denna djupt bristfälliga sak framför andra, lika viktiga eller viktigare saker. Extremvänstern prioriterar inte bara palestinierna; den ignorerar i stor mån andra frågor, bara för att Israel står på andra sidan om Palestinafrågan. Anledningen är verkligen så enkel. Den har mycket lite att göra med meriterna och allt att göra med antisemitismen. Den kallar sig själv för antisionism, men det är bara en täckmantel för antijudisk intolerans.
Ett exempel från den senaste tiden är beslutet av Ben and Jerry's glass om att bojkotta delar av Israel, medan man fortsätter att sälja till länder där mycket större övergrepp sker. När frågan ställdes om varför Ben and Jerry's begränsar sin bojkott till enbart Israel så erkände grundarna att de inte hade någon aning. I Ben and Jerry's fall är grundarna helt enkelt användbara idioter som utan att ifrågasätta varför följer extremvänsterns antisemiter. För att parafrasera ett gammalt uttryck: Den trångsynta ser, den trångsynta gör.
Vem leder de antisemitiska trångsynta massorna? Rörelsen för att peka ut nationsstaten Israel för bojkott, känd som BDS, härstammade från en radikal palestinier vid namn Omar Barghouti, som inte hymlar med det faktum att hans mål är förintelse av Israel och ersättande av en palestinsk stat "från floden till havet", vilket betyder Jordanfloden och Medelhavet – alltså hela Israel. Han och andra som leder BDS-rörelsen vill se hela detta område judenrein, alltså etniskt rensat på över 7 miljoner judar som man anser "ockupera" muslimsk och arabisk mark. Dessa så kallade "ockupanter" inkluderar judar som är svarta och bruna; europeiska, asiatiska, afrikanska och amerikanska; många är ättlingar till folk som har levt där sedan innan islam fanns, och definitivt innan många nuvarande "palestinier" flyttade dit från Egypten, Syrien, Libanon, Gulfen och Nordafrika. Judar är lika mycket ursprungsbefolkning i Israel som ättlingar till invandrare är i USA.
Förtjänar palestinierna en stat? Ja, men inte mer än kurderna och andra statslösa folkslag. Varför inte? För att palestinierna har blivit erbjudna statskap flera gånger och avvisat det. Som det palestinska folkets tidigare ledare ursprungligen uttryckte det när tvåstatslösningen först föreslogs i slutet av 1930-talet: Vi vill att det inte ska finnas en judisk stat mer än att vi vill att det ska finnas en palestinsk stat.
Denna ledare, Mohammed Amin al-Husseini, allierade sig och sitt folk med Nazityskland under Andra världskriget. Al-Husseini tillbringade krigsåren i Berlin med Hitler, planerade att införa den "slutgiltiga lösningen" mot judarna i det som idag är Israel. Han förklarades som en nazistisk krigsbrottsling. Ändå hängde bilder på honom i många palestinska arabers hem, och han sågs som en hjälte och ledare.
Trots att de befann sig på den förlorande sidan av kriget blev palestinierna erbjudna en stat på den stora majoriteten av den odlingsbara marken, som en del av en FN-föreslagen tvåstatslösning; judarna erbjöds en stat på ett mycket mindre odlingsbart område. I det område som föreslogs för den judiska staten utgjorde judar en majoritet av befolkningen. Judarna accepterade kompromissen med tvåstatslösningen. Araberna nekade till den och gick ut i krig mot den nya judiska staten för att krossa den. Det var denna handling av olaglig militär aggression som resulterade i den palestinska flyktingsituationen som de kallade för "nakba" ("katastrofen"). Men det var en självförvållad katastrof. Och många nuvarande palestinska ledare och anhängare klandrar sina föregångare för att de inte accepterade tvåstatslösningen som erbjöds av FN för 75 år sedan, enligt vad många har berättat för mig.
I stället för att försöka förhandla till sig en stat under de påföljande åren valde det palestinska ledarskapet under Yassir Arafat att ägna sig åt terrorism mot israeler och internationella civila måltavlor. Palestinierna hade kunnat få en stat år 1948, 1967, 2000-2001, 2005 och 2008. De prioriterade ändå att det inte skulle finnas en judisk stat över att få en palestinsk stat som levde i fred med Israel. De kan få en stat nu, om de förhandlar fram en kompromiss i stället för att uppmuntra till terror.
Jag undrar hur många av de som demonstrerar mot Israel har någon aning om denna historia. Eller tjänar även de bara som användbara idioter åt de som känner till historien men vill ha den ogjord eftersom den resulterade i en nationsstat för det judiska folket? Det spelar egentligen ingen roll. Kontentan är att extremvänsterns irrationella motstånd till Israel är en modern manifestation av världens äldsta och mest ihållande trångsynthet.
Alan M. Dershowitz är Felix Frankfurter Professor of Law, Emeritus på Harvard Law School, och mest nyligen författare av The Price of Principles: Why Integrity Is Worth Its Consequences. Han är Jack Roth Charitable Foundation Fellow på Gatestone Institute, och även programledare för podcasten "The Dershow".