 Ett krig utkämpas mot polisen i Frankrike, men detta krig namnges aldrig. På bilden: En polis talar med en bilförare i en trafikstockning efter en kväll av kravaller i norra Blois, Frankrike, den 17 mars 2021. (Foto av Guillaume Souvant/AFP via Getty Images) |
Den 25 januari i Pantin, en förort till Paris, den 4 februari i Carcassonne i södra Frankrike och den 13 februari i Poissy i Yvelines lockade organiserade grupper av "unga personer" – enligt etablerade mediers terminologi för att undvika någon etnisk benämning – polisstyrkorna in till sina kvarter för att attackera dem. Till rop av "döda dem; döda dem allihop" blev polispatrullerna attackerade med explosiva och pyrotekniska enheter som användes som urbana gerillavapen. Vid alla tillfällen sändes filmklipp från attackerna på sociala medier.
Mellan den 17 mars och den 5 maj 2020 utsattes fransk polis för 79 sådana bakhåll, baserat på statistik från inrikesdepartementet, publicerad av Le Figaro. I oktober 2020 räknade Le Figaro till minst tio attacker mot polisdistrikt sedan början av året, och över 85 incidenter av "våld mot personer i offentliga myndighetspositioner" anmäldes dagligen över landet av den nationella polisen, enligt Le Monde. I januari noterade inrikesdepartementets statistiska tjänst 2 288 sådana "döda dem allihop"-incidenter, baserat på information från polisrapporter.
Ett krig utkämpas mot polisen i Frankrike, men detta krig namnges aldrig. Tvärtom ställer sig många mediala personer, rappare, skådespelare, experter och andra på brottslingarnas och gärningsmännens sida och hävdar att en i grund och botten rasistisk polisstyrka är aktiv i ett krig mot svarta och araber som bor i Frankrike.
Oupphörliga och mycket offentliga demonstrationer som arrangeras av Assa Traoré-klanen är det bästa exemplet på denna inversion. Sedan 2016 har Assa Traoré, en kvinna med afrikanskt ursprung, lett en kampanj mot polisen. Hon anklagade de poliser som grep hennes bror, Adama, för att ha dödat honom. Fyra officiella rapporter av experter har förnekat att något mord ska ha skett, men Assa Traoré fortsätter att kämpa och producera egna expertrapporter för att "bevisa" att hennes bror blev lönnmördad. Hon får nu internationellt stöd. Hon har blivit utpekad till "guardian of the year" av Time Magazine och fick en fullständig artikel i New York Times.
Assa Traoré är inte ensam ledare i kampanjen mot fransk polis. I maj 2020, när den franska sångerskan Camélia Jordana intervjuades på den statliga tv-kanalen France 2 anklagade hon polisen för att omotiverat döda svarta och araber varje dag, bara sådär, för skojs skull. "De män och kvinnor som går till jobbet varje morgon i förorterna" blir "massakrerade utan någon annan anledning än deras hudfärg", sa sångerskan.
Omedelbart efter det inträffade en surrealistisk serie av händelser: Parlamentsledamoten Aurélien Taché (LREM, den franska presidenten Emmanuel Macrons parti) twittrade:
"Bravo @Camelia_Jordana, men priset du kommer få betala är fruktansvärt ... det visste du. De kommer att förneka, sedan förflytta bevisbördan och återigen försöka få offren att se skyldiga ut."
Nyhetstidningen Les Inrockuptibles intervjuade filmskaparen David Dufresne som "expert" på polisbrutaliteten – han regisserade en gång en dokumentär om en permanent konflikt mellan förorternas ungdomar och polisen. David Dufresne stöttade så klart Camélia Jordanas anklagelser om att sångerskan "uttryckte det uppenbara".
Den vänstervridna tidningen L'Obs gick ett steg längre i juni 2020 genom att lämna över mikrofonen till den svarta franska Hollywoodstjärnan Omar Sy. Från sin Los Angelesvilla krävde Sy "rättvisa för Adama Traoré", drog en parallell till George Floyd och krävde en "polisstyrka värdig vår demokrati".
Den 24 juni publicerade Amnesty International en rapport som fördömde polisens rasism under Covid-nedstängningen i Europa. Den 19 juli drog den vänstervridna borgmästaren i Colombes, i Hauts-de-Seine, Patrick Chaimovitch, en parallell mellan polisen i Vichy – den franska regimen som samarbetade med nazisterna under Andra världskriget – och dagens polis. En psykoanalytiker, Gérard Miller, uppmanade folk att "fundera på" Chaimovitchs kommentarer, och en journalist, Edwy Plenel, jämförde den nya inrikesministern Gérald Darmanin med René Bousquet, en högt uppsatt tjänsteman som arrangerade Vel d'Hiv-räden under Andra världskriget och samarbetade med Gestapo.
Medias misstanke om polisens olagliga våldsbruk är så intensiv att inte ens poliser under attack känner sig tillåtna att använda sitt vapen. Philippe Bilger, en före detta domare, skriver: "När de [polisen] står inför hot och fysiska attacker har de i princip ingen rätt att använda det som lagen tillåter dem att använda", nämligen deras skjutvapen.
Medias och underhållningsbranschens (skådespelare, sångare och så vidare) anklagelser mot polisen späds också på av akademiker. Polisen anklagas för att utföra "ansiktskontroller" – att använda ID kontroller på ett rasistiskt sätt. Denna idé lanserades och späddes på av en studie som publicerades år 2009 av Fabien Jobard och René Lévy, två sociologer, som konstaterade att poliskontroller utförs "au faciès" – "inte efter vad folk gör, utan efter vad de är, eller vad de verkar vara." År 2017 tog Defender of Rights, en statlig myndighet engagerad i försvar av de försvarslösa, offentligt upp åtalet mot polisen för rasistiska identitetskontroller. Den 12 februari bad Claire Hédon, från Defender of Rights, på statlig radio, France Info, om ett slut på identitetskontroller i "vissa områden" och om etablerandet av "zoner utan identitetskontroller".
Påståenden av underhållare, samt "studier" av sociologer eller av Defender of Rights, kan inte motbevisas – eller styrkas – av sociologiska studier som visar att kriminaliteten är ojämnt fördelad över de olika etniska skikten som utgör det franska samhället. Fransk lag förbjuder producerande av alla uppgifter om kriminalitet enligt ras eller etnisk grupp. Detta resulterar i en märklig situation där det är tillåtet att anklaga polisen för rasism, men förbjudet och straffbart enligt lagen att förklara att svarta eller nordafrikanska personer är överrepresenterade i fängelser och i brottsstatistiken jämfört med deras demografiska närvaro i den franska befolkningen.
Medierna och underhållarnas offensiv mot polisen är så stark att politiker och regeringsmedlemmar ofta inte vågar motsätta sig dessa "åklagare"; galet nog ställer de sig på underhållarnas sida mot polisen. "Idag, när ens hudfärg inte är vit, är risken för att bli stoppad av polisen mycket hög", sa president Macron till tidningen Brut i december 2020. Presidenten berättade, mellan raderna, för den franska befolkningen att polisens beteende var rasistiskt.
Rättsliga fegisar ställer sig förstås också på den trendiga maffians sida mot polisen. År 2016 beslutade kassationsdomstolen att "en identitetskontroll baserad på fysiska karaktärsdrag kopplat till riktigt eller förment ursprung, utan tidigare objektivt rättfärdigande, är diskriminerande. Det är ett allvarligt fel".
Den 27 januari 2020 inledde jurister från sex framstående icke-statliga organisationer ett gruppåtal mot staten. De skickade en formell anmälan till den franska premiärministern Jean Castex, samt till inrikesminister Gérald Darmanin och justitieminister Éric Dupond-Moretti, och uppmanade till ett slut på "ansiktskontroller".
Staten har fyra månader på sig att svara på de icke-statliga organisationernas formella anmälan och erbjuda propositioner. Om man inte svarar på ett tillfredsställande sätt kommer gruppåtalet mot staten, det första i sitt slag i Europa, att gå till domstol.
Fransk polis är inte bara under attack av franska medborgare. Mäktiga internationella aktörer har också tagit på sig att utmana polisens utredande resurser. Den 6 oktober 2020 utfärdade Europeiska unionens domstol ett utslag i tre fall (C511, C512 och C520/18) med kopplingar till "utbrett och godtyckligt kvarhållande av trafik- och platsdata" i den elektroniska kommunikationssektorn. Med andra ord, för att skydda europeiska medborgare kommer nationella regeringar inte ha rätt att kräva att en telefonoperatör (under några månader) ska behålla kunduppgifter. Till exempel kommer en utredande polis inom den nära framtiden inte längre kunna erhålla detaljerade uppgifter om telefonsamtal som gjorts och mottagits av en brottsmisstänkt, eller GPS-koordinaterna vid tiden för samtalet under de senaste två månaderna.
Som resultat kommer det bli mycket mer komplicerat, ofta omöjligt, att förhindra och lösa brott. I 90 % av fallen har polisen enbart telefonnumren som registrerats nära en brottsplats som ledtråd. Dessa nummer hade hjälpt polisen att spåra misstänkta, som ett spår av brödsmulor.
De krafter som idag rasar mot polisen – en del av media, kändisar, "antirasistiska" organisationer och icke-statliga organisationer, en del av det franska rättssamhället och europeiska människorättsdomstolar, samt FN:s så kallade råd mot mänskliga rättigheter och andra organisationer – kämpar allihop för att beröva europeiska stater sin makt på en avgörande punkt: deras uppdrag att säkerställa alla medborgares säkerhet. Jean-Eric Schoettl, före detta generalsekreterare från grundlagsrådet, skrev:
"Domare, kommissionärer och främst medlemmar i Europaparlamentet avvisar automatiskt Europa som en makt, lika mycket som de utmanar den nationella suveräniteten. Denna allergi mot överhögheter ligger i DNA:t hos en union som grundades emot just idén om makt."
Om detta franska sätt med att slopa finansieringen av polisen, den så kallade antirasistiska ideologin som inrättades i mitten av 1980-talet av vänstern, når framgång, kommer det att bli det mest effektiva verktyget för att nedrusta staterna sedan den bolsjevikiska revolutionen år 1917. Om polisen inte kan utreda eller skydda allmänheten för att tjänstemännen är rädda att bli kallade för rasister så är alla medborgares säkerhet i fara.
Yves Mamou, författare och journalist, baserad i Frankrike, har i två decennier arbetat som journalist för Le Monde.